Överlastad åkattraktion

ACTIONÄVENTYR. Nya dinosaurieäventyret “Jurassic world: Dominion” är en överlastad åkattraktion som lider av alla moderna storfilmssjukdomar. Behållningen är giganotosaurusen och rollistans veteraner.

Äntligen är “Jurassic park 6” här. Eller “Jurassic world 3”. Skit samma. Det har i alla fall gått fyra år sedan dinosaurieön Isla Nublar utplånades i ett vulkanutbrott. Skräcködlorna har spridit sig över världen och nu orsakar de trafikproblem och allsköns oreda för mänskligheten.

Filmens hjälte Buck Plankchest (Chris Pratt) och tjejen (Bryce Dallas Howard) har dragit sig tillbaka till en snöhöljd bergskedja där han jobbar som dinosauriecowboy samtidigt som de båda försöker vara vårdnadshavare åt det tonårstruliga dna-experimentet Maisie (Isabella Sermon).

Men en dag dyker skummisar upp och kidnappar både Maisie och den tama velociraptorn Blues gulliga unge. Vår hjälte Butch Deadlift och tjejen ger sig av för att rädda dem. Spåren leder dem till den underjordiska dinosauriemarknaden på Malta där Thick McRunfast och tjejen slår sig ihop med en Han Solo-figur (DeWanda Wise), som flyger ett antikt propellerplan för att verkligen understryka hur mycket MATINÉ allt är.

Samtidigt händer något obegripligt med stora gräshoppor och här någonstans pressar manusförfattarna in Jeff Goldblum, Laura Dern och Sam Neill i handlingen med ett gigantiskt skohorn, vilket är en jävla tur för utan dem hade jag verkligen somnat.

Här finns samtliga tröttsamma ingredienser som hör till en modern sommarblockbuster. Ett myller av huvudpersoner som tar ut varandra så mycket att filmen egentligen inte handlar om någon av dem. En handling som är både dum och svårbegriplig samtidigt. En rollfigur som bara är precis så lesbisk som den kinesiska filmcensuren tillåter.

Ideliga scener som ska påminna oss om ungefär likadana scener i en gammal film från vår barndom. Trubbig samhällskritik. Jakter, jakter, jakter. Till fots, i bil och flygplan, på hästrygg och motorcykel. Helvete vad det jagas.

För att citera Jeff Goldblum i nån gammal film från 90-talet: “That is one big pile of shit”.

Fast vi får i alla fall se en giganotosaurus för första gången. Varsågod att långsamt ta av solglasögonen och stirra med öppen mun i Spielbergsk förundran.

Björn Berglund/TT