FÖRINTELSEN. I dag, den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jesper Nordström reflekterar över nazisternas intellektualiserade barbari.

Bland skildringar av Förintelsen har Primo Levis ”Är detta en människa” en särställning. Med sitt synnerligen torra språk skildrar Levi det fasansfulla med en avvärjande distans. Den där distanseringen kan leda tankarna till en film som ”The Zone of Interest” där SS-officerare bor i villor runt koncentrationslägret och ägnar arbetsdagen åt att gasa och bränna människor medan kvällar och helger ägnas åt ett småborgerligt liv med frugan. Diskrepansen mellan form och innehåll i Primo Levis bok blir ett slags parallell till hur Wannseekonferensens saklighet förhåller sig till vad som faktiskt konferensen handlande om. 

I all nazistisk pseudovetenskaplighet och kalla attityd till folkmord har Joseph Mengele en framträdande roll. Hans attityd till människor som rena försökskaniner blir ett paradexempel på nazismens intellektualiserade barbari där man, lite tillspetsat uttryckt, kunde mörda en människa utifrån att hen inte såg ut som en grekisk marmorskulptur.

Att nazismen var besatt av klassificering är närmast en truism. Mer än ett 20-tal olika tygsymboler på fångdräkterna laborerade man med och Primo Levis ”Periodiska systemet” måste läsas med detta i åtanke. Tredje riket lanserade sitt eget pseudovetenskapliga ”Periodiska system” över mänskligheten med hjälp av rasbiologi, frenologi och annat nattståndet tankegods. Primo Levi skriver om det som inte passar in i systemet, ja han låter så att säga det sturska ogräset mellan stenarna i Mengeles trädgård komma till tals.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Förintelsens minnesdag first appeared on Opulens.

WEIMARREPUBLIKEN. Jesper Nordström har läst Harald Jähners “Hisnande tider” om livet i Weimarrepubliken. Det rör sig om närmast obligatorisk läsning för den som vill veta mer om den ödesdigra epoken, anser vår recensent.

Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933
av Harald Jähner
Översättning: Svenja Hums
Daidalos

När den verkligt mästerliga mellankrigstidsskildraren Joseph Roth skrev om Berlin lyfte han bland annat upp två iakttagelser, företeelser som han fann signifikativa.

Roth tecknar porträttet av en begravningsentreprenör som cyklar förbi. Bara det faktum att det är fråga en representant för detta yrke säger mycket. Här cyklar alltså en yrkesman förbi som vi förknippar med stram värdighet och viss elegans. Hans porträtt visar snarare på det trådslitna och skrangliga, som om det lika gärna kunde vara en rörmokare eller en sotare.

Det andra Joseph Roth lyfter är ”Röde Richard” som var tidningskypare på ett av alla författares och tidningsmäns favoritkafé.

Ja, tidningskypare. Du bad honom om vad du ville läsa och han hämtade tidningen på sådan där tidningskäpp till ditt bord. Det är lätt att se detta som ett tecken på gamla goda tider men sanningen är väl snarast att det var ett resultat av den tidens arbetsliv och ekonomiska situation. Många fick ta första bästa jobb som erbjöds och sedan klamra dig fast.

A-kassan varade i 13 veckor, därefter väntade för mången olycklig härbärge med vägglöss och kålsoppa. Både scenen med begravningsentreprenören och Röde Richard är också tecken på en ny människotyp; gränsgångaren som uppbär flera roller.

En orolig och nervig tid

Weimarrepubliken var inget kaffehus i fransk 1700-tals stil. Här diskuterades inte över gränserna och Röde Richard kunde ibland ta en lapp mellan de konkurrerande borden och smuggla ner i fickan på någon paletå. Ett manus från en poet till en förläggare här, en artikel till en tidningsredaktör där…

Det är just denna nerviga och oroliga tid med också många möjligheter som Harald Jähner tecknar i sin ”Hisnande Tider. Livet i Tyskland 1918-1933”.

Jämte franska revolutionen är antagligen Weimarrepubliken den epok som genomlysts och beforskats mest och det leder ju till att det finns en del böcker att jämföra med, exempelvis Eric D Weitz ”Weimartyskland: Löfte och tragedi”.

Jag dömer till Harald Jähners fördel vid jämförelse då han till skillnad från Weitz inte jonglerar med så stora kulturteoretiska begrepp utan börjar i något exakt litet och sedan låter det vindla i väg till en större syntes och ett större sammanhang.

Ja, grundhållningen påminner lite om Peter Englunds, en annan historiker som inte svävar bort direkt i de diffusa molnen av ”tidsanda” utan börjar i arkivet, med den konkreta detaljen.

De ekonomiska kraschernas tid

Något som är centralt för denna tid är de stora ekonomiska krascherna. Först drabbades folket av hyperinflationen 1923 och sedan när väl den vingliga färden mot framtiden verkade ha tagit fart så kom Wall Street-kraschen 1929 och som en dominoeffekt Kreugers självmord och börssvacka. Det var ett folk helt sönderkört till dödens gräns, längtande till slut efter sockerchock, snuttefilt och förlösning. Torrt fnöske som Hitlers agitationsgnistor kunde antända.

Jähner visar på splittring och konflikt i närmast hela samhället. Han tecknar den kvinnliga frigörelsen och hur den väckte mäns bitterhet. Så menar han att hyperinflationen 1923 gjorde att hemgift och det traditionella upplägget att gifta sig rikt var puts väck. Unga kvinnor gick ut i arbetslivet och valde yrken som sekreterare eller växeltelefonister. Plötsligt hade de pengar, även om det var en rätt osäker ur-hand-i-mun-tillvaro. De gick ut och dansade, men inte för att låta sig bjudas upp av en kavaljer.

Nej här föddes den moderna klubbkulturen där man kunde dansa ensam med sig själv, bara skaka loss lite och glömma vardagen. En mildare form av gigolofenomenet uppstod: den professionelle manlige dansaren som de stora och grälla danspalatsen gav hemliga direktiv åt. Uppgiften bestod i att bjuda upp de korpulenta och oattraktiva kvinnorna först. En krass cynism som spelade på att ge de förfördelade en kick.

Få städer hade lika undermåliga bostäder som Berlin. Ofta var det fråga om labyrintiska kyffen med rum på rum, hus på hus i stora innergårdssystem där verkligen berättelser om kriminalitet och misär kunde frodas.

