EXISTENTIELLT MÖRKER. “På många sätt lever vi i ett vissnande vi, omgivna av samhällsplantor som blir allt skörare. En tid med tyranner, testuggare och troll”, skriver Erik Cardelús.
Samtiden kommer som ett gnisslande tåg fullastat med paradoxer. Värst av alla är dagens segregation och splittring, både på nationell och internationell nivå. För låt oss probleminventera en kort stund. Skriva en lista, som så många gillar att göra när det råder oreda och kaos. Därefter rangordna, en aktivitet som blir allt vanligare i dagens globaliserade och digitaliserade mätsamhälle, där siffrornas magi tycks lysa starkare än någonsin i det existentiella mörkret. Ta tid och skriv.
Tiden är ute och åter till frågan: Vad bekymrar de allra flesta mest idag? Utan att plöja svällande forskningsvolymer, torde pandemier/vårdkris, klimatkris, kriminalitet och migration/bristande integration ligga i topp. Alla är de samhällsövergripande och globala problem som kräver samförstånd, samarbete och saklighet. Kanske också solidaritet, om man är lagd ditåt. Detta gäller snarare än tävlan, misstro och ett tänkande på resurser som ett nollsummespel där det gäller att roffa åt sig mest innan någon annan gör det.
Ändå utgår politiker från att allt handlar om ekonomi. “It’s the economy, stupid”. Denna trista men uppenbarligen så slagkraftiga fras som upprepas till leda. Och nog är ekonomin viktig, speciellt i en inkomstspridande dynamik som löper amok och där detta sägs vara bra för alla. Bra för ALLA, säger experterna. Inte mig, svarar många. För känner sig tillräckligt många människor hotade och rädda att falla, hårt och djupt, eller ens kunna betala sina räkningar, så tänker man på kronor och ören hela tiden. För ett privilegium hos den som har mycket pengar är – som bekant – att slippa tänka på pengar. För den som saknar pengar förvandlas dessa tankar lätt till smutsiga snorsträngar, som inte sällan hånas av omgivningen.
Kryddas denna brygd sedan med rejäla skopor digitaliserad narcissism, konsumism och kändiskult, ges ett universalrecept på psykisk ohälsa och negativa beteendespiraler. För ingen vill vara nolla om hen kan vara etta. Varken i gathörnet, instaflödet eller i styrelserummet.
Visst är meritokrati ett vackert ord, men mycket tyder på att de globala eliterna idag gör sitt bästa för att fly det gemensamma.
Lägg till ett antal pseudopolitiska managementfloskler som att ”hungriga vargar jagar bäst”, ”människan är lat till sin natur” och ”det måste löna sig att arbeta.” För i dagens gigekonomi lönar det sig ganska dåligt att trampa matleveranscykel, köra Uberbil eller städa på timme. Men desto bättre klirrar det i kassan att arbeta som investmentbanker, affärsjurist eller kommunikationskonsult, speciellt om man redan från födseln förfogar över ett gott socioekonomiskt nätverk, slipper gå karriärens omvägar och kan lägga ut tidskrävande vardagssysslor på billig entreprenad eller ringa rätt mentor, dörröppnare eller fixare. För visst är meritokrati ett vackert ord, men mycket tyder på att de globala eliterna idag gör sitt bästa för att fly det gemensamma. Gräddfilerna, skatteparadisen och snobbrännorna är många, smitvägar som tidigare trycktes tillbaka av robusta välfärdssystem, men som nu växer allt mer.
Den enkla sanningen är istället att samhällen med stora och skenande inkomstskillnader driver fram misstro, desperation och splittring bland människor, vilket beskrivs med all önskvärd tydlighet i Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Med ökande klyftor tenderar psykisk och fysisk ohälsa grassera. Tänk USA, som till skillnad från de flesta andra OECD-länder har en sjunkande medellivslängd, vilket bland annat bekräftas i en dyster text av Svenskt näringsliv.
I ett sådant misstrons och missämjans klimat sprids en pandemisk känsla av att trampa eller trampas på, att slå till först och innan du själv blir slagen. Tänk på den där famösa debatten då Trump och Biden tävlade i att bete sig otrevligt och respektlöst mot varandra, att spränga gräns efter gräns av anständighetens domäner. Tänk alla dessa upprörda och uppeldade horder runt dessa två stridstuppar. Tänk alla länder och människor – världen över – som sneglar på USA för inspiration eller indignation, eller bådadera.
Polariseringens vindar sveper emellertid över hela världen, även i vårt eget – förment så mellanmjölkiga – land. Och det brukar sägas att de flesta amerikanska samhällstendenser – förr eller senare – landar i någon form här hemma. Titta på den politiska kartan eller i kommentarsfälten på något politiskt eller samhällsinriktat forum. Ännu värre om kommentarsfältet är anonymt eller obevakat.
Och med dagens reptilsnabba sociala medier har dessa lättantändliga beteenden fått extra med tändstickor och fotogen, vilket tydliggörs i Janor Laniers omtalade bok Tio skäl att genast radera dina sociala medier. Inte för att vi måste följa budskapet här, utan bli varse hur effektivt och försåtligt den digitala drogen kidnappar vårt sansade och sakliga tänkande.
Så, på många sätt lever vi i ett vissnande vi, omgivna av samhällsplantor som blir allt skörare. En tid med tyranner, testuggare och troll. Men ingenting motsäger att vi – i likhet med Candide – kan börja odla vår samhällsträdgård igen. Ett första steg vore därför att greppa tag i spaden och vårda de sansade, sakliga och samverkande plantorna som skapar ett hållbart samhälle.
info@opulens.se
