FOTOKONST. Claudia Andujars fotografier är ett rop på hjälp för att skydda Amazonas och dess urbefolkning, skriver Anne Edelstam som har sett en aktuell utställning i Paris.
The Yanomami Struggle
Claudia Andujar
Fondation Cartier
261 bld Raspail, 75014 Paris
30 januari – 10 maj, 2020
Davi Kopenawa, den brasilianska folkstammen Yanomamis ledare och talesman, fick 2019-års alternativa nobelpris, The Livelihood Award, i Stockholm. Kopenawa invigde också Claudia Andujars fotoutställning i Paris. Det var ett stort pressuppbåd inför visningen på Fondation Cartier. Deras förra utställning om träd var välbesökt och Andujars fotoutställning ligger likaså i tiden med det växande intresset för det ekologiska.
Claudia Andujars fotografier är ett rop på hjälp för att skydda Amazonas och dess urbefolkning. Bilderna är en del i kampen för att bevara deras rättfärdiga plats, i en värld där exploatering och utarmning av mineraler och olja har övertaget framför ett långsiktigt och etiskt tänkande.
Den ungersk-judiska fotografen Claudia Andujar vet vad det innebär att vara förföljd, hennes far dog i koncentrationslägret Dachau. Andujars mor lyckades fly med dottern till Schweiz och sedermera till USA och slutligen till Brasilien. Hennes tidiga barndomstrauman skulle komma att bli hennes ledstjärna och föra henne in i hjärtat av Brasiliens djungel och till yanomamifolket.
Den första delen av utställningen, med en blandning av färgbilder och svartvita fotografier, dokumenterar Andujars första resa, 1971, till denna avlägsna folkstam. Utställningens andra del, på den nedre våningen, visar teckningar ritade av urbefolkningen och senare fotografier som är baserade på Andujars tid som människorättsaktivist. Utöver dessa, och de cirka trehundra fotona, visas även filmer i vilka både Andujar själv, shamanen, Davi Kapenawa, och den katolska missionären Carlo Zacquini intervjuas.
Fotografierna på den övre våningen är närmast psykedeliska i sin utformning. Andujar har använt sig av olika tekniker; vaselin på linsen, blixt och infraröd film för att visuellt överföra Yanomamis shamankultur. Under sina riter äter de, eller röker, svampar som försätter dem i transtillstånd. Jag fick verkligen känslan av att hallucinera bara av att titta på bilderna! Det verkar inte vara något för en oinitierad eller känslig person. Jag vill även här passa på att varna för de falska shamaner som lockar ovetande och nyfikna västerländska ungdomar att pröva på dessa droger som är allt utom ofarliga.
Efter att ha tillbringat lång tid med Yanomamifolket kom Andujar dem närmare och började snart inse faran med den ”vite mannens” intrång in i Amazonas djungel. Hon varnade Davi Kopenawa om vad som komma skall och han åker nu världen runt för att tala om vikten av att bevara djungeln och dess folkstammar från förintelse. ”Detta är inte bara för vår skull utan för hela mänskligheten”, sa han under presskonferensen. Amazonas anses ju vara en del av ”planetens lungor” och hur skulle vi kunna överleva utan dessa?
Den andra delen av utställningen exponerar mera stilrena fotografier. De svart-vita porträtten visar, i all sin nakenhet, på Yanomamifolkets dignitet och grace. Dessa fotografier är intima och personliga. Men de framhäver även den mörka sidan av den ”vita mannens” övergrepp, såsom bygget av en motorväg rakt igenom Amazonas. Epidemier och sjukdomar följde i dess fotspår vilket ledde till att flera stammar utrotades. Under den efterföljande vaccinationskampanjen tog Andujar en hel serie bilder, några visas på Fondation Cartier.
Efter Andujar och Kopenawas och några andra aktivisters ihärdiga kampanj, gick slutligen Brasiliens regering, 1992, med på att lagligt mäta ut Yanomamis territorium. Trots ett erkännande av Förenta Nationerna så är de fortfarande hotade av illegal gruvexploatering och skogsskövling på deras territorium. Därför är denna utställning så viktig. ”Vi måste respektera Yanomami folket som har levt i detta land så länge”, insisterar Davi Kopenawa.
Andujars fotografiutställning hjälper oss att förstå, och förhoppningsvis att bry oss om, alla slags folkslag och kulturer. Deras öde får följder även för oss på andra sidan jordklotet. Allt hänger ihop. Vi måste värna om den ”lilla människan”. Är det inte det våra demokratiska värderingar bygger på?