Så man levde i offentligheten så mycket man kunde. Jähner noterar planlösningen på de nya stora nöjespalatsen där närmast atriumliknande lokaler var till för att alla verkligen skulle se alla.

Men kommunicerade man med varandra där i någon djupare mening? Det kan man ifrågasätta. De 144 dagstidningar som staden hade, ofta med två publiceringar om dagen, var ingen grogrund för kompromissökande överbryggande mjuka samtal. Snarare ser vi likheten med sociala mediers filterbubblor.

Paralleller till vår egen tid

Att vår samtid liknar mellankrigstiden är en väldigt sliten klyscha. Icke desto mindre framstår den som sann. Jähners bok fungerar som ett litet tittskåp där vi kan se motsvarigheter till alla de konflikter och tendenser som finns i vår samtid.

Jähner hittar som sagt verkligen de signifikativa detaljerna. Så lyfter han till exempel fram att snabbt efter börskrashen 1929 så ändrades klädidealet i damtidningarna. Budskapet var att ”nu är vi trötta på androgyna flicksnärtor som inte har något vettigare för sig än att dansa Charleston”. I stället kom ett stramt och prudentligt ideal att framhållas. Nazisterna nickade bifall i de högerinriktade tidningarna. Läkemedelsindustrin gjorde det skrattretande unika: lanserade ett inverterat bantningspiller så att kvinnorna skulle gå upp i vikt och bli mer ”moderliga”.

Efter att läst denna närmast obligatoriska bok om denna ödesdigra epok slår mig en tanke som kanske är lite väl spekulativt djärv. Var Tredje Riket verkligen något som fullständigt bröt med Weimarrepubliken? Hur kunde ett folk bli så förfört av en demagog om det inte redan fanns en utbredd mentalitet att knyta an till?

Weimarrepublikens kollektivism

Jähner slår hål på myten att det var en glad, uppsluppen tid. Snarare var det som Henry Parland skrev: ”Ungdom: hunger eller en trötthet som dansar?”

Ja man dansade, dansade och åter dansade

Det är nästan så allt detta dansande skulle kunna vara ämne för en slags socialpsykologisk studie. Ja, det är nästan så att man vill spekulera kring huruvida det extatiskt kollektivistiska var en sträng som Hitler lyckades slå an.

Vi hade här en nation van att leva i offentligheten, ibland på tillfällig flykt från hälsovådliga hyreskyffen. Sedan kom marscherna, talen, spektaklen och tribunerna. På toppen av detta var radion ett medium på frammarsch.

Men vad står det då om jazzen, spriten, kokainet, erotiken, dekadensens och utlevandets Berlin i boken? Jodå, var lugn, Jähner tar upp detta också med tillbörlig kritisk blick för att inte ytterligare bidra till myten om att detta var en varm och glad tid. Låt det vara nog sagt att kapiteltiteln i det här fallet är ”Ryttmästare med bröst. Kulturell appropriering av monokeln”.

The post Läsvärt om Weimarrepubliken first appeared on Opulens.

NAZISMEN. Nu är det 84 år sedan novemberpogromen i Tyskland ägde rum. Jesper Nordström har läst en bok av Horst Krüger om vad det var som möjliggjorde nazismens framfart i Tyskland.

Vårt kvarter. En uppväxt i Hitlertyksland av Horst Krüger
Översättning: Anne-Marie Odstedt
Weiler förlag

Vad är det mest slitna greppet rent estetiskt i filmkonsten? Det kan man ju diskutera men i min bok är det att använda sig av lite flimrande gulnad Super-8 film när man vill skildra barndomen. Gärna om det innebär att skildra något dolt, hotfullt. Som när den alkoholiserade pappan flimrar förbi en idyllisk sommardag.

Horst Krüger skriver i denna anda. I ”Vårt kvarter” med undertiteln ”En uppväxt i Hitlertyksland” låter han de doftande syrenerna vaja i den vattenkammade fina villaförorten till Berlin när det är 1930-tal. Och han tecknar en bild av Weimarrepubliken som sällan beskrivs. Det rör sig om de helt vanliga förnöjda medborgare som inte tog del av typisk berlinsk dekadens i form av cigarrök, neon och kabaréer, det vill säga det ”träsk” som nazisterna sade sig vilja rensa upp i.

Snarare är Krügers bok en litterär gestaltning av det som Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”. Alltså en skildring av hur tämligen etablerade lite prudentliga familjer, där mannen varje månad tog sin pendelbiljett och åkte till kontoret, blev nazister.

Det aningslösa förment opolitiska som plötsligt slog bakut. Vips så var inte nazisterna de som garanterade lugn och ordning, utan de som knackade på dörren och tog med till förhör för minsta sak. Som när Horst själv suttit och rökt och flummat lite hemma hos de judiska socialisterna i ett dammigt vindskontor. Det hade kunnat vara fråga om vilken lite överspänd gymnasist som helst.

Horst Krüger är ingen teoretiker som drar upp de stora linjerna eller analyserna, i alla fall inte på det historiska abstrakta viset utan han utgår hela tiden från det konkreta. Den kusliga men samtidigt gripande särarten i texten är att han aldrig låter en tanke löpa fullt ut. Han antyder och väljer detaljer och ofta får mysiga trygghetmarkörer vara bas för en vridning in i något mörkt. Som när en vällagad mustig ärtsoppa förlorar sin konnotation till husmanskost för att i stället bli nödproviant. Eller när det 1945 delas ut ovanligt generöst mycket tobak från de tyska trängregementena. Den hyfsat allmänbildade förstår ändå att han väljer detaljer som visar på det negativa i den allmänna tyska mentaliteten vid den här tiden. Det är en märklig blandning av preusseri och en defaitistisk protestantism. Ja, han blottlägger verkligen småborglighetens förljugenhet.

Tillspetsat kan man samtidigt säga att Horst Krüger jobbar för att läsaren inte skall förstå. Att det i den bedövande vanligheten fortfarande finns en fråga: ”Men hur kunde det hända? Hur kunde ett land av pliktskyldiga bankirer och torra förvaltare släppa loss denna destruktivitet och ett sådant barbari?”

