HISTORIA. Den som gärna önskar se på nazistelitens kvinnor som enbart offer för sina män har inte mycket att hämta i Wyllies bok, men för övrigt kan man lära sig en hel del om de individer, både män och kvinnor, som låg bakom Förintelsen, skriver Elisabeth Brännström.
Nazisternas fruar av James Wyllie
Översättare: Jan Wibom
Förlag: Lind & Co
Den andra maj 1945, två dagar efter att Adolf Hitler och hans nyblivna hustru Eva Braun begått självmord i bunkern i Berlin, hittade Röda arméns soldater de förkolnade resterna av Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels och hans fru i rikskansliets trädgård. Inne i bunkern hittades också kropparna efter parets sex barn. Makarna Goebbels hade avlidit av skottskador och barnen, den yngsta var fem år och den äldsta tretton, hade förgiftats; troligen av sin mor, Tredje rikets ”första dam”, Magda Goebbels.
Magda Goebbels var en av Hitlers absoluta favoriter bland fruarna till männen i hans innersta krets, mycket på grund av att hon hade lyckats med konststycket att föda sex friska barn som, om de fått leva, skulle ha bidragit till att säkra den ariska ”rasens” fortlevnad. Magda var dessutom lång, slank och glamorös; hon förekom ofta på bild i tidningarna där hon gjorde bra reklam för livet som tysk hemmafru och supermamma. Att hennes hälsa påverkats negativt av alla täta graviditeter och att hon hade problem med sin mans ständiga kvinnoaffärer var något som man däremot helst höll tyst om.
Den brittiske författaren och tv-personligheten James Wyllie, har nu i sin senaste bok Nazisternas fruar: tredje rikets mäktigaste kvinnor, valt att berätta om Magda Goebbels, Eva Braun och sex andra fruar till några av Adolf Hitlers närmaste män: Carin och Emmy Göring, Margarete Himmler, Ilse Hess, Gerda Bormann och Lina Heydrich; åtta kvinnor som liksom sina män var tätt bundna till sin älskade Führer och hans politiska åsikter. Alla utom två, Emmy Göring och Magda Goebbels, var fanatiska antisemiter och deras privatliv var, nästan utan undantag, komplicerade och fulla av äktenskapliga konflikter.
Wyllies mål med boken har varit att kartlägga kvinnornas liv från den stund de blev en del av den nazistiska rörelsen – flera av dem var uttalade antisemiter redan innan de träffat sina makar – och låta läsaren komma närmare dem som individer med egna glädjeämnen och vardagsproblem som de trots sin privilegierade status brottades med och det är åtta mycket väsensskilda individer som han presenterar för sin läsare
Skillnaden mellan Magda Goebbels och den lantliga, sura och ofta vresiga Margarete Himmler kunde till exempel knappast vara större, och samma sak gäller den välutbildade starkt antisemitiska Ilse Hess och den världsfrånvända skådespelerskan Emmy Göring som ofta försökte förmå sin man att hjälpa judiska kollegor inom teatervärlden. Den främsta gemensamma nämnaren låg i att de alla kom från ungefär samma väletablerade medelklassbakgrund och att de vuxit upp under en turbulent tid, där förlusten i första världskriget och de förödmjukande villkoren efter Versaillesfreden störde deras tillvaro lika mycket som den präglade de män de senare skulle gifta sig med.
Wyllie skriver detaljerat och medryckande om tredje rikets mäktigaste kvinnor, men skildringen känns något onyanserad och har drag av historiskt, i och för sig rätt intressant, skvaller. Hans försök att fördjupa bilden av kvinnorna blir också lite enkelspårig och saknar djupgående analys. Behållningen av boken ligger snarare i den bild man får av vardagslivet i ett totalitärt samhälle impregnerat av en propaganda helt inriktad på att normalisera det onormala: julmarknader sålde till exempel bröd formade som hakkors och SS-soldater i marsipan och choklad, jazzklubbar stängdes men ungdomar tilläts lyssna på ”Goebbels band” Charlie and his Orchestra som spelade amerikansk jazz med nyskrivna propagandatexter på tyska, och teatrar och biografer höll öppet som vanligt för landets arier, medan minoriteter och meningsmotståndare förpassades allt närmare arbetslägren och gaskamrarna, utan att någon egentligen lyfte ett finger.
Med det här som utgångspunkt uppstår naturligtvis också frågan om hur mycket nazistfruarna egentligen visste om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan. Var de medskyldiga eller enbart medlöpare, och svaret måste nog bli att de kände till tillräckligt mycket för att räknas som medskyldiga, även om de inte deltog aktivt i morden på judarna. Bevisen var alltför många och kvinnorna alltför bundna till sina män för att deras aningslöshet ska kännas trovärdig. De hade, trots allt, valt sina relationer utifrån en tidig hängivenhet till NSDAP och alla utom två var stenhårda antisemiter. Den som gärna önskar se på nazistelitens kvinnor som enbart offer för sina män har inte mycket att hämta i Wyllies bok, men för övrigt kan man lära sig en hel del om de individer, både män och kvinnor, som låg bakom Förintelsen från den här kanske något ytliga, men ändå intressanta och välskrivna skildringen av Nazityskland, som det såg ut både bakom och framför kulisserna.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
