Dela:

Bläddra per

Den svenska staten och ondskans banalitet

KLIMATFÖRÄNDRINGARNA. ”Jag har slutat på Vattenfall, så jag kan tala fritt nu. Och jag måste bara tacka er. Fortsätt att protestera.” Samuel Jarrick skriver om ett oväntat möte, de nu aktuella orkanerna, samt vårt behov av olydnad mot samhällssystemet.

Sensommar 2017. Rapporterna duggar tätt från världens alla hörn. Det handlar om extrema väderhändelser: De uppmärksammade amerikanska megaorkanerna Harvey, Irma och i skrivande stund Maria med de efterföljande översvämningarna i Karibien och längs delar av USA:s syd- och östkuster. Mer i skymundan den svåra torkan i Östafrika, främst Somalia, som tack vare bland annat tusentals exilsomaliers hemskickade bidrag med en hårsmån undgick hotande massvält. Och kanske ännu längre bort från mediernas strålkastarljus – de historiskt kraftiga monsunregnen i Sydostasien, vars effekter påverkat ofattbara 40 miljoner människor i Nepal, Indien och Bangladesh, med mer än 1200 döda och tiotusentals hemlösa.

I samma veva ser jag om filmen om Hannah Arendt. Tiden är krigsslutet, en tid då det begripligt nog fanns ett utbrett behov av att tydligt visa sin avsky för nazisternas ofattbara grymheter och att identifiera sig med ”rätt sida”. I denna tid provocerar Arendt många genom att inte betrakta en av dödsmaskineriets högsta ansvariga, forne SS-översten Adolf Eichmann, som någon ondsint, galen demon, fylld av hat mot de judar han skickade i döden. Hon ser honom istället som en trist byråkrat, som såg som sin främsta uppgift att helt enkelt lyda order. En kugge i ett väloljat, ”objektivt” system, om en så vill. Kanske kunde en sådan hållning i efterhand nödtorftigt försvaras med den slitna frasen ”Jag gjorde bara min plikt”.

Möjligen är Arendts tankar fortfarande så levande, därför att de utmanar oss alla att fundera över vilka order vi själva lyder utan att reflektera över konsekvenserna. Är ondskan möjlig i oss alla? Även hos de mest laglydiga medborgarna? Det kanske inte krävs hat eller ens egoism för att skada andra. ”Jag gör ju bara mitt jobb”. I Arendts värld är ondskans banalitet något som kännetecknar totalitära system, likt Hitlertyskland eller Stalinterrorns Sovjetunionen. Men den oundvikliga frågan blir om inte även demokratier som vår egen kan fostra lojala byråkrater eller plikttrogna företagsledare som gör sitt jobb trots att konsekvenserna riskerar att bli förödande för miljontals människor.

Jag drar mig till minnes ett oväntat möte för några år sedan:

– Vårt jobb var att ljuga! Den mörka, vänliga blicken stirrar stint på mig.

– Vattenfall är helt galna. Fortsätter vi så här kommer det att gå åt helsike för planeten.

Jag står på Centralstationen i Stockholm. Mannen har kommit fram till mig under mitt arbetspass som medlemsvärvare åt Greenpeace. Först känner jag knappt igen honom. Kanske beror det på den ändrade attityden. Han skakar vänligt hand och presenterar sig som tidigare hög chef på Vattenfall. Mitt minne klarnar så sakteliga och jag minns att vi setts förr.

Det är svårt att föreställa sig att jag ungefär två år tidigare haft en mycket upphettad diskussion med den här mannen och han då med samma intensitet försvarat samma Vattenfalls miljardinvesteringar i främst brunkolsverksamhet i östra Tyskland.

Men nu ses vi alltså igen, två år senare. Och när jag insett vem han är säger lite överrumplad att vi har ju haft våra duster.

– Ja, vi har haft våra duster. Jag har slutat på Vattenfall, så jag kan tala fritt nu. Och jag måste bara tacka er. Fortsätt att protestera. Ni behövs. Vårt jobb var att ljuga.

Vattenfalls köp av holländska Nuon blev ökänt just för att det stred mot affärsmässigheten. Mindre uppmärksammades att det plötsligt innebar att Vattenfall fick tillgång till några av Tysklands och Europas största brunkolsfyndigheter. Och för ett par år sedan öppnade Vattenfall, under den rödgröna regeringen, ett alldeles nytt kolkraftverk – Moorburg, som ytterligare ökat företagets utsläpp med åtskilliga miljoner ton koldioxid.

Ju längre tiden gick desto mer ohållbart blev det för en regering där Miljöpartiet ingår att acceptera innehavet av mer än en miljard ton brunkol, en mängd så stor att om allt skulle ta upp och brännas, skulle utsläppen motsvara ungefär ett kvarts sekel av klimatutsläpp lika stora som hela Sveriges utsläpp – ett långsamt verkande massförstörelsevapen.

Helstatliga Vattenfall hade kunnat ta ansvar för sina smutsiga investeringar och genomföra en plan för att fasa ut kolet och ersätta det med sol- och vindkraft. Istället valde de att försöka tvätta sitt rykte genom att göra sig av med kol-innehaven så snabbt som möjligt. Köparen EPH, ett tjeckiskt skurkföretag i princip helt i avsaknad av hållbarhetsmål, deklarerade stolt att de såg en framtid för kolkraft och att de planerade att ta upp kolet och bränna det.

De ytterst ansvariga för affären var Vattenfalls ägare, den svenska regeringen. I början hävdade de att det inte var möjligt att stoppa affären med mindre än att riksdagen ändrade inställning i frågan. Det argumentet blev alltmer ihåligt efter att oberoende jurister förklarat att regeringen visst kunnat fatta ett beslut att behålla kolet.

Den högst ansvarige ministern, energiminister Mikael Damberg, försvarade senare i KU-förhör regeringens beslut att godkänna affären med att de visserligen juridiskt hade kunnat stoppa affären men att det inte fanns något annat val utifrån ägardirektiven. Hade kolet stannat kvar hos Vattenfall hade de ändå inte kunnat låta det ligga kvar i marken eftersom det stridit mot ägardirektivens krav på affärsmässighet menade Damberg. Detta alltså trots att ägardirektiven slår fast att också hållbarhet ska prioriteras.

I hela denna smutsiga affär formulerades alltså gång på gång argument som hävdade att inget annat beslut kunnat fattas än det som riskerade att leda till ofantliga utsläpp av växthusgaser. Olika omständigheter såsom marknadens krav, avkastningskraven, riksdagens sammansättning, ägardirektiven och så vidare användes som till synes objektiva hinder för ett etiskt försvarbart beslutsfattande. Eller med andra ord åter: ”Jag gjorde bara min plikt”.

De mycket kraftiga väderhändelser som drabbat jorden i år är helt i linje med klimatforskarnas modeller. Även om inte nödvändigtvis antalet orkaner har ökat på grund av den globala uppvärmningen, innebär allt varmare hav och allt högre havsnivåer att orkanerna drar med sig allts större vattenmängder och orsaker större förödelse än tidigare. Detsamma gäller situationen på Afrikas horn, där högre medeltemperatur, allt fler extrema torkperioder och kraftigare El Niño och El Niña-fenomen med största sannolikhet bidragit till de senaste årens matbrist.

Det finns otaliga rapporter som visar hur de mest sårbara befolkningarna och grupperna riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter. FN-rapporten State of the World Population slår fast att i fattiga länder kommer kvinnor drabbas hårdare än män av klimateffekterna. I en annan rapport från Environmental Justice Foundation antas ca 150 miljoner människor i världen vara klimatflyktingar redan 2050, varav hela 80 procent kan utgöras av kvinnor och barn enligt organisationen Women’s Environmental Network.

I FAO-rapporten The state of food security and nutrition in the world som publicerades nyligen konstaterades att antalet svältande människor på jorden åter ökar efter en lång tids nedgång. De främsta orsakerna är krig och klimat.

Generellt visar klimatforskningen hur allvarligt läget är för planeten. Den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson från Tyndal Center menar att även om alla utsläpp av växthusgaser skulle stoppas imorgon, finns ändå en stor risk för katastrofala klimatförändringar. Det beror på att den ackumulerade koldioxidhalten i atmosfären (över 400 ppm) redan nu är högre än vad som kan garantera ett stabilt klimat på sikt. Risken är stor att visa brytpunkter passeras och naturen själv börjar ta över. I värsta fall kan uppvärmningen komma att accelerera bortom människans kontroll, mot en okänd framtid med i värsta fall kanske 6 grader eller mer över förindustriella nivåer.

Konsekvenserna av en temperaturökning uppemot sex grader är svårt för de flesta forskare att beskriva som något annat än helvetet på jorden. Ökenutbredning i Europa, översvämmade miljonstäder, nedbrunna regnskogar, uttorkade floddalar, stora områden på jorden helt obeboeliga, kort sagt ett slut på civilisationen som vi känner den.

Självklart finns en stor och avgörande skillnad mellan de beslut som fattades av Eichmann och de som fattas av ett svenskt kraftbolag. Ingenstans i Vattenfalls eller regeringens hierarki fattas troligen beslut utifrån en avsiktlig önskan att skada. Medan många ledande nazister naturligtvis var ideologiskt drivna av hat mot judar och romer, är nog tvärtom många av våra politiker övertygade om att de fattar de bästa tänkbara besluten för mänskligheten, eller åtminstone för sitt eget lands befolkning. Men bortsett från denna skillnad finns också en stor likhet: En kader av människor på olika nivåer som – medvetet eller omedvetet – riskerar att äventyra miljontals människors liv, för att de helt enkelt gör sitt jobb.

Våra politiker är inte grunden onda eller oförbätterliga egoister. Tvärtom skulle mycket väl en oväldig ämbetsmannaheder och plikt mot systemet kunna användas till att bygga ett samhälle som faktiskt innebär ljusare framtidsutsikter för kommande generationer. Men då behöver nog spelreglerna skrivas om, så att långsiktig hållbarhet prioriteras framför kortsiktig lönsamhet. Kanske kunde det leda till en banal godhet, i ordets bästa bemärkelse. Men för detta behöver vi också träna oss i modet att ifrågasätta själva spelreglerna och då och då rentav vara olydiga.

SAMUEL JARRICK