Boken avslutas med reportaget från Auschwitzrättegången på 1960-talet då han är etablerad journalist. Den äger rum i en byggnad där det på ena våningen sker en borgerlig vigsel. På andra våningen äger det rum en rättegång där man försöker utröna vem som verkligen hanterade ampuller med Zyklon B

De åtalade går efter rättegångsdagarna hem som vem som helst. De är ju numera återigen respektabla medborgare som har ett jobb att sköta.

Jag började med en liknelse från filmens bildspråk och tillåt mig att komma med en bildliknelse till; Horst Krügers memoarbok är som finna ett familjealbum från 1800-talet och bläddra och bläddra och inse hur mycket mörkt dolt som kan finnas däri.

Särarten hos Horst Krüger ligger i de små penselstråken kring en historisk epok som så ofta målats med bombastiska breda.

The post Den banala ondskan first appeared on Opulens.

PROSA. “Särskilt skildringen av modern är ett humoristiskt destillat av alla autofiktionens monstruösa mödrar. Kracht lyckas därtill med konststycket att samtidigt skapa ett nyanserat kärleksporträtt,” skriver Anna Remmets som läst romanen Eurotrash.

Eurotrash av Christian Kracht
Översättning Anna Bengtsson
Ersatz

Den schweiziska författaren Christian Kracht, född 1966, beskrivs som en av den samtida tyskspråkiga litteraturens mest hyllade och uppmärksammade författare. Han debuterade 1995 med Faserland som skildrade en bisarr och hedonistisk roadtrip genom ett då relativt nyligen återförenat Tyskland där varje liten pensionär, som huvudpersonen lakoniskt konstaterar, eventuellt har varit en nazistisk lägervakt.

Krachts nya roman Eurotrash knyter också den an till roadtripmotivet. Men här är det inte som i Faserland en ung dekadent brat som är ute och reser, utan en medelålders man som ska transportera sin gamla gravt alkoholiserade och pillermissbrukande mor till en psykiatrisk anstalt.

Humorn är svart och handlingsförloppet är dråpligt. Huvudpersonen heter också Christian Kracht (även om han flera gånger misstas för Daniel Kehlmann, en annan omtalad samtida tyskspråkig författare) och flera gånger refereras det till hans debut Faserland. Men eftersom handlingen i övrigt är så bisarr framstår Eurotrash snarare som en lek med autofiktionen som koncept än som autofiktion. En sådan lek skulle lätt kunna bli poserande, men här är den ofta mycket rolig och välfunnen. Inte minst när den omväxlande gaggiga och omväxlande kusligt klarsynta modern får ge en metakommentar till den funktion modersgestalter ofta hänvisas till att spela i autofiktion:

”’Mama, snälla.’

’Nej, inte en chans. Jag är inget repositorium för ditt själsliga bagage! Bara för att du är galen och behöver en projektionsyta att njutningsfullt bre ut dina epigenetiska skitidéer på, så betyder det ingalunda att jag inte är en människa, en människa med känslor, önskningar och drömmar, och, ja, även sexualitet.’

’Vid åttio års ålder.’

’Ja, även då. Eller skulle jag hellre ha gått ner i en sjö med stenar i fickorna innan jag fyllde sextio? Strax efter att du hade skrivit Faserland?’”

Liksom nämnda Faserland präglas också Eurotrash, men i ännu högre grad, av den nazismens vålnad som hemsöker det moderna Tyskland men som de flesta gör sitt bästa för att inte låtsas om. Här gestaltas detta motiv medvetet överdrivet i huvudpersonens släkthistoria med en morfar som var nazist, skulle ”omskolas” i USA efter kriget och så snart han kom hem återgick till att öppet vara nazist och umgås med sina många likasinnade vänner. Stämningen i huvudpersonens barndom beskrivs med följande målande bild som med bister ironi elegant fångar det äckel och den fasa han känner inför morföräldrarnas generation:

”Det ignorerades alltid i halmtakshusets trygghet i Kampen på Sylt, fram till graven ignorerades det, det tegs och smågnolades för jämnan i öronfåtöljen och dracks ägglikör fram till tevenyheterna, och sedan stängdes teven av och det åts räksmörgås, och med de gamla kamraterna växlades vykort med bilder av Wilhelm Petersen och Fritz Baumgarten på framsidan”

På ett ställe konfronterar han sin mor med en replik som i sin enkelhet effektivt smular sönder den ursäkt som säkerligen har tuggats många gånger av många människor:

”’Jag var sju år när kriget slutade.’

’Men senare var du gammal nog att säga till din far att han var en förbrytare.’”

I Faserland fick ledan och äcklet inför tillvaron kroppslig form i frekventa spyor och skit. Detta är inte lika framträdande i Eurotrash, men här finns en symboliskt och känslomässigt laddad stomipåse. Uppskruvningen till 100 av det groteska, metalitterära och bisarra i kombination med det bottenlöst tragiska är överlag lyckad. Särskilt skildringen av modern är ett humoristiskt destillat av alla autofiktionens monstruösa mödrar. Kracht lyckas därtill med konststycket att samtidigt skapa ett nyanserat kärleksporträtt.

The post Lyckad kombination av groteskt och tragiskt first appeared on Opulens.

MODERNISM. Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför, skriver Robert Myhreld.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin
Översättning: Torsten Nordström
Modernista

Vid påsk för några år sedan åkte jag buss ned till Berlin. Jag var där med min mor, det var rätt många år sedan nu. Hon hamnade i ett helt fantastiskt underhållande triangeldrama och jag köade till Mustafas kebab i två timmar. I efterhand förstår jag att jag bort ha köpt två när jag ändå hade köat i Berlins helveteskyla. Herre min je vad kallt det var, men lidandet var väl värt eftersom kebabrullarna var utsökta. Utsökta! Morgonen därpå gav jag mig ut på en löptur. Jag sprang vid en sidogata in i ett moln av cannabis (och upplevde det man kallar runners high) och vidare ut över ett tomt, stilla och magiskt grått Alexanderplatz. En närmast surrealistisk känsla, dystopisk åtminstone. Det finns många skäl till att springa.

Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför. Det finns en berättare som för oss genom Berlins dunklare delar vilka är fast i nödens klor. Personer blir transportmedel genom stadens förändring. Historieberättaren låter oss frekventera skumma pubar men det hindrar inte att snålvattnet gör sig påmint när korv och annat gott sköljs ned med sejdlar av prima tyskt öl. Berättaren ger ömsom uppmuntrande, ömsom förebrående ord till huvudpersonen Franz: ”Se dig för, Franz Biberkopf, vad ska det där supandet leda till? Bara ligga och skräpa i din kula, dricka och dåsa!” Han hör naturligtvis inte, det är vi som läser dem. Rättskaffens människor kontrasteras mot patrask som vet att tjäna oärliga men snabba pengar. Mycket vackert, mycket underhållande.

Mot slutet av 1920-talet släpps i Berlin Franz Biberkopf ut ur fängelset. Vi inser snabbt att det är nu det verkliga straffet tar vid för honom. Fängelsetrygghet är omöjlig att överdriva. Han tar de första stapplande stegen ut i den frihet han vant sig av med under tiden bakom lås och mur. Vad som nu väntar? Hans förfall naturligtvis, trots att föresatserna är behjärtansvärda. Han tänker att han ska vara hygglig och laglydig. Varför han har suttit inne? Tackar som frågar. Han slog ihjäl en kvinna.

Det tar inte låg tid för vår Franz, ”hakkorsdjävulen” som han senare får höra om sig själv, faller ned i en sörja av olyckor och fula affärer. Hallickverksamhet, våld, lurendrejeri. Snedtrampen är många, men vristerna är starka och han klarar sig ur de flesta kniporna utan att ådra sig några större blessyrer. Men ibland stukar han tassen ordentligt. Exempelvis halkar han efter en sådan där oturlig tillfällighet in i en farlig stöldhistoria. Det hela slutar i ett sjukhusbesök där arm och en del av skuldran amputeras. Hur det blev så här? Han slängdes ut ur flyktbilen och fick konstatera att människokroppen är mjuk och att det bakomvarande fordonet hårt. Modernista använder sig av Torsten Nordströms översättning från 1934. Språket är litet gammalmodigt och dialogerna är talat språk i textform. Det tar ett tag att bli bekväm med det och själva textens melodi. Jag som har svårt att sova efter stavningsreformerna 1906 och 1917 gläds naturligtvis. På baksidan av boken kallas han ”Franz”, men genomgående i texten benämns han som ”Frans”. Jag gillar Franz bättre.

Apropå gammalt förekommer en del kopplingar till de äldre texterna. Uppfriskande! Vi läser:

»Tager du emot bot från vem det vara månde?«

Bota mig!

»Job, tänk dig noga för, du kan inte se mig. Om du öppnar dina ögon, kanske du gripes av skräck för mig. Kanske begär jag ett högt och förskräckligt pris.«

»Det få vi se. Du talar likt en, som tar saken på allvar.«

»Men om jag är Satan eller den Onde?«

Bota mig!

»Jag är Satan.«

Bota mig!

Tyskland hade som bekant vid tidpunkten en stor dos av Satan i sig.

Man kan utan att skämmas mena att berättelsen kretsar kring staden Berlin. En inte alls enkel stad att överleva i och landets ekonomi är fortfarande i spillror efter kriget och har tummarna i vinnarnas skruvstäd. Välsituerade har det som alltid rätt flott, men de utsatta är gränsvarelser vid avgrunden som väntar på att sluka tätt inpå.

Människorna vi stöter på är inte sällan redo för käbbel. Som ni vet gör öl och prima fulsprit varje fråga värd att bryta en lans för. I bakgrunden anar vi genom de politiska spänningarna som bubblar i hela Tyskland. Rosa Luxemburg dör, kapitalet är dumnaivt och Socialdemokraterna sviker när skinnstövlarna snöras på och börjar ljuda på gatorna.

Vad jag förstått är den här Modernistautgåvan en något stympad version av Berlin Alexanderplatz, där delar valts bort. Jag kan emellertid inte svära på min grav att detta är den absoluta sanningen. Hur som helst står den här upplagan av Berlin Alexanderplatz på egna ben och lär göra så i många år till.

The post Berlin Alexanderplatz – ett modernistiskt mästerverk first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Seghers Det sjunde korset är en utmärkt roman som behållit sin lyskraft, skriver Elisabeth Brännström, som tidigare i år recenserat Transit av samma författare.

Det sjunde korset av Anna Seghers
Översättare: Lars W Freij
Nilsson Förlag/Absint

I maj 1938 satt den tyska-judiska författaren Netty Reiling på ett hotellrum i Paris och skrev frenetiskt på en roman som skulle bli hennes mest kända och som hon skulle ge ut under författarnamnet Anna Seghers. Romanen, Det sjunde korset, skulle komma att göra stort intryck över hela den fria världen, speciellt i USA där den slog försäljningsrekord och även filmades med Spencer Tracy i huvudrollen. Boken ansågs vara den ultimata skildringen av Nazistyskland och USA:s armé försedde alla sina soldater med varsin kopia av boken innan de mot slutet av kriget skickades över till Europa för att avgöra kampen mot nazisterna.

Vad som gjorde Det sjunde korset så uppskattad och så speciell, var att Anna Seghers lagt ner stor möda på att skildra livet i Nazityskland efter Hitlers maktövertagande från två olika vinklar. Dels ville hon skildra livet i sin älskade hembygd runt staden Mainz, som hon förvisats ifrån på grund av sin härkomst och sin ideologiska hemvist inom kommunistpartiet, och dels ville hon visa på den gråa dimma som sänkt sig över landet när nazistpartiet på allvar började ta itu med judar och meningsmotståndare.

Bokens huvudperson, Georg Heisler, rymmer från fånglägret Westhofen tillsammans med sex andra interner, alla ideologiska meningsmotståndare till Hitler, och efter flykten spikas sju kors upp på de träd som står på Westhofens mark. Ledningen vill markera med allra största tydlighet att alla sju männen kommer att fångas in och straffas med döden, men tiden går och trots att sex av flyktingarna råkar illa ut befinner sig den sjunde, Georg Heisler, fortfarande på fri fot.

