RYMDCIVILISATIONER. Opulens har som bekant tidigare köpt rättigheterna till artiklar av Max Melgar ur den populärvetenskapliga tidskriften Djur i kosmos. Den har nu bytt namn till Liv i Kosmos och vidgar perspektiven ytterligare. I dag får vi veta mer om riket Absconditus, på planeten Illusinus, som finns men samtidigt inte finns.
Tvåhundra ljusår från Skapelsens pelare, med dess de tre färgrika pelare av interstellär gas och damm, finner vi en civilisation som än så länge måste betraktas som en av de mest skygga i universum. Jag talar om riket Absconditus, på planeten Illusinus, som finns men samtidigt inte finns. På satellitbilder kan man se stora städer över hela planeten; städer som lyser starkt om natten och där det i luften far farkoster fram och tillbaka i svårbegripliga mönster.
Och på kraftigt uppförstorade bilder kan man se stor aktivitet bland människoliknande varelser som har självlysande och antennförsedda huvuden vars topp är liksom kluvna av en tunn skåra, ja till formen påminner huvudet om en – ursäkta ordvalet – stjärt. Men det märkvärdiga är att när olika expeditioner träder in i planeten Illusinus atmosfär upphör allt det man har sett på satellitbilder att existera, och i stället ser man vidsträckta barrskogsbälten likt den sibiriska tajgan och där och här finns stora skimrande turkosfärgade sjöar. De städer, farkoster och antennförsedda varelser man såg på bilder har plötsligt blivit uppslukade av marken.
Det finns även en annan märkvärdighet. Via satelliternas hyperkänsliga ljudsensorer kan man uppfatta musik som tycks fylla hela planetens atmosfär; vi talar om klassisk musik (!), bland annat ett stycke som har hårresande likheter, för inte säga identiska, med 1700-tals kompositören Luigi Boccherinis mest kända minuetto, ja det är som om hundratusentals spelande violinstråkar från planetens alla hörn får himlens alla atomer att vibrera välljudande. Dock ska nämnas att även musiken tonar bort helt i samma ögonblick som ett rymdskepp träder in i atmosfären.
Likväl har musiken gett upphov till oräkneliga avhandlingar vid olika universitetsfakulteter i galaxen Intellectusia. Och majoriteten av avhandlingarna rör den ovan nämnda minuetton och ett återkommande tema har varit musikens universalitet; i många avhandlingar finns kontroversiella spekulationer där man hävdar bestämt att musik har en inneboende begränsning, det vill säga att musikaliska stycken för eller senare är dömda att bli identiskt återskapade. För hur är det möjligt att två helt lika musikstycken kan dyka upp på isolerade planeter som befinner sig 7 000 ljusår ifrån varandra och vars civilisations bemannande expeditioner inte ens har kommit längre ut i rymden än pinsamma 400 000 kilometer?
Men låt mig för all del uppehålla mig vid den gåtfulla planeten Illusinus med dess synliga och osynliga städer. När professor Gargani Darwus fick nys om de besynnerliga städerna äskade han medel, och till hans och medhjälparnas stora glädje fick han av det kosmiska sällskapet WhataFu – We hack always to assure Fuel – ett ansenligt anslag; rent av ett så pass vidlyftigt anslag att det möjliggjorde för professorn att införskaffa rymdskeppet Fatunisspeedi som bestyckats med nukleära raketmotorer vilka möjliggör blixtsnabba hopp mellan skilda elastiska tidsrumsfåror. På så sätt kan skeppet på kort tid tillryggalägga enorma ljusårssträckor.
När väl professor Darwus närmade sig den aktuella planeten hände något oväntat. Ni förstår, när han satt och spelade schack med sig själv så fick han höra en röst från ingenstans, eller rättare sagt från sitt sugrör ur vilken han tidigare druckit en av alkohol starkt driven drink. Han tittade oförstående på sugröret men sedan dristade han sig att besvara rösten.
– Hallå… är det någon där i röret?
– Ja.
– Vem?
– Jag tycker att du ska sticka härifrån!
– Vad menar du… du som talar ur mitt sugrör?
Dialogen som följer är svår att återge, men jag lovar att återkomma till den längre fram.
Professorn stannade i alla fall kvar på planeten i en vecka och tillbringade dagarna med att strosa omkring i barrskogarna och vid ett tillfälle tog han även ett uppfriskande dopp i en av sjöarna. Därnäst for han tillbaka till sitt skepp och under åtta veckor dokumenterade han och hans besättning allt som de kunde fånga upp genom sina satelliter.
Anledningen till att de inte stannade kvar längre tid än så var att de till sin fasa upptäckte att andra nytillkomna expeditioner vare sig såg dem eller hörde deras anrop. Professor Darwus drog då slutsatsen att hans rymdskepp höll på att införlivas med planetens mystiska civilisation, det vill säga att det långsamt höll på att osynliggöras genom någon för honom okänd strålning; troligtvis från ett högteknologiskt laservapen som utvecklats av varelserna på planeten. Professorns slutsats stärktes för övrigt av att fötterna på några i besättningen hade blivit helt osynliga.
info@opulens.se
