KONST. Kollektivet Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.” Maria Johansson har sett en utställning på Färgfabriken och vittnar om ett uppvaknande.
Älskade, älskade, älskade med Gylleboverket.
Färgfabriken, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 29 november 2020
”Två människor fiskar krabbor i ett hav. Efter en stund tar den ena upp krabborna, häller bensin över dem och står sedan och ser på när de brinnande kravlar runt till dess de dör.”
Den korta berättelsen är det första jag möter när jag oförberedd besöker Färgfabrikens utställning av gruppen Gylleboverket. Den finns skriven på en skylt i ingången, precis i ögonhöjd, jag måste antingen ducka eller gå åt sidan för att komma in i rummet. Det är genom den Gylleboverket vill jag ska möta konstverket.
Jag gör initialt ett antagande om att det kommer att handla om miljön, hur vi människor behandlar jorden. Kanske vill konstnärerna till och med påminna mig om att vi människor är som och krabbfiskarna, en sätter fyr och en annan står bredvid och betraktar. I informationsbladet till utställningen läser jag att Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.”
Stöd Opulens - Prenumerera!
I cirka två och ett halvt års tid har jag mestadels jobbat i museiarkiv och på bibliotek och sett och arbetat med konsten ur ett historiskt perspektiv. Det har inneburit att jag inte följt utställningsscenen på det sätt jag tidigare gjort och när jag ser den här utställningen slår det mig att tiderna har förändrats. Det är en ny ton jag möter. Min odelade uppmärksamhet eftersöks och alla medel är tillåtna. Det är dags att vakna.
Konstverket består av högar av sand, likt en sandstrand. I sanden har man gjort utspridda installationer, några tycks utförda med ett slags svalkande likgiltighet medan andra är omsorgsfullt framarbetade, ett omväxlande kultiverat och organiskt landskap. Stämningen påminner om postapokalyptiska filmer som Mad Max men det som framvisas verkar snarare vara tiden strax före apokalypsen än efter. Hoppet lever kvar. Till verket hör ett ljudverk. Min upplevelse är styrd av berättelsen om krabbfiskarna, allt jag ser silas genom den.
Kanske behöver jag känna skuld snarare än ansvar? Även om jag vill försvara mig med att det inte var jag som ville det här, jag valde inte detta. Det här verket vill inte bara att jag ska förstå. Det vill att jag ska förändras.
Det finns en utbredd uppfattning att konstens värde finns i att den är onödig. Vilket den inte alls är. Jag skulle vilja korrigera detta med påståendet att konsten däremot, i motsats till så mycket annat, är fri. Och om den är fri kan den beröra egentligen hur som helst och kanske inte som vi förväntat men alltid i möte med betraktaren. Människan behöver konst, konsten är nödvändig. Utan konst kan vi inte leva, för vi lever inte av bröd allena. Konsten ska vara absolut onyttig, sägs det återkommande. Ändå använder vi konsten, om och om igen, i olika syften. Gör den nyttig.
Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas?
Utställningens informationsblad berättar om djupekologi, hur människan idag skilt sig från naturen, vilket jag absolut tror är sant. Det där befästes bland annat med massakern på de amerikanska indianerna och deras förvisande till reservat. Där får de sitta med sina fredspipor och hyllningsdanser till moder jord, i periferin, för den ”riktiga världen” har ”viktigare” saker att pyssla med.
I informationsbladet får jag också veta att även Färgfabriken har ett syfte med utställningen. Det är att utforska symbiotiskt tänkande. Dessutom har Gylleboverkets arbetsprocess med grupparbeten och tematiska frågeställningar, som hakar in i olika uttrycksformer, ett släktskap med Färgfabrikens sätt att arbeta. En grupp samarbetar med en annan grupp. Makten och ansvaret decentraliseras (samtidigt som samhället kräver mer individuellt ansvar, vilket kanske är en anledning till att allt fler väljer gruppen).
Min uppfattning är att all bra konst berör existentiella frågor och att alla bra konstverk kan upplevas ur en vinkel inom konstens eget väsen. Men var går gränsen?
Jag provar att gå in i rummet igen, utan att läsa berättelsen om krabbfiskarna och försöka tänka bort miljö, klimathot, konstnärliga samarbeten. Vad säger det här verket mig om jag skalar bort alla givna ramar? Installationen ter sig då mildare, ljusare.
Jag möter ett konstverk som är fyllt av ro och likaså berättar om människans vilja att hellre bygga än rasera. Säger det något om den mänskliga existensen? Ja, det gör det. Att människan av naturen är kreativ. Redan när vi som barn bygger sandslott eller inreder dockskåp har vi en drift att skapa en värld runt oss, ordna och sortera, på låtsas eller på riktigt, på egen hand eller i grupp. Verket påminner mig om behovet av att skapa världar, i fantasin och i förlängningen i verkligheten. Att faktiskt bygga samhällen, föreningar, grupper.
Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas? Hur många givna ramar tål den? När urholkas den? Det är dessa frågor jag brottas med när jag lämnar utställningen. Kan konsten användas för att driva aktuella samhällsfrågor? Kan konsten rädda miljön, förhindra rasism, främja integration? Det kan den kanske men jag tvivlar på att den går att styra. Konst har sitt eget språk och det överraskar oftare än befäster.
info@opulens.se
