ÄKTHET. I en värld där begreppet ”äkthet” tycks vara precis lika åtråvärt som det är svårfångat, känns det mer verklighetsförankrat än någonsin att inte tro på det man ser, skriver Ida Thunström.
När jag igår såg filmen med klippen från stormningen av Kapitolium i januari, som satts ihop inför rättegången mot ex-president Trump, kom jag på mig själv med att hela tiden titta efter oriktigheter i bilderna. Detta trots att jag inte på något sätt ifrågasätter att händelsen inträffat. Det verkar snarare ha blivit till en vana att ifrågasätta trovärdigheten i bilddokumentation som sådan. Närmast slentrianmässigt håller jag utkik efter eventuella manipulationer. Kameravinklar, strategiska klippningar och andra ”manipulationer” är ju den kreativa magin som i och för sig hör ihop med medier som film och fotografi som sådana, så kanske är det inte så konstigt att jag närmast förväntar mig att min upplevelse ska bli mer eller mindre styrd.
I slutet av förra året aktualiserades en lite sorglig (eller bara pinsam) historia om naturfotografen Terje Hellesø, som 2011 ertappades med att ha sålt sina fantastiska fotografier av lodjur i det fria. Lodjur som visade sig vara tagna ur redan existerande bilder, och skamlöst stulna och inklippta i naturbilder av Terje Hellesø. En riktig fadäs som självfallet ödelade hans karriär. Det som förvånade mig mest med historien (som jag helt missade då när det begav sig) var hur alla kunde acceptera rakt av att fotografierna skulle vara äkta. Vilken photoshopkunnig skolpojke som helst hade kunnat göra det bättre. Idag. Men bara för elva år sedan var det alltså annorlunda. Ständigt förfinade instrument i redigeringsprogram spelar en självklar roll i detta. En annan intressant faktor är hur vår blick parallellt med den utvecklingen tycks förändras. Smärtgränsen för var gränsen mellan verklighet och illusion går blir hela tiden lägre. Ett par av Hellesøs inklippta lodjur ser idag direkt löjliga ut. Vi kan jämföra det med originalversionen av filmen King Kong från 1933. Många som såg den då kunde för sitt liv inte förstå hur allt kunde se så realistiskt ut.
Eller de första Star Wars filmerna från sena 1970-talet, som nog kan vara ganska fnissvänliga för yngre generationer, men lite mer verkliga för de lite äldre (eller i alla fall nostalgiska). De ligger tillräckligt nära i tiden för att vi i min generation i viss mån (med lite ansträngning och mycket vilja) ska kunna köpa specialeffekterna. Något som däremot får mig att fnissa till på riktigt är den amerikanske psykologen och eugenikern Henry H. Goddards bilder. I 1930-talets USA föresatte han sig att bevisa hur dumhet (för att förenkla hans definitioner) var något genetiskt som gick i arv. Detta genom att visa fotografier av människor som enligt honom hade lägre mental kapacitet än andra. Lite som den svenske rasbiologen Herman Lundborg, men med den kreativa finessen att bilderna retuscherades (läs manipulerades) för att framhäva de visuella personlighetsdrag som förknippades med just låg intelligens. Detta skrattades förmodligen inte så mycket åt på den tiden, men de tydligt påmålade svarta strecken ser ganska komiska ut idag. Med vår samtida blick och våra förfinade referenssystem för vad som är ”sant” eller inte i en bild, är det snarare de som satt dit de svarta strecken som framstår som lite dumma.
Strävan efter den perfekta illusionen har ända sedan antikens Grekland spelat en kolossalt viktig roll i konsthistoriens olika bildvärldar, och det tycks den inte vara färdig med. Kanske beror det på, att det är omöjligt att riktigt nå fram till det där absoluta. Det förblir en hägring hur mycket vi än anstränger oss. Ju närmare perfektion i återskapandet av den inre verkligheten vi når, kommer vi verkligen närmare ett förkroppsligande av våra inre bilder? Alternativt rör vi oss bara närmare insikten att det är en omöjlighet. Att ju mer vi försöker definiera något exakt genom direkt avbildning, desto längre bort ifrån det där sanna kommer vi.
Samtidigt är metoderna användbara. Vi älskar att bli förvånade, och kommer alltid att vara redo för nya möjligheter att få våra sinnen bedragna. Det digitalt manipulerade fotografiet har idag tagits gisslan av den mediala bilden och annonseringsestetiken. Det är lite synd, att ett hantverk som borde ha mer att ge har fått det där filtret av banalitet över sig. Hade det kunnat vara annorlunda? Ju lättare illusionen är att framställa, desto ”billigare” blir den, och banalitetsfiltret tycks idag nästan ha blivit en symbol för hur illusionen som koncept har minskat i värde.
I en värld där begreppet ”äkthet” tycks vara precis lika åtråvärt som det är svårfångat, eller i alla fall svårdefinierat, känns det mer verklighetsförankrat än någonsin att inte tro på det man ser.
ida.thunstrom@opulens.se