Berättelsen om Georgs flykt genom staden Mainz och genom landsbygden runt Rhendalen är lika spännande som vilken thriller som helst och det är oerhört nervkittlande att följa hans flykt genom det otroligt vackra landskapet där århundranden av frid och ro lämnat spår som är svåra även för Hitler att helt utrota. Georg möter både blodtörstigt illasinnade nazistanhängare och motsatsen, vanliga hederliga tyskar som, på egen risk, hjälper honom att hålla sig undan.

Anna Seghers för oss väldigt nära Georg Heisler, och det är svårt att sluta läsa när man väl börjat följa honom mellan gårdarna på landsbygden och gatorna i Mainz. Georgs starka känslor av skräck och panikångest sätter sina spår hos läsaren och det bränner ofta till och blir ordentligt nervkittlande. Skildringen av Georgs flykt backas också upp av det som vuxit fram ur författarens egen starka hemlängtan; den måleriska, pastorala, bilden av landsbygden, där det mesta ändå fortsätter som vanligt, trots att fånglägren börjat torna upp sig nära gårdar och betesmarker. De berättelser som dessutom lyfts fram runt de människor som blir lidande för att de känt, eller känner. Georg bidrar också till att höja spänningen i romanen och öka förståelsen för den hjälplösa skräck en illvillig, totalitär regim kan ingjuta i sina undersåtar.

En av Anna Seghers avsikter med Det sjunde korset var att varna resten av världen för Hitlers intentioner. tyvärr lyckades hon inte nå ända fram, men romanen tillhör ändå något av det mest intressanta man kan läsa om man önskar tränga under ytan på livet i trettiotalets Tyskland. Där fanns det inte något livsutrymme för dem som satte sig upp mot Hitler och där kvävdes ofta oppositionsviljan i sin linda. En utmärkt roman som behållit sin lyskraft genom åren.

The post Tysk klassiker från 30-talet first appeared on Opulens.

IDENTITET. I Ann Böttchers bildvärld finns många olika sorters granar. Granen blir en metafor för hur institutioner, ideologier och samhälle bidrar till att forma identiteten, skriver Maria Johansson.

Ann Böttcher
Verk 2000-2020
Bonniers konsthall, Stockholm
Pågår t o m 23 maj. Senare i år visas utställningen på Malmö konsthall

På Bonniers konsthall pågår till den 23 maj en retrospektiv utställning av Ann Böttcher. Utställningen kommer därefter vandra vidare till Malmö konsthall där den öppnar den 4 december.

Böttcher har tidigt gjort sig känd för sina teckningar av granar och sitt intresse för granens historia. Och även i denna utställning står granen i fokus. I ”Den svenska serien” som visades på Moderna museet redan 2005 refererar hon till granens historia i Sverige, med hjälp av en tidslinje som sträcker sig över 400 år. Längs tidslinjen har Böttcher samlat olika slags information om granar, exempel på hur granen avbildats i olika tidsperioder, anekdoter och fakta, egna teckningar och anteckningar.

I de nyare verken finns även referenser till granens historia från Tyskland, Norge och i verket ”St. Joseph’s 1827-2014” från Irland. I sistnämnda verket ingår en serie om fem teckningar från 2014. Titeln är namnet på en irländsk psykiatrisk institution och Böttchers teckningsserie föreställer irländska idegranar och cypresser som växer på sjukhusområdet. Teckningarna presenteras tillsammans med en dokumentation över sjukhusets olika namnbyten. Kopplingen till hur både naturen och människan kan kontrolleras av institutionen är märkligt nog både subtil och tydlig.

Böttchers vackra, minutiöst och meditativt utförda blyertsteckningar av landskap, skog och granar har kommit bli det man identifierar henne med. Men i utställningen på Bonniers konsthall står flera textila verk i centrum vilka tillför utställningen en komplex, fysisk och rumslig kvalité. Både de textila verken och att flera av verkens gestaltningar har karaktär av installation, bidrar till en mångbottnad avläsning av teckningarna.

I verket ”Transmigration” (The Gestapo House, Svolvær, Lofoten, NO) 2013, har fem teckningar av granar monterats på trähyllor från ett nerlagt krigsmuseum i Svolvaer. Inte bara museet har lagts ner, man har även tagit bort de barrträd som hade planterats runt museet. Vilket konstnären dokumenterar i fotoserien ”Returning to Svolvær, October 2014”. Museets och områdets krigshistoria tangerar Böttchers egen bakgrund då hennes pappa växte upp i Tyskland under nazismen, och flydde till Sverige efter kriget i samband med uppdelningen av Tyskland. Att han valt att inte berätta om sina erfarenheter tycks som en dold kraft bakom Böttchers metodiska arbete med att bena upp historien. Hon har en utvecklad känsla för timing och förmåga att ta vara på slumpen, när hon om och om igen nästan bara hamnar i möjligheter att utforska detta.

I Böttchers arbete med konst har en historia om granen som en symbol för nazismen uppenbarat sig. Det planterades mycket granskog i Norge under den nazistiska ockupationen. Granarna ansågs av de nazistiska ockupanterna bäst kanta en nybyggd järnväg för frakt av krigsmaterial. När det romerska imperiet försökte invadera det germanska territoriet stoppades de av granar. Den skogsterrängen var för besvärlig för de romerska trupperna och de valde tydligen tack vare granen att retirera. När Göring fick veta detta kom han att tolka granen som arisk (inte bara människan utan även naturen kunde tydligen klassificeras som arisk) så därför valdes granen att planteras längs en strategiskt tillkommen järnväg i Norge. De nazistiska kopplingarna till granen dyker upp redan i Böttchers tidiga verk. Till exempel i ”Den svenska serien” från 2005, där det i dokumentationen av granens historia finns en vapensköld från en adelssläkt i Småland. Anledningen till att vapenskölden finns med är att skölden har granen som symbol. Dottern till adelsmannen gifte sig med Göring, vilket utgör en rätt märklig koppling till nazism redan där. I ett annat verk från 2008 ”Ryamatta, Sverige”, en ryamatta utifrån ett julkort (NSB: God Helg. 1930-tal) skymtas nazistkorset bakom granskogen.

I Böttchers bildvärld finns många olika sorters granar. Från vildvuxna skogsgranar till trädgårdsgranar som med tuktande beskärning växer till runda bollar. Granen blir en metafor för hur institutioner, ideologier och samhälle bidrar till att forma identiteten.

The post Granen som metafor first appeared on Opulens.

