Tankespeglar: Dämpa belysningen

Underskruvat.
Collage: C Altgård / Opulens.

SNABBMAT. På en av mina resor till Motala, där min åldriga mor huserar, gjorde jag ett strandhugg i anrika Jönköping, eller närmare bestämt på Pizza Hut i A6 center, ni vet där IKEA och alla de andra jättarna slagit ned sina bopålar.

Jag var hungrig helt enkelt, så är det när man har en kropp, och det är heller inget jag skäms för. Man måste äta ibland, som min salig moster sa en gång. Innan hon dog vill säga.

Pizza Hut, det är de som gör panpizza med tjock botten ni vet. Jag gillar inte såna pizzor egentligen, de känns svampiga och liksom växer i munnen och framkallar kvävningskänslor, men av nån anledning så var det ändå dit jag åkte för att få i mig lite mat. Förmodligen var jag trött på McDonalds som ligger ett stenkast därifrån.

Eller så var jag fortfarande förbannad på McDonalds, så kan det mycket väl ha varit. Kanske för att straffa dem tänkte jag protest-äta på närmast liggande annan restaurang.

Jag hade inte tänkt att dra upp detta, men har man sagt A bör man även säga B, som min salig moster sa en gång. Innan hon dog vill säga.

Vid tiden för just denna resa till Motala bar jag vid närmare eftertanke fortfarande ett inte helt oansenligt agg mot McDonalds i Jönköping, och detta efter att ha hamnat i en trasslig diskussion med en expedit.

Det var en solig dag, det kommer jag ihåg, och jag var på ett ovanligt gott humör. Varför vet jag inte, men det kan ha berott på att solen lyste så vackert, och att våren just börjat omfamna människorna och de andra djuren.

”Jag vill ha en Superburgare Deluxe, som ju innehåller cheddar, bacon, Café Operas hemliga dressing och malda avokadokärnor som topping på brödet, och dessutom pommes frites. Men ingen läsk, tack!”

”Fast läsk ingår ju i menyn.”

”Jo, det är ju möjligt, men jag vill bara ha hamburgare och pommes som sagt.”

”Då får du köpa dom separat, och då blir det dyrare än menyn, där även läsk ingår alltså.”

”Dyrare? Ja, men då vill jag ha en meny då förstås, men så kan du ju skippa läsken, för jag har avslagen och ljummen påskmust i bilen som jag tänkte göra slut på.”

”Du kan inte köpa en meny utan läsk, den ingår.”

Här måste jag infoga att jag är känd bland nära och kära för mitt stora tålamod och ytterst stillsamma humör, men jag märkte ändå att en viss irritation började ge sig tillkänna i mitt bröst.

”Okej, jag köper en hel meny då.”

”Vilken läsk vill du ha?”

”Ingen alls.”

Nu började kön växa, och jag hörde några grymtanden och suckar från hungriga medmänniskor.

”Du måste välja en läsk. Vilken smak?”

Plötsligt ville jag sparka sönder hela McDonalds i Jönköping, ja, kanske hela koncernen om möjligt. Hon ville tvinga ner mig på knä och få mig att slicka golvet, och det var endast med uppbådande av mina sista civiliserade krafter jag lyckades säga ”Fanta” utan att samtidigt spotta på henne.

“Okej, Fanta. Vilken smak?”

“Ta nån bara för helvete!”

Aj då, där gick det snett. Min tunna rustning av gentlemannamässighet föll av, och djuret från förhistorisk tid blottade sina gula betar.

Expediten var naturligtvis van att hantera ostyriga rättshaveristiska kunder, och fortfor:

”Det kan jag inte göra. Det är kundens uppgift att välja dryck, inte min.”

”Men ta apelsinsmak då för fan!”

“Den är tyvärr slut.”

Jag skakade på huvudet. Mitt glada humör hade tagit tåget till en annan planet, och jag kände mig helt förvirrad ärligt talat. Vad gjorde jag här egentligen, mitt i bibelbältet, inne på en snabbmatsrestaurang, på väg till min mor som behövde hjälp med att sortera saker i sin lägenhet inför en stundande flytt.

”Vilka smaker är INTE slut då?”

”Vi har Fanta Berry, Fanta Mango, Fanta Fruit Punch, Fanta Grapefruit, Fanta Green Apple, Fanta Sarsi, Fanta Lychee, Fanta Shokata och Fanta Wild Cherry. Till exempel.”

”Vad är Fanta Shokata?”

”Det är en Fanta som förutom vatten, kolsyra, socker, antioxidantionsmedel och konserveringsmedel innehåller spår av fläderblomssaft och citronsaft.”

”Ojdå, ja, det låter ju väldigt smaskigt. Då tar jag en sån då.”

