
KONST. “Alla vet att den vars huvudmål är att uppleva en konstutställning bör välja en annan dag än vernissagedagen för att gå till galleriet. Men har inte konst som begivenhet i sig kanske ett annat, djupare syfte som är minst lika viktigt?” Ida Thunström reflekterar över gemenskapen kring konsten.
Det blåstes inte direkt i några basuner, men i veckan som gick var det gallerivecka i Malmö. En vecka som av cirka alla uppfattades som en gallerinatt på lördagen. Såklart. Det är inte bara av gammal vana, utan även mer bekvämt att ha en fast, avgränsad tid att fokusera på och förhålla sig till.
En gallerinatt är ett paketerat event (ordet luktar Facebook lång väg), ungefär som en sex timmars vernissage med människor som man känner lite sådär till hälften, och lite party efteråt. Och visst är det tilltalande? I denna rådande brist på sociala sammanhang har medvetenheten om antalet närvarande i (det offentliga) rummet ökat enormt. Hur många som går in i en lokal har möjligtvis blivit mer observerat än någonsin tidigare.
Att vårt deltagande kan komma att betyda så mycket! Överallt ifrån slåss människor om vårt intresse, hur ska konst då kunna förbli ett rum för kontemplation? Det som inte når igenom bruset går vi mest bara förbi. Det spelar sällan roll hur eller vad som faktiskt vill kommuniceras. Ungefär som på internet, där mängden besökare omvandlas till statistik att visa upp för annonsörer, rör det sig om närvaro som ett slags kapital. Närvaro, men inte nödvändigtvis genuint intresse.
När dadaisterna i början av förra seklet gjorde sina happenings, sökte de främst efter nya vägar att närma sig konsten. Det var inte ett nytt grepp för att locka besökare, utan en vilja att finna nya sätt att uttrycka sig på. Då det förut handlade om ett konceptuellt värde, görs det idag i större utsträckning av tvång. Samtidens ”eventkonst” verkar däremot mest uppstå ur en slags praktisk nödvändighet. Pragmatism. Bristen på lokal, eller snarare bristen på intresse av det som visas på lokal, har karvat bort ogenomträngliga lager av tillit till tid och tankfullhet, för att hänga med i konstscenens nya omständigheter. Anpassa sig efter dess villkor.
Räddningen undan ett kommersialiserat och ytligt konstutbud bör ju vara att göra det bästa av situationen. Att ta den här nya ”eventkonsten” vid hornen och utveckla det till något som har mer att erbjuda än bara ett lite festligt jippo med stor mänsklig uppslutning. Att inte bara fokusera på att finna nya vägar att nå ut till publiken, utan också faktiskt NÅ publiken, se till att fylla den med en meningsfull upplevelse. Att leverera när de ger konsten den så eftertraktade uppmärksamheten.
Helgen innan Malmös gallerivecka ägde rum var jag på vernissage på ett pop-up galleri. Människor och vin, och så konsten som ett slags sammanvävande faktor. För vissa kanske ett alibi, fullt legitimt, för att få uppleva det förstnämnda. Konsten var förvisso förvånansvärt intressant, men det som slog mig mest var uppslutningen. Den var just inte corona-anpassad. Inte så att jag var rädd för virus, men insikten drabbade mig. Jag insåg plötsligt hur viktig uppslutningen var. Galleristerna hade tveklöst gjort sitt jobb. Oavsett om de som kommit var konstköpare eller inte, så kändes det hela mycket lyckat. I skuggan av alla konserter och föredrag som idag hålls inför tomma stolar och kameror, kändes det som en extra meningsfull upplevelse i sig att vara bland folk. Att uppleva detta exklusiva bara genom att känna gemenskap. I någon timme befann jag mig långt bak i tiden, i det sena 1960-talet, då evenemang och performancekonst nästan tycktes dominera konstscenen. En upplevelse i sig.
Visst är det givande och tillfredsställande att vara ensam med ett verk. Men det finns även andra former av exklusivitet. Det ligger ju något fint i det där med den avgränsade tiden, det härliga i att helt enkelt närvara. Något unikt och åtråvärt med det som är tidsbestämt, något vi ser mindre och mindre av ju mer som blir ständigt tillgängligt för oss via internet.
Om jag har någon form av slutsats här så är den alltså dubbel: Ett traditionellt konstgalleri är ett ställe där man säljer konst. Vid andra konstevenemang är det jag själv som är varan. Hur ska jag förhålla mig till det? Liksom i vilken ekonomi eller rentav demokrati som helst, är vår åsikt av vikt för vad vi får. Efterfrågan styr utbudet etcetera och kanske bör vi som konstkonsumenter börja bli mer medvetna om vår roll? Med omsorg välja var vi lägger vår röst i form av tid och intresse. Uppmärksamhet är lika med kapital vilket ger att mer exponering är nyckeln till överlevnad. Kulturell evolution i ett nötskal.
Å andra sidan: Alla vet att den vars huvudmål är att uppleva en konstutställning bör välja en annan dag än vernissagedagen för att gå till galleriet. Men har inte konst som begivenhet i sig kanske ett annat, djupare syfte som är minst lika viktigt?

ida.thunstrom@opulens.se



