Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.
Många regelverk finns där för att skydda oss och skapas med goda avsikter, men detta betyder inte att en stats överdrivna kontroll är harmlös eller moraliskt acceptabel. Befolkningen har rätt till frihet och personlig integritet. Men vad händer om förutsättningen för denna frihet gör brottsbekämpande svårare och kostar liv?
Att veta vart gränsen ska gå är den verkliga utmaningen och en oändlig filosofisk debatt om värderingar, mänskliga rättigheter och etik.
Statens växande kontroll under 2000-talet
Under 2000-talet började fler och fler regleringar formas, och detta kom även i samband med mer kamerabevakning och datalagring. En stor anledning är helt enkelt att teknologi för bevakning nu är tillgänglig. Men det handlar också om en skiftande attityd – en attityd som verkar underminera vår fria vilja och eget ansvarstagande.
I 2019 dök nya spelregler för casinon upp. Aktörer utanför Sverige fick inte längre bedriva verksamhet i Sverige utan en licens från Spelinspektionen, den svenska spelmyndigheten. Alla spelbolag måste samarbeta med Spelpaus – detta för att skydda spelare från sig själva.
Lyckligtvis har en individuell spelare fortfarande möjlighet att välja sina favoriter bland casinon utan svensk licens utan konsekvenser. Men att staten blandar in sig i underhållning tycks inte vara ett bra tecken. Samtidigt känns det svårt att avgöra vart gränsen går. De flesta av oss är tacksamma för lagar som kräver att farliga leksaker och livsmedel inte får säljas i Sverige. Är vår digitala underhållning verkligen annorlunda, och om svaret är ja, vart exakt går den osynliga gränsen?
Alltför mycket kontroll handlar inte bara om rättigheter utan även om hur det påverkar samhällets inställning. Vi blir igen som barn som slipper ansvar och behöver en förmyndarstat som tänker åt oss.
Många förslag om mer kontroll kan verka rimliga i sig – är det inte värt att vi offrar lite av vår frihet om vi förhindrar hemska terroristdåd? – men handlar också om effekten på samhället och den riktning vi går i.
Går vi för långt i detta håll kan resultatet bli en mardrömslik utopi där vi sitter med gyllene handklovar, nöjda och bekväma med utan mening eller suveränitet. Vi behöver inte oroa oss för faror, men kan heller inte ta meningsfulla risker. Vi är skyddade och trygga men har förlorat mänsklig värdighet längs vägen.
Enligt vilken moralisk kod?
Om hela samhället var överens om vilken moralisk kod vi ska leva efter skulle kanske en stat som kontrollerar allt fungera. Men vilken rätt har myndigheter att kontrollera och straffa människor utifrån en moralisk kod som de inte nödvändigtvis delar?
Att påtvinga någon en uppsättning värderingar verkar i sig vara en kränkning av mänskliga rättigheter. Vi tar ifrån människor deras rätt att göra sina egna moraliska bedömningar.
Lagar bör därför vara så icke-inkräktande som möjligt mot individer, samtidigt som de skyddar resten av samhällets rättigheter. Staten bör inte ha någonting att säga om personliga val som inte intränger på andras mänskliga rättigheter. Vi behöver ett effektivt skydd mot statens maktutövning – men vem ska skänka oss detta skydd?
Men även vad som ska vara en mänsklig rättighet går att debattera. Detta ämne måste vara en öppen diskussion där folk kan uttrycka synpunkter utan att vi etiketterar varandra och förhastat avvisar motsägande argument.
Vi behöver pragmatisk idealism
Vi kommer oftare överens om slutmålet än vad som är värt att offra för att nå det. De flesta av oss vill minska onödigt lidande, eliminera terroristdåd och se till att vi inte har hemlösa på gatan. Detta innebär tyvärr inte att vi kan komma överens om vad vi bör göra för att nå målen, eller vad vi är villiga att offra på vägen dit.
Varken överdriven idealism om personlig frihet eller extrem pragmatism om att minska brottsligheten eller skada till varje pris är en användbar ram.
Att endast fokusera på resultat kan ibland se rimligare ut än att stå fast för sina principer. Minskar något brottslighet gör vi det. Kan vi stoppa folk från att skada sig själva borde vi göra det, även om det innebär tvång.
Principer för principers skull kan ses som en orimlig attityd av naiv idealism. Men utan våra principer och värderingar förlorar vi mänskligheten och innebörden av rätt och fel, bra och dåligt.
Samtidigt går det inte att alltid envist stå fast vid ideal. Värderingar utan handling betyder ingenting, och utan en god dos pragmatism går det inte att göra någonting med värderingarna man har.
Det finns ingen tydlig gräns som alla kan hålla med om. Det viktiga blir därför att vi inte går förbi den punkt där det inte finns någon återvändo bara för att inse för sent att det var fel riktning hela tiden.