När jag sen fick min beställning i en brun papperspåse som hon räckte fram till mig plockade jag ur Fantan och ställde den på disken. Sen gick jag mot utgången.

”Du glömde Fantan!” ropade hon efter mig.

”Jag vill inte ha din jävla Fanta!” skrek jag tillbaka.

”Då får du slänga den själv. Du kan inte ställa din privata egendom på vår disk, det är emot våra regler. Det har med försäkringar och juridik att göra.”

Plötsligt stod en vakt mellan mig och dörren ut.

”Vi vill väl inte bråka om en sån här liten sak, eller hur?” frågade han. ”Hamna i brottsregister och så vidare. Det är väl onödigt?”

Ja, det kändes ju lite onödigt förstås, så jag gick tillbaka till disken där biträdet stod och log mot mig så glatt, och så tog jag min Fanta Shokata och gick till bilen och satte mig framför ratten.

Min hand var alldeles blek när jag höll i pappersmuggen och lät den bittra kalken fylla min mun genom sugröret.

Oj, va gott det smakade! Det var en överraskning måste jag säga. Jag sneglade mot den halvfulla tvålitersflaskan påskmust som låg på golvet framför passagerarsätet.

Efter en kvarts ätande och drickande lämnade jag Jönköping, och jag funderade på varför livet är så underligt ibland, och varför man inte kan plocka bort en läsk ur en meny om man verkligen verkligen vill.

Ja, det var så att säga bakgrunden till att jag valde att äta på Pizza Hut några månader senare, trots att jag nästan kvävs av deras tjocka pizzabottnar.

Pizza Hut i Jönköping är en stor byggnad med högt i tak. Det var som en modernare form av en sån där sal där Gustav Vasa satt och drack mjöd och glufsade i sig halvstekta djur.

”Spel upp!” skrek han, och nån med en banjo fick en knuff i ryggen och började spela en glad melodi.

Jag beställde en pizza, tog en Fanta Shokata (min nya favoritsmak) att svälja ned den porösa svällande degen med, och satte mig vid ett kantigt mörkt bord.

Det vill säga bordet i sig var mörkt, men över det hängde en lampa som strålade ut fantastiska mängder lumen, vilket gjorde att hela bordet och dess närmaste omgivning badade i starkt ljus.

Vi är ju alla olika, och en av mina små egenheter är att jag inte uppskattar att bli bländad av lampor på restauranger. Jag vill ha det lite mysigt och trevligt, och inte känna att jag råkat hamna hos en tandläkare med extremt kraftfulla undersökningslampor. Jag har även svårt för småbarn som skriker två centimeter från mina öron och diverse annat, så visst, kalla mig en smula känslig den som vill.

Min vana trogen skruvade jag helt enkelt ett par varv på glödlampan, och vips så blev det lite trevligare på Pizza Hut, i alla fall vid mitt bord.

Ja, jag brukar göra så när jag hamnar vid starka belysningar. Jag skruvar på glödlampan, vilket jag tycker är enklare än att ropa på hovmästaren, eller att helt enkelt klippa av sladden med min avbitartång.

Efter att ha kämpat några minuter med första tuggan dök en expedit upp.

”Oj, lampan är trasig. Jag ska byta glödlampa åt dig.”

”Nej, gör inte det för Guds skull, jag har precis stängt av ljuset.”

Hon tittade klentroget på mig.

”Stängt av?”

“Ja, jag gillar inte att bli bländad när jag äter. Jag kan inte fatta att folk står ut med att ha en lampa som lyser rakt i ögonen på det där viset. Vad är poängen egentligen? Jag ser alldeles utmärkt ändå, ja, till och med bättre. Allting blir ju bara svart i motljus, man ser silhuetter istället för den fina garneringen ni tinat upp på pizzan här till exempel.”

”Men du kan ju inte bara stänga av vår belysning hur som helst!”

”Stängt av och stängt av. Jag skruvade bara på glödlampan.”

Hon lutade sig fram och började skruva åt andra hållet.

”Sluta med det där!” sa jag.

”Sådärja!” sa hon efter ett par sekunder. “Och låt den vara på, tack!”

Hon vände på klacken och avlägsnade sig innan jag hann protestera. Jag tog ett par klunkar Fanta Shokata och avslutade därmed min lunch, fortfarande hungrig.

Vis av erfarenhet protesterade jag inte mer än så, jag skrek inte eller sparkade sönder stolar eller klippte av sladdar, och undvek därmed att få vägen mot utgången spärrad av en vakt. Och denna extrema självdisciplin kommer jag att hänvisa till när Petrus med nycklarna vill skicka mig till det brinnande helvete som ersätter min tid här på jorden.

Är det Jönköping eller är det bara jag, mumlade jag för mig själv när jag gick mot bilen. Men jag visste förstås redan svaret.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Underskruvat

0 0kr