Mor och dotter i kronisk revolt mot samhället och varandra

Scen & film.
Molly Nutley och Helena Bergström i ”En droppe honung” av Shelagh Delaney. (Foto: Sören Vilks)

TEATER.  Stadsteaterns version av ”En droppe honung” har stora ambitioner,  men det är lite ovisst vad regissören egentligen vill med sin iscensättning, skriver Lena S Karlsson som sett ”En droppe honung” på Kulturhuset Stadsteatern.

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm: En droppe honung av Shelagh Delaney. Översättning: Molle Kanmert Sjölander. Regi: Philip Zandén. Scenografi, ljus: Benjamin la Cour. Musik, ljuddesign: Gustav Lindsten. Medverkande: Helena Bergström, Molly Nutley, Henrik Johansson, John-Alexander Eriksson, Simon Edenroth.

Den numera ganska glömda dramatikern Shelagh Delaney gjorde succé med En droppe honung som 19-åring och blev den mest spelade i sin generation. Egentligen tillhörde hon inte till de intellektuella, citatsprängda och hungriga unga författarna som dominerade scenen och lutade sig mot existentialismen. Det handlar om brännande frågor om klass och kön, beroende och medberoende på ett sätt som var revolutionerande för sin tid, Diskbänksrealismen hade ännu inte fått mera ammunition ifrån den då inte så framträdande feminismen. Denna kaxiga och banbrytande författare gjorde också gällande  att  hon med sin pjäs ville reformera den dammiga brittiska teatertraditionen.

Själv växte Shelagh Delaney upp i ett slitet arbetarklassområde i Manchester. Inte helt olik den förort som dottern Jo och hennes mor Helen flyttar till i pjäsen ”En droppe honung”. De befinner sig i ett nytt uppbrott, ett i raden av många tröstlösa. Utanför finns en skitig bakgård med utsikt över ett slakteri och en kyrkogård, en miljö lika tröstlöst nergången som de tidigare miljöer som dottern och modern befunnit sig i. Ett område där hela staden stinker, enligt Helen. Dekoren utstrålar en anonymitet som erinrar om sextiotalets brutalistiska arkitektur, ett formspråk som går igen i scenografin.

Mödrar och  döttrar är ett tacksamt tema. Här handlar det inte helt oväntat om en missbrukande och dominant mor,  som spelas av Helena Bergström och hennes dotter Jo, spelad av Molly Nutley. Båda befinner sig i ett slags kronisk revolt mot samhället och varandra, och ett evigt sökande efter kärlek i Helens värld. Hon har sin flaska som hon bär omkring på som en snuttefilt, som enda tröst i en bedräglig tillvaro. Varje ny man är en resa utan uppehåll i väntan på nästa destruktiva relation. Jo har sina drömmar om ett konstnärsskap som hon bär med sig i ett nött skissblock, och som hon vet att hon aldrig någonsin kommer att se förverkligade.

Med vår tids glasögon är kanske inte “En droppe honung” så banbrytande som den tycktes vara då pjäsen skrevs i slutet av femtiotalet. På  sin tid var “de arga unga männen” en litterär och teatral sensation, det syftar på den  generation av unga författare och dramatiker som under femtiotalet dominerade litteraturen och scenen med sina samhällskritiska texter. Hit räknades bland andra John Osborne, Allan Sillitoe och Arnold Wesker, som alla ville omforma ett viktorianskt dominerat efterkrigsengland, som sjöd av inre splittring i folklagren. Aldrig har klassamhället varit så avslöjat inpå benknotorna som deras verk: ”Se dig om i vrede”, ”Lördag kväll och söndag morgon” och ”Rötter” för att nämna några av de författare på 50-  och 60-talen som satte det litterära England i fokus.

Även i ”En droppe honung” förekommer i för tiden brännande frågor som rasism och homofobi, det barn som Jo bär på är ett tillfälligt förhållande med en svart man. För att alls kunna överleva inleder hon ett platoniskt förhållande med en homosexuell man. Idag är kanske samma ämnen tämligen okontroversiella – lyckligtvis skulle man väl kunna säga.

Stadsteaterns version av ”En droppe honung” har stora ambitioner, men det är lite ovisst vad regissören egentligen vill med sin iscensättning. Vad gäller skådespelarkonst är det alltid spännande att se mor och dotter så att säga in real life. Mellan Molly Nutley och Helena Bergström finns embryot till en magnifik uppgörelse mellan en skottskadad mor och ett övergivet barn, båda lika vädjande om en ursprunglig kärlek.

Kanske är det den känslan som följer publiken – ännu långt ifrån fulltalig – ut i ett höstligt begynnande mörker.

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm: En droppe honung av Shelagh Delaney. Översättning: Molle Kanmert Sjölander. Regi: Philip Zandén. Scenografi, ljus: Benjamin la Cour. Musik, ljuddesign: Gustav Lindsten. Medverkande: Helena Bergström, Molly Nutley, Henrik Johansson, John-Alexander Eriksson, Simon Edenroth.
LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr