KRIMI. Claes & Eva Fürstenberg har skrivit och tvinnat ihop sina många ingredienser och trådar, miljöer och personer till en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson, som också ger oss sex spänningstips i årets första ”Deckarhyllan”.
Att vara eller ha varit journalist är ofta en passande grund för att bli deckarförfattare. Journalister skriver både rakt och väl när de skriver som bäst. De vet hur en historia ska berättas. De följer med i nyhetsrapporteringen. De har koll på samhället och omvärlden. Allt detta blir – eller kan bli – utmärkta grundstenar för en realistisk, verklighetsbaserad kriminalroman.
Eller förhålla sig till verkligheten, låt säga fiktionalisera den, i en roman.
Claes & Eva Fürstenberg
Ett bra exempel är de tidigare journalisterna Claes & Eva Fürstenberg i Malmö. De öppnar fönstret till sin lägenhet på Gamla Väster i Malmö och tittar ut, ser vad som sker och föreställer sig vad som kunde ske – och börjar skriva.
Nu senast ”Två gravar” (Historiska Media), uppföljaren till deras debutdeckare ”Blodhundar”.
Huvudpersonen ”GB”, förkortning för Gun Berlin, tidigare journalist på Malmös morgontidning Dagbladet (= Sydsvenskan), där hon var familjeredaktör i trettiofem år men slutat precis innan den nya deckaren börjar, återkommer också.
Townhouse i Fürstenbergs Malmö
GB röker och dricker, det betyder för mycket. Hon och hennes mamma Karin bor i ett townhouse på samma gamla västergata som Fürstenbergarna, på ett gatunummer som visserligen finns men såvitt jag förstår måste huset vara fiktivt (eller lånat och ditflyttat någon annanstans ifrån).
När ”Två gravar” börjar har GB gått hemifrån och som så ofta satt sig på en vinbar med utsikt över Mäster Johansgatan och Västergatan (även hunden Chico är med för att få sin vanliga charkbricka).
Sensationell inledning
Då och där sker något som skulle kunna vara en sensationell inledning på vilken actionfilm som helst. (Dags att filmatisera Claes & Eva Fürstenbergs deckare?) Jag vill att du ska läsa själv, så jag tänker inte referera vad som händer direkt i förstakapitlet. Men det inkluderar en klubbägare och ett Möhippegäng med en gravid brud, en pappa och hans välta lådcykel med barn, en död eller eventuellt flera, ett par läkare som råkade vara i närheten.
Efter tolv minuter hörs utryckningsfordonens sirener, polisen kommer med bombtekniker iförd skyddsutrustning och sen pressen med reportrar och fotografer från Dagbladet…
Skickligt skrivet av duon Fürstenberg
Nu har jag väl redan avslöjat för mycket. Det är lika hemskt som skickligt skrivet. Journalistiskt skrivet och förmedlat. Realistiskt? Verkligt? Kunde ha hänt? Kan hända? Ja, vågar jag påstå, exakt detta kan hända. Ett reportage ur verkligheten. Denna första händelse leder också till en annan händelse som skulle kunna ske om den första händelsen varit verklig och deckarens första kapitel varit ett tidningsreportage.
Demonstranter ställs mot demonstranter
Platsen är fortfarande Västergatan i Malmö (med dess slängda elsparkcyklar). Det står kravallstaket i hörnet Västergatan-Gråbrödersgatan. En raket flyger över hustaken. Folksamlingar på andra sidan kanalen, vid Konserthuset med hotellet och Sjömanskyrkan. Två tusen demonstranter och två tusen motdemonstranter. Demonstranter mot demonstranter.
Det gamla Malmö (och hitresta från Köpenhamn) mot det nya Malmö. Infödda malmöiter, flyktingar och andra invandrare. Vitt och svart. Malmö kontra Malmö. Någon viftar med en sydstatsflagga. Kravallutrustade poliser beredda med k-pistarna. Det smäller: fyrverkeripjäser och rörbomber. Polisen skjuter varningsskott. Fönster slås sönder.
Förmedlar närvarokänsla
Slaget står på Västergatan, utanför GB:s fönster; utanför Claes & Eva Fürstenbergs fönster. De skriver så att läsarna är där. Så att det inte skildras utan händer. Kunde ske, också detta? Kan ske? Ja. Eller nja.
Författarna tar i mer den här gången, som för att beskriva den eventuella följden, vad som skulle kunna hända. Lite för mycket, kanske. Överdrivet, kanske. Eller kanske inte. Det förmedlar, i vilket fall, en tydlig bild av dagens Malmö, motsättningarna som finns, som måste motverkas och överbryggas.
