CORONAKULTUR. Maria Korpskog har skrivit en dikt om hur det känns att drabbas av coronaviruset. Korpskog har varit sjuk i covid-19 sedan fem veckor tillbaka. “Men, jag kan andas”, skriver hon.
1177
Andas in.
Det kan du. Om du skärper dig.
Andas ut.
Det går inte så bra.
En sköterska föreslår: Gör dig stor, bred ut
dina vingar, ta plats. Det
mår dina lungor bra av.
En annan sköterska säger: Drick
mycket vatten! Minst åtta glas.
En tredje säger: Håll armarna högt över huvudet. Andas så.
Nej. Det går inte, det kan jag inte.
Så många sköterskor att prata med i telefon.
Jag älskar dem alla.
En fjärde sköterska säger: Är
dina läppar blå, kan någon kolla?
Nej, ingen kan kolla, ingen
ser mig. Ingen
hör mig. Jag är
ensam. Jag är
världens ensammaste människa som tycker väldigt synd om sig själv.
När det här är över
ska jag flytta ut
i en skog. Jag ska ha höns. Jag ska bara prata
med höns. Och träd.
Med träd och höns ska jag umgås. Jag är
trött på folk.
Men
mest är jag bara trött.
Hur andas jag nu?
En son säger: Du låter som Darth Vader.
Det är inget bra tecken.
Nu andas jag som en fågelunge. Snabbt, lätt.
Ingenting är snabbt och lätt.
Du har bara ångest, föreslår någon. Jag
säger till min man:
Om jag åker in till sjukhus, om jag blir liggande där.
Snön lägger sig
och försvinner
påskliljorna blommar ut
och försvinner
På gatan sopas gruset bort.
Nu
andas jag in. Nu.
info@opulens.se
