HÅGKOMSTER. Idag är det den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, ett datum till åminnelse av att förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Erik Cardelús skriver om några av de senaste årens svenska utgivningar av förintelselitteratur.
Under fjolåret tunnades skaran av Förintelseöverlevare ut avsevärt. Flera dog på ett judiskt äldreboende i Stockholm under våren, en tragisk händelseutveckling som lyckligtvis bromsades. Bortom smärtan bland de anhöriga, åderlåts samhället på vittnesmål om det värsta folkmordet av alla. Med detta ökar betydelsen av texter som för minnet vidare. Och i den svenska litteraturen finns det många starka skildringar att tillgå.
Nyligen utkom journalisten och författaren Margit Silbersteins bok Förintelsens barn, en berättelse om hennes egna föräldrar, Ernst och Ili, båda överlevare från det nazistiska folkmordet. Båda föddes och växte upp i Transsylvanien, regionen mellan Ungern och Rumänien.
Skildringen inleds med författarens återgivande av kärleksbrev mellan de två föräldrarna, texter fulla av kärlek och smärta. Modern överlevde Auschwitz, fadern tvångskommenderades till fronten i Ukraina. Länge levde de två åtskilda från varandra, förtärda av umbäranden och ovisshet. Återföreningen sker i Norrköping, där de försöker bygga upp ett nytt liv och framförallt ge sina barn, Margit och Willy, ett bättre liv än de själva hade fått.
Mest av allt möter vi berättaren Margit, genom dagboksanteckningar, berättande och reflektioner, ett narrativt växelspel mellan den unga och den vuxna kvinnan. En ung kvinna som växer upp med den skavande dubbelheten i att dela föräldrarnas smärta och samtidigt försöka skapa sig ett eget liv. För mellan det fromma och ålderdomliga judiska livet i Transsylvanien och folkhemmets sekulariserade Norrköping, finns ett stort glapp. Att ha en hel släkt som upplånats av Förintelsen gör saken ännu svårare. ”Mina rötter är i lösan sand” och ”Hela min döda familj fanns i mig” är två av många gripande och minnesvärda fraser i boken. Trådarna bakåt är brutalt avklippta.
Strategierna för att överleva varierar.
Liknande teman finns i Göran Rosenberg Augustprisvinnande berättelse från 2012 Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Här försöker föräldrarna skapa sig ett nytt liv i Södertälje. Mamman lever vidare, medan pappan efter några år i Sverige avslutar sitt liv i förtid. Skildringen inleds med pappans ankomst till sin nya hemstad, en ankomst som har föregåtts av fruktansvärda umbärande och lidanden:
”Är det slumpen att han stiger av just här? Nej, inte mera slump än något annat på hans resa hit. Förmodligen mindre eftersom det mest slumpartade i hans liv är att han lever. Det är naturligtvis en slump att någon lever, men längs just hans väg har döden varit mera inplanerad och förutsägbar än hos de flesta av oss, och det faktum att han lever därför mera slumpmässigt.”
Strategierna för att överleva varierar. Fäderna hos Silberstein och Rosenberg vänder sig inåt. En förtvivlans orkan hålls tillbaka. Hos Silberstein berättas om fadern som varje gång han säger adjö eller återser sin dotter får sina ögon fyllda av tårar, överväldigad av känslan att allt kan gå förlorat, närsomhelst.
Modern, i Silbersteins skildring, är desto mer talför. Umgänget mellan mor och dotter är tätt. Ofta berättar modern om Auschwitz för sin dotter; de skapar ett smärtans förbund. Den unga Margit lider av duktighetssyndrom och sedermera av ätstörningar. Att bära sina föräldrars lidande är svårt, då barnen håller föräldrarna uppe. Återskapar en livets mening åt dem som förlorat allt. Margit har fått sitt namn efter en avrättad moster; varje gång fadern går till brevlådan hoppas han på ett meddelande från dem han – med förnuftet – vet är borta.
Det finns många beröringspunkter mellan Silbersteins och Rosenbergs skildringar. Porträttet av de överlevande föräldrarna, slumpen som fick dem att leva vidare medan så många i deras närhet förintades. Föräldrar, tyngda av traumatiska upplevelser, som försöker återuppbygga liv som slagits i spillror. Ett nytt liv, i ett nytt land. Strävsamhet och sårighet. Mötet med en ny verklighet, i Södertälje respektive Norrköping, platser där livet – åtminstone till det yttre – gick vidare. En avgörande skillnad finns i anslaget. Hos Rosenberg vävs det personliga tydligare ihop med samhällsliga. Tonen hos Silberstein är intimare, tätare vävd kring de två föräldrarna och dottern som har hantera arvet från dem.
Ett viktigt vittnesmål finns också i paret Jovan och Dina Rajs Att återvända till livet, från 2018. Här utgår skildringen från författarna själva, den långa och mödosamma vägen från Jugoslavien, via Ungern till Sverige. I Jugoslavien har det mesta handlat om att återuppbygga ett liv som har slagits i spillror, med Förintelsen som raderat merparten av familjen.
I Sverige försöker de skapa sig ett nytt fungerande liv, i ett land där man duar överläkare, fikar alla tillsammans på jobbet och prövar högljudda larmsirener första måndagen i varje månad, trots att inga katastrofer inträffat. Ett utåt välfungerande liv, men med tunga ryggsäckar.
Inte förrän sent i livet berättar de om sina traumatiska upplevelser för sina barn. Genombrottet sker några dagar efter besöket i Norrköpings synagoga, ett heligt rum som Jovan inte besökte i Jugoslavien som barn, då det kring detta ”rådde en absolut tystnad.” Barnen ber nu att få höra om vad som hände under kriget, när farmor, farfar och farbror förlorades. Deras blickar är raka och uppfordrande. Pappan Jovan samlar sig och berättar:
”Okej, nu ska ni få höra. Jag börjar berätta om min mormors värme och morfars soldatsånger från första världskriget. Sedan blir det tyst. Det kommer inga fler ord ur mig. Jag tar sats för att fortsätta. Tårar börjar okontrollerat rinna och jag får kramp i strupen.”
Hanterandet och helandet skildras som en process, inte något som fullständigt uppnås. Att hålla minnena i schack, att varken förintas av eller förneka är en sårig balansgång. En livslång balansgång, vars narrativa spår drabbar alla och envar som tar del av dem.
info@opulens.se