Dramaturgiskt skickligt
Vilka scener i en kommande tv-serie! Men där stannar Fürstenbergarna, precis där jag började tycka att det blev för mycket och överdrivet. Det är också dramaturgiskt skickligt utfört: plötsligt byta stämning, gå från katastrof till stilla och lugnt.
Den tredje huvudpersonen
I ”Två gravar” finns även en tredje huvudperson, Trine, dotter till Gun och alltså dotterdotter till Karin Berlin. Hon befinner sig på Roms flygplats för att gå ombord på ett plan till Israel, där hon ska försöka hitta sin pappa, som var – ska ha varit – israelisk soldat. Men det är inte lätt, ens att komma igenom den säkerhetstjänst som Israel tydligen har på plats redan i Italien, på flygplatsen.
Trovärdiga detaljer och miljöer
De israeliska säkerhetsagenterna känns igen, kan tilläggas. Varit där, mött dem. Så pliktskyldigt övernoga att de blir irriterande och lite dumma. Här visar äkta deckarparet Claes & Eva Fürstenberg återigen, i egenskap av journalister, sin förmåga att observera detaljer, beskriva de små, små detaljerna som gör det. Får miljöer, personer och händelser verkliga, på riktigt och trovärdigt.
Bra Tel Aviv-skildring
Trine Berlin missar sitt flyg men blir ombokad till en tidig avgång morgon därpå. Hon kommer till Israel, tar en taxi från flygplatsen till Dizengofftorget i Tel Aviv, där hennes hotell ligger, men ändrar sig och ber taxin köra vidare till en kibbutz norr om Tel Aviv, där mamma lär ha varit. Trine bara ska hitta sin far men hon har inga ledtrådar; ”mission impossible”.
Tel Aviv är lika nära skildrat, med detaljer och atmosfär, som Malmö. Bägge blir levande städer. (Jag kan intyga att biografhotellet, där Trine äter frukost, är exakt beskrivet. För där har jag bott.)
Tre generationer kvinnor
Malmö-Tel Aviv (med besök i Köpenhamn) tur och retur. Sverige och Israel. Det är resrutten för händelserna i såväl förra ”Blodhundar” som nya ”Två gravar”. Ingredienser: Dizengorfftorget och Västergatan, Mossadagenter och kärlek som aldrig dör, ambassadörsmord, religioner och hämnd – och tre generationer kvinnor: mormor, mamma och dotter; dotter, mamma och mormor (beroende på vilken generation som känner och upplever).
Bra och knepigt skildrat, det också.
Det vill säga så knepigt som livet kan vara, från generation till generation. Alla tre är flerfasetterade som personer och människor. Som att förre familjeredaktören och journalisten GB är en jävel på att slåss, skjuta och skallas. Hon bangar inte, snarare tvärtom. Hur kan det komma sig? När lärde hon sig det? Var? Det leder till att hon blir anklagad för mord och här finns också en politisk tråd, både i hennes liv och nu.
En egen nisch
Realistiska miljöer, intressanta personer, aktuella händelser på gränsen mellan verkligt och, kanske, overkligt. Men de stannar där, så att det förblir verkligt. De räcker för att skriva spännande och bra deckare. Men
Claes & Eva Fürstenberg har dessutom skrivit och tvinnat ihop sina många ingredienser och trådar, miljöer och personer till en egen nisch inom svensk kriminallitteratur. Ja, kanske till och med helt egen.
Sex spänningstips
I den stora utgivningen av svenska deckare finns en gren eller tråd som bör uppmärksammas mer. Det skrivs allt fler samhällskritiska – ja, politiska – deckare. Ett ämne: män som handgripligen hatar kvinnor.
Charlotte Al-Khalili
Som i Charlotte Al-Khalilis ”När allt är över” (Norstedts), uppföljare till hennes uppmärksammade debutdeckare ”Malström” (2022). Flera personer – särskilt åklagarassistenten Olivia Oldenheim, som sitter i rullstol efter bilolyckan med sin rattfulle pojkvän – tog författaren med sig till vad som ska bli en ny deckarserie.
Hon har ett sätt att skriva, liksom dubbelt (eller trippelt), som får hennes deckare att skilja ut sig och bli speciella. När Olivia till exempel förhör en kvinna utspelar sig dialogen på tre nivåer: 1) frågorna, 2) svaren, 3) också Olivias tankar. Varför dessa svar? Vad kan svaren dölja?
Huvudpersonens och författarens engagemang gör berättandet mångettrigt drabbande.
Marianne Cedervall
Deckare kommer i olika sorter, det litterära kriminalträdet har många grenar. Marianne Cedervall var en av förskrivarna i den allt större grenen mjukkokta deckare. ”Himmel och jord må brinna” (Lind & Co) är tredje titeln i hennes likaså tredje mjukdeckarserie.
