RADIO. Häromdagen lyssnade jag på dansk radio och några frågor inställde sig: Vad är egentligen den danska folksjälen inför ett fördomsfullt svenskt medvetande? Är det ett stort blåbrunt reptilhjärneträsk med pilsner, pölsa, Extrabladet och rödgröd med flöde?
Nu tillhör jag den närmast tokförklarade lilla exklusiva skara som anser att danskan både är ett vackert språk och, framför allt, ett mångsidigt sådant. Liksom tyskan har det bredden att kunna skälla ut folk men innehar också förmågan att visa en slags skrovlig ömsinthet. Detta sagt för att förklara att hos mig går danska radion varm. Kornen av motstånd mot det bröligt reaktionära och nationalistiska visade sig dock denna gång i att radiopratarens frågor konsekvent var ställda utifrån modellen ”men kan man inte tänka/agera/resonera som i Sverige…”.
Debatten tog slut och ett ytligt program om flärd och design tog vid, i ordflödet stack”svenskerhår” ut. Av sammanhanget förstod jag att det var en hockeyfrilla som avsågs och det skrattades ironiskt. Men när det feminina och lyriska kring en klänning skulle illustreras så spelades Franz Berwald. Jag tror helt enkelt att det finns danskar som tittar lite avundsjukt på oss svenskar och är trötta på det rödsvettigt grabbiga i sitt land.
Jesper Nordström