HISTORIA. Den som gärna önskar se på nazistelitens kvinnor som enbart offer för sina män har inte mycket att hämta i Wyllies bok, men för övrigt kan man lära sig en hel del om de individer, både män och kvinnor, som låg bakom Förintelsen, skriver Elisabeth Brännström.

Nazisternas fruar av James Wyllie
Översättare: Jan Wibom
Förlag: Lind & Co

Den andra maj 1945, två dagar efter att Adolf Hitler och hans nyblivna hustru Eva Braun begått självmord i bunkern i Berlin, hittade Röda arméns soldater de förkolnade resterna av Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels och hans fru i rikskansliets trädgård. Inne i bunkern hittades också kropparna efter parets sex barn. Makarna Goebbels hade avlidit av skottskador och barnen, den yngsta var fem år och den äldsta tretton, hade förgiftats; troligen av sin mor, Tredje rikets ”första dam”, Magda Goebbels.

Magda Goebbels var en av Hitlers absoluta favoriter bland fruarna till männen i hans innersta krets, mycket på grund av att hon hade lyckats med konststycket att föda sex friska barn som, om de fått leva, skulle ha bidragit till att säkra den ariska ”rasens” fortlevnad. Magda var dessutom lång, slank och glamorös; hon förekom ofta på bild i tidningarna där hon gjorde bra reklam för livet som tysk hemmafru och supermamma. Att hennes hälsa påverkats negativt av alla täta graviditeter och att hon hade problem med sin mans ständiga kvinnoaffärer var något som man däremot helst höll tyst om.

Den brittiske författaren och tv-personligheten James Wyllie, har nu i sin senaste bok Nazisternas fruar: tredje rikets mäktigaste kvinnor, valt att berätta om Magda Goebbels, Eva Braun och sex andra fruar till några av Adolf Hitlers närmaste män: Carin och Emmy Göring, Margarete Himmler, Ilse Hess, Gerda Bormann och Lina Heydrich; åtta kvinnor som liksom sina män var tätt bundna till sin älskade Führer och hans politiska åsikter. Alla utom två, Emmy Göring och Magda Goebbels, var fanatiska antisemiter och deras privatliv var, nästan utan undantag, komplicerade och fulla av äktenskapliga konflikter.

Wyllies mål med boken har varit att kartlägga kvinnornas liv från den stund de blev en del av den nazistiska rörelsen – flera av dem var uttalade antisemiter redan innan de träffat sina makar – och låta läsaren komma närmare dem som individer med egna glädjeämnen och vardagsproblem som de trots sin privilegierade status brottades med och det är åtta mycket väsensskilda individer som han presenterar för sin läsare

Skillnaden mellan Magda Goebbels och den lantliga, sura och ofta vresiga Margarete Himmler kunde till exempel knappast vara större, och samma sak gäller den välutbildade starkt antisemitiska Ilse Hess och den världsfrånvända skådespelerskan Emmy Göring som ofta försökte förmå sin man att hjälpa judiska kollegor inom teatervärlden. Den främsta gemensamma nämnaren låg i att de alla kom från ungefär samma väletablerade medelklassbakgrund och att de vuxit upp under en turbulent tid, där förlusten i första världskriget och de förödmjukande villkoren efter Versaillesfreden störde deras tillvaro lika mycket som den präglade de män de senare skulle gifta sig med.

Wyllie skriver detaljerat och medryckande om tredje rikets mäktigaste kvinnor, men skildringen känns något onyanserad och har drag av historiskt, i och för sig rätt intressant, skvaller. Hans försök att fördjupa bilden av kvinnorna blir också lite enkelspårig och saknar djupgående analys. Behållningen av boken ligger snarare i den bild man får av vardagslivet i ett totalitärt samhälle impregnerat av en propaganda helt inriktad på att normalisera det onormala: julmarknader sålde till exempel bröd formade som hakkors och SS-soldater i marsipan och choklad, jazzklubbar stängdes men ungdomar tilläts lyssna på ”Goebbels band” Charlie and his Orchestra som spelade amerikansk jazz med nyskrivna propagandatexter på tyska, och teatrar och biografer höll öppet som vanligt för landets arier, medan minoriteter och meningsmotståndare förpassades allt närmare arbetslägren och gaskamrarna, utan att någon egentligen lyfte ett finger.

Med det här som utgångspunkt uppstår naturligtvis också frågan om hur mycket nazistfruarna egentligen visste om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan. Var de medskyldiga eller enbart medlöpare, och svaret måste nog bli att de kände till tillräckligt mycket för att räknas som medskyldiga, även om de inte deltog aktivt i morden på judarna. Bevisen var alltför många och kvinnorna alltför bundna till sina män för att deras aningslöshet ska kännas trovärdig. De hade, trots allt, valt sina relationer utifrån en tidig hängivenhet till NSDAP och alla utom två var stenhårda antisemiter. Den som gärna önskar se på nazistelitens kvinnor som enbart offer för sina män har inte mycket att hämta i Wyllies bok, men för övrigt kan man lära sig en hel del om de individer, både män och kvinnor, som låg bakom Förintelsen från den här kanske något ytliga, men ändå intressanta och välskrivna skildringen av Nazityskland, som det såg ut både bakom och framför kulisserna.

The post Intressant bok om nazistelitens kvinnor first appeared on Opulens.

KULTUR. Idag fortsätter serien ”Kultursnubben tar tåget”. Den här gången har Erik Cardelús rest till Norrköping. Där får han bland annat se en utställning om nazismen.

I Norrköping gestaltas hållbarheten. Dagens hållbarhet som vi ständigt behöver skapa och återskapa för att hålla ihop vår globala by. Tanken kryper över mig när jag i sakta mak vandrar tillbaka mot järnvägsstationen, full av intryck. Bakom mig har jag ett dygn av kulturupplevelser i denna stolta arbetarstad, mer känd för sportsliga bragder än för sina (fin)kulturella tilldragelser. Men tiderna ändras. Idag är Peking en stad där man är först på bollen även inom det kulturella området. En plats där fotbollströjor och kulturkoftor samsas i det stilfullt restaurerade och uppdaterade industrilandskapen runt Motala ström.

