ALTERNATIV. Teknologin måste göra ett hopp framåt i kristider, och här kan det finnas något värdefullt med vår påtvingade kollektiva isolering. Möjligheterna är nämligen, precis som aggressiva virus, gränslösa. Och om vi ska behöva vänja oss vid alternativa sätt att konsumera konst, kan väl de stora konstinstitutionerna föregå med gott exempel och omedelbart höja ribban, skriver Ida Thunström.
Både Washington Post och The Guardian har under den senaste veckan lagt ut listor över nätets bästa onlinemuseer och kulturella upplevelseturer. Jättekul att glida runt på The Guggenheim Museum i New York, tänkte jag. Och det var faktiskt jättekul i cirka två minuter, tills jag insåg hur låg nivå de digitala rundturer jag erbjöds låg på. En högst elementär Street View-version, via Googles plattform Arts & Culture, är ungefär lika inspirerande som en coronakram, och min besvikelse över det ultrakorta museibesöket var total. Det krävs förvisso ingen djupgående analys för att inse allt det som fattas i ett nätbaserat museibesök, men upplevelsen gav ändå något viktigt. Jag kan ha funnit ett sätt att komma undan den understimulans jag emellanåt upplever här i Malmös tämligen lågmälda konstliv. Plötsligt har jag nämligen blivit uppmärksam på alla möjligheter till kulturkonsumtion som faktiskt finns, eller skulle kunna finnas, på nätet.
Kollektiv social distansering har en märklig effekt på vårt sociala beteende. Och frustrationen folk upplever av att sitta i karantän ser jag som ett tecken på att vi trots allt föredrar att träffas i verkligheten. Eller åtminstone på ett sätt som påminner så mycket om den som möjligt. Vi nöjer oss alltså inte med att bara betrakta bilder av våra kamrater på skärmen. Vi vill interagera, och appar utvecklade för videokonferenser används flitigt när det till exempel ska ställas till med kalas. Världens geografiska gränser fortsätter att luckras upp, och tekniken följer med våra behov så gott det går. Alla som har vänner som bor långt bort känner till exempel väl till begreppet onlinefika. Längtan efter att träffas gör folk extra påhittiga, men hur ser det ut med vår önskan att konsumera kultur? Jag reflekterar över faktumet att jag snart kanske inte kommer att kunna gå på museum på ett tag. Konserter är det inte längre tal om, och vernissager, performances och happenings är det nog också rätt kört med framöver. Risken är ju att det kommer kännas lite tomt.
Som vi alla vet riskerar den här pandemin att bli dödsstöten för ganska många funktioner i det samhälle vi känner idag. Vi kommer förmodligen att få se privata konstgallerier inne i städerna som går i konkurs och måste släppa sina lokalkontrakt, museer som inte längre har råd att hålla samma öppettider eller göra nya inköp. I spåren av den ekonomiska kris som väntas kan nya metoder och utvägar komma att bli avgörande för att man ska kunna nå ut till sin publik. Med tanke på vad som väntar är det alltså rimligt att börja fundera över hur vi ska göra konst tillgängligt post corona. Till skillnad från musik, där streamingsajter som Spotify och Youtube fungerar hur bra som helst, har bildkonst aldrig riktigt nått den punkt där den kan upplevas hemifrån på samma sätt. Materialiteten spelar fortfarande en alltför stor roll. Och det verkar lite jobbigt att ha 200 planscher hemma på väggen.
Idérikedomen i dessa tider är dock, som sagt, sprudlande. Och man gör vad man måste. Idag är det inte bara handsprit och smärtstillande som efterfrågas i butikerna. Uthyrning av teknisk utrustning som används vid streaming har fått en ordentlig ökning. Livestreaming är ju ett alternativ som funnits länge, men som nu får spela en större roll, men vilka ytterligare kommunikationskanaler finns med samma möjligheter att utvecklas? Och hur kan vi använda dem för att nå ut med just bildkonst?
Plötsligt kan vi annars så fria individer inte längre göra det vi vill när vi vill, och det har skapat ett helt nytt behov av onlineupplevelser. Att virtuella museum aldrig riktigt fått fäste som naturliga inslag i kulturutbudet har kanske att göra med bristen på ett påtagligt uttalat behov. Eller rentav insikten om att ett sådant behov finns.
Teknologin måste göra ett hopp framåt i kristider, och här kan det finnas något värdefullt med vår påtvingade kollektiva isolering. Möjligheterna är nämligen, precis som aggressiva virus, gränslösa. Och om vi ska behöva vänja oss vid alternativa sätt att konsumera konst, kan väl de stora konstinstitutionerna föregå med gott exempel och omedelbart höja ribban.
ida.thunstrom@opulens.se