Miljö: Klockarvik i Dalarna, Dit anlände prästen Samuel Williams för två titlar sen. Där fanns då redan kriminalkommissarien Maja-Sofia Rantatalo.
De är nu ett par. En av egenarterna med kriminalromaner: de kan handla om så mycket annat – som hur en präst hanterar kärlek och svek (alltså för sin egen del).
Så exploderar Klockarviks kafé och tillika mikrobryggeri. Ägaren blev kvar i huset. Prästen får stötta hans sambo: Medan polisen utreder. Olycka eller? Ännu en ingrediens: en konstig stiftelse. Spännande? Inte så värst. Men Cedervall tar brott och död på allvar, det är bra och nödvändigt också i en mjukdeckare. Charmigt? Ja, det är det. Och verkligt, i vardagen.
Elly Griffiths
Elly Griffiths måste ha tänkt som läsarna (i alla fall jag). Hur många arkeologiska ben efter någon som visar sig ha blivit mördad går att gräva fram vid King´s Lynn i Norfolk på brittiska östkusten? Femtonde titeln med arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarien Harry Nelson inte bara heter ”Den sista utgrävningen” (Forum; övers: Carla Wiberg) utan avslutar serien.
Griffiths låter, som för att visa ovanstående, samma gräv/byggföretag hitta ännu ett skelett. Det tar slut på flera sätt – och kanske börjar något nytt? Galloways universitetskurser i arkeologi har färre elever och riskerar nedläggning. Hon och Nelson kommer långsamt närmare varann, de har ju en dotter ihop, nu när hans hustru har flyttat.
Just det här triangeldramat, arkeologen-polisen-hustrun, är nog seriens viktigaste tema och det som varit mest intressant att följa. Låter jag ändå rätt nöjd med den sista boken? Jo, Griffiths avslutar läsvärt och bra.
Helena Kubicek Boye
Gotlandsdeckare och Norrland noir – men skrivs det inte flest skånska deckare? Till exempel ”De utvalda” (Norstedts) som inleder Helena Kubicek Boyes nya deckar- och polisserie med Malmö som kriminell miljö.
Full fart! Hennes grej: tempot. BPP (beats per page) sätter hon med såväl innehållet som skrivsättet, händelserna förmedlas i korta kapitel. Intrigen utgår från Västra hamnen, där bor Kattis Olsson, psykolog, ensamstående mamma och tidigare profilerare hos polisen, på en husbåt. Där ska också en man hittas död i hissen till ett lägenhetshus: mördad och brännmärkt.
Martin ”Gulte” Guldström från Malmöpolisen sköter utredandet och Kattis får förfrågan om att hjälpa till. Uppifrån Stockholm sparkas den bufflige polisen Truls Reimer som ansluter till trion med huvudpersoner. Hinner Kubicek Boye – i sitt höga tempo – verkligen också att teckna miljöer och porträttera personer? Svar: Ja, faktiskt.
Louise Penny
Och hur länge kan Louise Penny skriva sina deckare om kommissarie Armand Gamache, för närvarande dock suspenderad, och den lilla byn Three Pines i Québec, Kanada? Länge eller i alla fall ett tag till, svarar nog både författaren och läsarna. ”De blindas rike” (Modernista; övers: Carla Wiberg) är ju ”bara” den fjortonde.
”En modern Agatha Christie” kallas hon. Men då ska alla ord betonas. Penny kan skriva mjukt men även ta i hårdare, när det behövs. En modern deckarförfattare i Christie-tradition. Variera vad som händer med och kring kommissarie Gamache kan hon också.
Nu har en kvinna utsett honom – samt byns bokhandlare och en byggare – till testamentsexekutor. Märkligt testamente! Galen kvinna! Ett mord inträffar och testamentet får ny innebörd… Allt som alltid skrivet och skildrat i en atmosfär och stämning som balanserar Agatha Christie mot samtiden.
Markus Tullberg
”Död mans penna” (Mirum) har vinjetten ”Valter Greens mysterier nr. 4” på omslaget och är således Markus Tullbergs fjärde historiska fickmysterium eller minideckare med polisen Valter Green. Fick och mini både till bokformatet och den kort-korta berättelsen.
Fast ändå en hel berättelse, ett helt mysterium för Valter Green att lösa. Skickligt uttänkt och författat – att få plats med allt som behövs på dessa få och små sidor. Året är 1928. En bokförläggare sitter död med huvudet mot sitt skrivbord.
Självmord eller mord? Green drar en snabb, finurlig slutsats. Förlagets anställda är på plats. Dags att lösa mysteriet! Till råga på allt var det just idag som en ny deckare av bokförlagets bästsäljande deckarförfattarinna skulle ha presenterats.
Angenämt, om ordet passar. Trevligt och underhållande. Valter Green är en historisk polisfavorit.
info@opulens.se