Så var det hållbarheten. Först besöker jag Norrköpings stadsmuseum och utställningen Medlöperi och motstånd – nazismen i Norrköping då och nu. Utställningen berättar historiskt om de nazistiska rörelserna i staden. I foajén möts besökarna av en ordningsvakt, vilket kan förklaras med de ilskna reaktioner som framkallats av utställningen bland individer och grupperingar som ogärna ser att man kopplar ihop dåtidens nazism med strömningar i samtiden. Helst ska allt förpassas till dåtid och locket läggas på, vilket inte görs här.

Tvärtom, här visas hur pass vanlig nazismen var i vårt land under 30-talet och 40-talet, inte minst i samhällets prominenta skikt. Advokater, ingenjörer, redaktörer, historiker, rektorer och diverse ämbetsmän – här hade många pronazistiska sympatier, ofta med ett glödande engagemang för att Hitlers sak även skulle bli vår. Uppenbara övertygelser som snabbt och systematiskt sopades under mattan när den nazistiska kolossen började vackla och den allmänna opinionen vände i vårt land runt 1942.

Som industristad med hamn ut mot Östersjön hade Norrköping täta förbindelser med Tyskland, både före och efter andra världskriget. Ofta gick nog den ideologiska övertygelsen hand i hand med kommersiella och egennyttiga intressen. Även antisemitism fanns i Norrköping. Här motsatte sig många av stadens nazister såväl judiska affärsidkare som att förföljda judar skulle få en fristad.

Samtidigt fanns här många människor som gjorde motstånd, vilket också illustreras i utställningen. Berättelsen är inte inriktad på att hänga ut nazister, utan snarare att visa på att kampen för demokrati aldrig är något avslutat eller givet. Dessutom bärs historien av människor – sådana som finns runtom omkring oss, då som nu.

En av utställningens mest drabbande delar är en vägg med nazistiska citat. Citaten sitter på svängluckor, där man på baksidan kan se från vilket år citaten härstammar. Vänds luckorna märks hur många av dessa vedervärdiga åsikter som hämtats från nuet. På en annan vägg sitter tidningsrubriker som rapporterar om nazistiska och högerextrema aktioner i närtid.

På andra sidan spången vid Motala Ström ligger Arbetets museum. Här finns flera våningar intressant kultur och en servering med vacker utsikt över strömmen, takåsarna och staden.

Här berättas bland annat om den hållbara staden och robotiseringen. Även här hamnar vi mitt i samtiden, i det som skaver och vibrerar här och nu. Tittar man sedan ut över Strömmen blir man lätt varse att Norrköping växlat spår, från industriekonomi till kunskapsekonomi. Frågan är bara hur vi använder oss av all denna kunskap som väller över oss idag. Låter vi den bli ett bakgrundsbrus, medan vi kör på i köpracet som tidigare, eller låter vi kunskapen och tekniken hjälpa oss i den människoburna omställningen.

Den tredje och sista stationen i detta kulturkluster nere i det anrika industrilandskapet är Visualiseringscenter. Här syns många barn och barnvagnar. Här möts vi också av forskning, utveckling och näringsliv. Med digital visualiseringsteknik kan man dyka ner i de mest spännande områden, alltifrån den oändliga stjärnhimlen till den mänskliga kroppens mest intima vrår. Här kan en sjuk respektive frisk kropp besökas och utforskas, vilket för oss in i samtidens skälvande centrum med dess mullrande coronakris.

Politisk extremism, pandemier och robotisering –  visst finns det mycket att fundera över om man vill ha en hållbar värld som välkomnar även kommande generationer. Till en början kan man ta en tågtripp till Norrköping, för här gestaltas ödesfrågorna med stor skicklighet av dagens museimakare.

The post Kultursnubben tar tåget: Och kommer till Norrköping first appeared on Opulens.

DEBATTSVAR. “Sovjets och Nazitysklands pakt, där östeuropeiska länder delades upp i intressesfärer, banade väg för andra världskriget” skriver Mats Marcusson, freds- och människorättsaktivist samt pensionerad EU-tjänsteman.

När jag sent omsider uppmärksammade Tord Björks debattartikel trodde jag först att den utgjorde en välkommen men sen kritik mot den relativisering av Förintelsen som skett av Jan Myrdal och kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront.

Istället visade sig Björks debattartikel vara ett återgivande av den ryska regimens argument i dess försök att skriva om historien och frånta Sovjetunionen från dess ansvar för samarbetet med Nazityskland, vilket inledde det andra världskriget. I Björks långa och spretiga debattartikel riktas av någon anledning även insinuationer mot Ukrainas president. Denna påstås ha ägnat sig åt ”egna aktiviteter” under en minneshögtid för Förintelsens offer i Jerusalem.

Resolutionen innebär inte på något sätt att nazismen och kommunismen likställs.

I Europeiska unionens resolution redogörs för historiska fakta. Sovjets och Nazitysklands pakt, där östeuropeiska länder delades upp i intressesfärer, banade väg för andra världskriget. I resolutionen kan man även läsa att en demokratisk utveckling ägde rum i de flesta västeuropeiska länderna medan Sovjet påtvingade de östeuropeiska länderna kommunistiska diktaturer, vilket inte bara berövade medborgarna i dessa länder deras medborgerliga fri- och rättigheter utan även gjorde deras liv kortare, fattigare och smutsigare på grund av dess ineffektiva och miljöförstörande industrier.

Resolutionen innebär inte på något sätt att nazismen och kommunismen likställs. Det görs heller inte på den Europeiska Historiens Hus i Bryssel som jag besökte ett flertal gånger under de år jag bodde i staden. Det framgår klart att nazisternas folkmord på judarna saknar motstycke i historien.

Europeiska unionens resolution, som baseras på historiska fakta, uppskattas inte av den brutala regimen i Kreml som inte bara för krig mot Ukraina utan även mot historiska fakta. Ett bisarrt inslag i det senare kriget är Putins försök att skuldbelägga Polen för andra världskrigets utbrott.

MATS MARCUSSON
info@opulens.se

The post Märkligt inlägg om Förintelsen first appeared on Opulens.

NYA DIKTER. Vi kan idag presentera två nya dikter av Malmöpoeten Cyril Tönisberg. Det handlar om en reflexion och en fantasi.

PERSONLIGA HINDER FÖR ATT BLI NAZIST

Har aldrig
varit någon
gruppmänniska

Trivdes
aldrig
riktigt

i

vargungarna
scouterna
schackklubben
söndagsskolan
simskolan

(Fantomenklubben
var nog
den förening
som låg mig
närmast
hjärtat
men
så
slapp
man ju
också
träffa
de
andra
medlemmarna
i densamma)

Eller

i

riktiga skolan
gymnasiet
lumpen
högskolan

Fan,
jag trivdes
ju inte ens

i

min
egen
familj

BEIJING (författardrömmar)

I den relativt
fridfulla natten
gav plötsligt
ett gäng vrålkåta
marskatter
utlopp för
sina känslor

oartikulerade ljud
som tycktes komma
från andra sidan graven

Det lät som
10 000 lobotomerade galningars,
10 000 aborterade fosters dödsskri
och väckte
halva kvarteret

En packad granne
som satt och halvsov
på sin balkong
reste sig
vinglande upp
och
började hiva ner
glasflaskor
mot dem

Flaskorna detonerade
likt handgranater
mot gatstenarna
i gränden

Det skrämde iväg katterna
till nästa kvarter
och väckte
ytterligare
några grannar

Strax började folk
gapa och skrika
på varandra

från höger
till vänster
och tillbaks igen

De svettfuktiga sängkläderna
hade inte velat bedöva mig
hade inte velat
försänka mig
till en något mindre
ångestladdad tillvaro

Jag hade legat
och vridit mig
under
minst två-tre timmar
i insomningsförsök
men nu gav jag upp
Fan-fucking klarvaken!

Jag reste mig från madrassen
och satte mig vid köksbordet
hällde upp ett glas
whisky
från den fortfarande
halvfulla flaskan

Var sugen på en cigarett
men hade aldrig
lyckats njuta av nikotin
i denna asiatiska bastumiljö
varm, riktigt varm
rök
i lungorna

Nej, tack
det var
inget för mig
inte längre

Jag hade faktiskt,
tack vare omständigheterna,
lyckats sluta röka
efter nästan 20 års beroende

Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev:
”Jag plockade fram skrivmaskinen
och skrev”

Sedan reste jag mig
och gick
fram till fönstret

Grannarnas okvädingssymfoni
hade bedarrat

Det var fortfarande någon dryg timma kvar
tills gryningens inträde
men termometern visade redan
28-29 grader Celsius

Det skulle bli ännu en stekhet dag
under smogen
i
Mittens Rike

Jag återvände till
skrivmaskinen
medan
jag hällde upp
ännu ett glas

Började känna mig
riktigt…

Munter!

Såg mig runt i lägenheten
Diskhon var ok
inga kackerlackor
i sikte
men
tvättkorgen
var överbelamrad
och längst upp
låg minst fem par
mensbefläckade trosor

Lin var inte heller
Den Mest Ordningsamma

Mobiltelefonen ringde
Det var
inte oväntat
Farbror Fu

Han ville nog
att jag skulle börja
hjälpa till igen
men jag var trött
på att smuggla
fågelbon och förfalskad sprit
så jag svarade inte

Skrev
”Plonk, plonk, plonk,
plink, plink, plank”

Kanske var det dags
att återvända
hem

Kanske var Beijing 2020
inte min stad längre

Det hade gått bra väldigt länge
men inget
varar för evigt
och regelverket
hade inte
varit till min fördel
på sistone

Problemet var bara
att jag inte hade något
Hem
hade egentligen aldrig
haft

Tömde flaskan
i glaset

Ljuset började visa
sin slöjbestänkta sida
därefter
dröjde det aldrig
länge,
några enstaka minuter bara,
innan dagen var kommen

Det var som att släppa upp
en rullgardin
i slow-motion

Lin borde
dyka upp
när som helst

Jag försökte finna någon tråd
något att skriva om
Värmen, fukten, livet, döden, närvaron…
men kom aldrig igång

Lagom berusad
gick jag och la mig igen

Somnade direkt

The post Lyrik: Nazismen & författarframtid i Kina first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är en viktig pusselbit i förståelsen över hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll
Av Volker Weidermann
Lind & Co

Att mellankrigstiden ständigt genererar nya historiska översikter, essäer, pastischer är tveeggat.  Det var en tidsperiod som var ytterst turbulent och även bottenlöst förtvivlad med hyperinflation, kriminalitet och desperation. Samtidigt hyser den också mycket som framstår i ett romantiskt skimmer: vita linnekostymer, en wiener melange under kristallkronorna på ett kafé i Wien, Berlins cabarettradition och glamour.

Volker Wiedermann rider lite på denna dubbla våg i sin Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll.

Det visar sig fruktbart att ställa Zweig mot Roth, de utgjorde motsatser men möttes ändå i detta att de båda var judar och i att mycket av tidsandans ovan skisserade dubbelhet inkarneras i dem. Zweig var den firade och ekonomiskt framgångsrike bestsellerförfattaren. Roth var den ständigt cafédrällande och hotellboende trasdandyn som aldrig kompromissade med måltider och alkohol. Det senare blev hans fall 1939, i Paris, när kroppen sade stopp.

Så möts de då i en badort i Belgien, i ett slags förenande limbo när Zweig mist rätten att publicera sig, Roth i en lika formlös och vagabonderande tillvaro, som så ofta, och det blir till en typiskt genreöverskridande essä eller, om man så vill, en roman av det slag som Claudio Magris var en av de första att bemästra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det blir kanske lite väl mycket av hoppande från isflak till isflak, som om författaren egentligen först ville skriva en intrigroman men sedan växlat spår till författandet av en kulturhistorisk exposé. Mer djup och mindre bredd hade inte skadat.

Den här boken kan fungera som inkörsport till en värld som inte får glömmas, men mycket blir tyvärr hängande i luften. Det är helt enkelt lite väl glättigt på sina ställen med tanke på ämnets djupt allvarliga natur.

Men likväl har den ett specifikt värde. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är trots allt en viktig pusselbit i förståelsen av hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror.

Det är också en påminnelse om att antisemitismen inte var driven av något slags tankefigur i stil med  ”de jävlarna tar våra jobb”,  nej, den drevs av bitterhet, hat och ressentiment mot det annorlunda, då som nu.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Viktig historisk pusselbit first appeared on Opulens.