Berlin Film Festival 2019: ”Det privata är politiskt”

Scen & film
Berlin Film Festival. Guldbjörnen. Montage: Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer och har även lyckats få ett samtal med festivalchefen Dieter Kosslick. 

 

 

”Det privata är politiskt” är Berlin Film Festivals chef Dieter Kosslicks tema för att definiera årets filmfestival, största A-filmfestivalen efter Cannes,
dessutom världens största publikfilmfestival med engagerade besökare.

So long, my Son i regi av Wang Xiaoshuai, en av flera kinesiska regissörer i det officiella tävlingsprogrammet, liksom Wang Quanan med Öndög som utspelas i Mongoliet. Till skillnad mot Zhang Yimou vars film plötsligt blev stoppad, trots att han visat flera av sina filmer tidigare i Berlin.

So long, my Son är en av festivalens mest intressanta filmer med sin episka berättelse med politisk kontext, ibland undertext, som sträcker sig över tre decennier i Kina. Vi får följa en arbetarklassfamilj där man och hustru ständigt jobbar. De drabbas hårt då deras son dör i en drunkningsolycka, och lämnar landsbygden för storstaden. Senare får de en adoptivson, som rymmer, och smärtan över det döda barnet och det som bara försvann genomsyrar familjen. När hustrun blir gravid upptäcker en kvinnlig chef detta, tvingar henne till abort, Kinas ettbarnspolitik är det som gäller.En stark politisk scen, kort och koncis.

Det är kulturrevolutionens tid (1966-1976) med dålig ekonomi. En annan minnesvärd scen är då chefen sammankallar fabriksarbetarna för att berätta att många måste sluta (”det är en ära att göra allt för sitt land”). Men arbetarna tiger inte, de reser sig, protesterar högljutt, stormar fram mot chefen. Slut på scenen. Hur det går för arbetarna får vi inte veta. En 180 minuter lång film med ibland oväntat perspektiv, där båda huvudrollerna fick en Silverbjörn, Yong Mei för bästa kvinnliga, Wang Jingchun för bästa manliga roll.

Många egensinniga filmer i det officiella tävlingsprogrammet, som 90-åriga Agnes Vardas Varda by Agnes, ett självporträtt/ dokumentär om Vardas filmhistoria, sätt att välja perspektiv, teknik, idé. Det är en oavbrutet fascinerande filmessä som ger oss nya sätt att se och genomskåda tidsandan. Andra minnesvärda filmer i tävlingen är tyska Ich war zuhause, aber, i regi av Angela Schanelec, en av flera filmer om en frustrerad mamma, i en dyster, samtidigt dråplig film på oväntat sätt, som vann en Silverbjörn för bästa regi. Annan film på temat är tyska Systemspränger (Systemsprängaren) i regi av Nora Fingscheidt, om en flicka som spräcker alla regler för skola och omsorg genom sitt uppror mot mamman. Ett starkt drama om längtan efter kärlek, finna sitt sanna jag. Den vann också en Silverbjörn, Alfred Bauer Preis.

Ett annat starkt kvinnoporträtt finns i tyska Der Boden unter den Fussen i regi av Marie Kreutzer om en ung kvinna som vill göra bra insats på jobbet, en klassresa,
som annars mest skildras ur manligt perspektiv.En av de bästa i tävlingen, liksom franske Francois Ozons Grace á dieu ( Guds nåd), byggd på sann historia om sexuella övergrepp av katolska präster mot barn i Frankrike. Men det är inte förrän pojkarna blivit vuxna som de vågar ta itu med detta trauma. En angelägen film som väckt starka känslor inte minst i Frankrike och som gav Ozon Silverbjörnen Grand Jury Preis i Berlin.

Agnieszka Hollands Mr Jones handlar om den vetgirige modige unge journalisten från Wales som i början på 1930-talet vill intervjua Stalin för att få veta om det är sant att det råder hungersnöd i Ukraina — något som det officiella Sovjetunionen inte vill veta av. En sakkunnig, intrikat skildring av tidsandan i Europa, med förhoppningar om en bättre framtid — några år före andra världskriget, en film om hur viktigt det är med modig journalistik — nu, som då.

2019 är Dieter Kosslicks sista år som chef för Berlin Film Festival, och jag  får möjlighet att ställa några frågor till honom på den röda mattan vid Berlinale Palast/ Berlinfilmfestivalens stora biograf vid Marlene Dietrich Platz.

Berlin har under din tid blivit världens största publikfilmfestival, hur gick det till? frågar jag.

— Alla skall ha lika värde på filmfestivalen, alla skall kunna gå på den röda mattan! Det skall visas film som är bra, angelägen, viktig, som engagerar folk, svarar Dieter Kosslick.

Inför digitaliseringen av biografer var det konflikt mellan Hollywood/USA och Europa, hur är det idag?

— Idag står konflikten mellan de stora filmbolagen och independentbolagen, svarar Kosslick, som anser att framtiden för biografer i Europa ser bra ut ( ingen motsättning mellan idealism som Folkets Bio, Folkets hus och parker och kapitalism).

Kan film förändra världen? undrar jag.

— Ja! svarar Kosslick och fortsätter: — Två filmer som visades 2006, en på filmfestivalen i Berlin, Jasmila Zbanics film Grbavica om efterkrigstiden i Sarajevo med kvinnlig blick som ledde till att övergrepp mot kvinnor klassades som krigsbrott och de kunde få rättvisa! Den andra i Cannes, Rachid Boucharebs Indigenes (fransk-marockansk film) om män från arabvärlden som deltog som soldater i franska armén under andra världskriget, men som aldrig fick någon pension. Frankrikes president reste till Cannes och ändrade pensionsfrågan på grund av filmen! säger Dieter Kosslick, avslutningsvis.

Lustigt nog tar Dieter Kosslick upp samma filmer som jag själv skrivit om, film som förändrar världen. Jag var år 2006 i den gigantiska biografen i Cannes när franske presidenten kom från Paris för att be om ursäkt efter filmen, och ändra lagen. Tidigare i Berlin var jag med då Jasmila Zbanic vann Guldbjörnen för sin Grbavica, hennes debutfilm, och efteråt vid en intervju fick jag hålla i Guldbjörnen. Den var oväntat tung, rent fysiskt, men också filmiskt tungt vägande.

INGELA BROVIK

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen