DESTRUKTIV KÄRLEK. ”Det var allt bra längesedan jag läste en ung svensk författare som så osvikligt förmår skildra ett inre drama och yttre tryck och förväntningar så övertygande”, skriver Crister Enander om Elin Bengtssons nya roman Rosenregimen.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Rosenregimen av Elin Bengtsson
Natur & Kultur
Där finns kvar åtminstone en ettrig knivsudd av osäkerhet, just den där osäkerheten som så många erfar när de flyttar från landet in till en större stad och då tidigare referenser och sociala koder i ett slag saknar all betydelse.
Niko pluggar på universitetet, framför allt genusvetenskap. Hon tycks ha en naturlig fallenhet för dess teorier och terminologi. Det är som hon, till skillnad från många andra, genast ser verkligheten i eller kanske rentav bortom orden; strukturerna är begriplig vardag. Så studierna går mycket bra.
De två träffas – originellt nog – på en vanlig stadsbuss, en trist och tråkig vardag. Något utöver det ordinära och vardagliga händer genast mellan dem, blick hugger i blick. Och det sker direkt. Utan ansats till tvekan. Och det inträffar obevekligt just då och just där i ångorna från de andra passagerarnas svettlukter och utandningar. Niko får ett gammalt kvitto med Emmys telefonnummer snabbt nerklottrat på baksidan.
Förälskelsen är stark, kanske till och med förblindande, den är otämjd och ohejdbar. Det finns från första stund ingenting invant eller vanemässigt att hålla sig fast i. Allt är nytt. Allt är utmanande och lockande. Vardagen försvinner, saknar i ett slag all betydelse. Känslorna tar överhanden.
Lycka. Närhet. Sex som suddar bort alla konturer och uppslukar varenda cell i deras kroppar. De har snart, som en sliten kliché lyder, bara ögon för varandra. Och att Emmys är intensivt gröna lade Niko självfallet märke till redan på bussen.
Elin Bengtsson har i Rosenregimen, hennes tredje roman, främst skildrat hur två unga människor fastnar i varandra, hur den starka och mäktiga kärleken erövrar någonting avgörande och mäktigt inom dem och ändå tycks deras närhet till varandra samtidigt växa till ett sorts behov av det mer destruktiva slaget. Det är ur Nikos perspektiv som deras förhållande skildras. Niko flyttar snart, en mycket kort tid efter att de blivit ett par, in i Emmys lägenhet. Genast börjar de leva ett parliv av det mer traditionella slaget. Två verkligheter, två starka unga kvinnors syn på världen och sig själva, ska fogas samman till någon form av livsduglig och fungerande enhet, kort sagt en ny helhet. Två människor med i högsta grad olika sorters behov och förväntningar på livet ska förenas.
Vad Elin Bengtsson skrivit är alls ingen rosenskimrande skildring av en himlastormande kärlek. Snarare tvärtom, trots att känslorna de har för varandra är såväl starka som äkta och präglade av stark passion. Det blir i stället snabbt till en svart och nog så sorgsen sång om kärlekens mörker, en suggestiv och smärtsam berättelse om hur förväntningar och konventioner kommer krypande, nästan osynliga och utan att någon av dem direkt lägger märke till det, och ockuperar mer och mer av deras känslor och gemensamma liv. Och hur osäkerhet skapar svartsjuka och hur svartsjukan som häftigast tycks angripa Emmy – trots att hon framstår som den starkare av dem – väcker liv i den svårhejdade Djävul som inget annat vill än att kontrollera och bestämma och få all sin näring ur en orubblig form av samhörighet som är minst sagt svår att finna och ännu svårare att tillfredsställa. Kärlek kan då, i det turbulenta känslolivet som kanske mest av allt längtar efter djup samhörighet och ett gemensamt liv, lätt förväxlas med ytlig bekräftelse.
Det är en omskakande och sorglig bok och Elin Bengtsson tränger med precision och stor lyhördhet in i Nikos känsloliv, hennes desperata försök att acceptera kärlekens obevekliga krav – och inte minst hennes vilja att lyckas.
Det var allt bra längesedan jag läste en ung svensk författare som så osvikligt förmår skildra ett inre drama och yttre tryck och förväntningar så övertygande och drabbande och med ett språk som genom sin klarhet och träffsäkerhet träffar exakt rätt. Det minsta jag kan säga är att jag är imponerad.
crister.enander@opulens.se
