Novell: Släktgården

Prosa & poesi
Collage: C Altgård / Opulens

REVANSCH. I dag återkommer Björn Muda i Opulens med en novell som bär titeln Släktgården. Den handlar bland annat om att möta det förflutna. I hopp om revansch.

 Björn Muda bor i Hökarängen, jobbar som brevbärare och skriver, framförallt kortare självbiografiska texter. Bland annat noveller på sin blogg Björn The Mailman.  Han har tidigare varit publicerad i Opulens.

Björn Muda är numera en välbekant textförfattare för oss i Opulens. Hans noveller har återkommit med vissa mellanrum, senast i våras med Arbetslägret,  en både vemodig och humoristisk novell om att vara ung utan riktigt fotfäste i tillvaron. Barndom, uppväxt och minnen från det förflutna är något han ofta återkommer till, samt erfarenheterna av arbetets villkor på gott och ont. Nu publicerar vi Släktgården som enligt Muda själv är en slags beskrivning av barndomens utsatthet och hur han som vuxen fortfarande tampas med det.

CAROLINA THELIN

Släktgården

Min storebror ringer mig. Han är lite orolig över något som han nyss fått höra. ”Stämmer det verkligen, att du och din familj bokat in er på Ottersjö i sommar?” Han uttalar ”Ottersjö” precis som vi alltid gör, han och jag, när platsen kommer på tal: hårt och överdrivet artikulerat.

Namnet rymmer så mycket nämligen. Jag vill inte påstå att platsen egentligen skadade oss, eller att den i sig skulle vara särskilt ond. Men minnet av den är så behäftad med allt det mörker som följer barndomen; då man inte var delaktig för att man inte förstod hur.

På Ottersjö kretsade allt kring ens egen oförmåga. Därför är den en symbol, denna släktgård som jag inte besökt på närmare fyrtio år. Men nu vill jag utmana den jäveln, jag vill återvända till platsen som orsakade mig så mycket elände och pina. Och jag vill lämna platsen som en segrare. Jag har min familj med mig, och tillsammans ska vi riva denna utsatthetens symbol. När vi flyttar in flyttar Ottersjö ut: aldrig mer ska den ockupera mark i min själ, inte någonsin mer ska den få definiera min självbild.

Den här gången besegrar jag Ottersjö. Och då är jag helt fri. Därför måste jag dit.

”Ni tänker alltså bo där en hel vecka?!” Min bror har svårt att ta in min plötsliga vändning. Jag har ju alltid varit den av oss som varit allra mest oförsonlig; den som burit oket från upplevelserna på släktgården med störst vedermöda. ”Att våga möta sina demoner är såklart modigt och starkt, och kanske måste du återvända. Men demonerna kommer säkert inte att ge sig utan en match. Och tänk om de vinner?”

Han var själv där för några år sedan, med sin familj. Och han slogs då över hur annorlunda hans egna barn tog sig an gården och människorna. Helt obekymrade hade de sprungit mellan rummen, nyfikna och sugna på umgänge. Själv hade han vandrat runt bland minnena, insupit ångesten och nåtts av insikten: här mådde vi inte bra, jag och min bror. Den här platsen är inte helt snäll, och möjligen är det så alltjämt. Men så bra ändå att tid har passerat, att jag är den jag är idag.

Han fotograferade och skickade bilder till mig. Bokskogen, den man gick genom på väg till sjön och nakenbadet. Tavlan med den stränga 1800-talstanten, hon med ögon av is som alltid skrämde en så på natten när man var uppe för att kissa. Köket med det stora bordet kring vilket alla barn satt och skränade.

Jag blev så illa berörd av bilderna. För jag var inte redo då.

”Sjätte till trettonde juli är vi där. Sju dagar, och jag kommer kriga och nedkämpa varenda en av dem. Jag tänker ta den där fästningen i besittning, kuva det som kuvat mig”. Jag hejdar mig, inser att jag nog behöver tona ner mig själv något. Men som alltid rycks jag med när Ottersjö förs på tal. Som att mitt mörkers kärna ligger där, någonstans bland rötterna i bokskogen.

”Ha ha, du talar så högtravande!” Min bror skrattar, men samtidigt förstår han givetvis allvaret. Det är mitt slutgiltiga slag jag står inför.

”Lycka till” säger han.

”Hon är så oerhört bipolär, Margareta.” Vi sitter och äter frukost. Runtom oss sitter andra familjer. Vi befinner oss i släktgårdens stora kök och allt är sig likt här, nu som för fyrtio år sedan. Alla är vi avlägset släkt med varandra, vilket skapar en underförstådd förväntan av umgänge. Men än så länge – det här är vår tredje dag på gården – har försöken till samkväm varit trevande. Platsen är lika skrämmande som då, men skillnaden nu, och den är avgörande, är att jag kan tillåta mig själv att fascineras av obehaget, till och med underhållas av det.

”Aha”, svarar jag och nickar åt kvinnan som är i sjuttioårsåldern och min släkting på ett sätt jag inte riktigt förstår. Nog har jag noterat att Margareta uppträtt besynnerligt; sävligt frånvarande och innesluten i något parallellt, så jag blir inte särskilt förvånad. Nu sitter hon i rummet bredvid och spelar piano. Hon spelar fantastiskt och när musiken letar sig in i köket sprids ett lugn, som att allt som pågår här bara är fiktion, och rummen endast scenerier.

”Så vackert du spelar Margareta!”, ropar den kvinnliga släktingen, men hon får inget svar annat än fortsatta ljuvliga pianoslingor.

De mänskliga tillkortakommandena, all denna dysfunktionalitet, överallt pågår det här. Som var som helst såklart. Men i de här rummen blir samspelet mellan människor så närgånget, för det finns liksom ingenstans att fly. Det var det som skrämde mig så som barn och det som jag finner så fängslande idag. Eftersom jag har ett val idag, och jag väljer att stanna. En hel vecka faktiskt. Med ständigt nya problematiska scener.

Som mamman och pappan och de två barnen som sitter och äter frukost vid bordet bredvid, de verkar inte ha vaknat upp rätt sida, inte mamman iallafall. ”Vasaru?!”, väste hon defensivt aggressivt som svar på pappans ”godmorgon” alldeles nyss. Och när han upprepade sitt ”godmorgon”, denna gång mycket artikulerat, svarade hon bara med en lätt nickning.

Någonting skevar dem emellan, det är ju uppenbart. Jag vet att pappan är släkt med mig, men vi har inte rett ut hur, bara småpratat om småbarnsår och tidiga morgnar. Mamman tog emot oss när vi anlände häromdagen och då var hon så behaglig och engagerad, men nu tycks ett mörker ha lagt sig över henne. Hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig med sin familj. Snart lättar stämningen, och familjelivet rullar på som det ska igen för de fyra.

Jag tänker att gården gör detta mot människor; jag har själv pendlat och svajat sedan vi kom hit, och kanske har också jag blottat mig som människa och uppvisat både mörker som ljus. Eller så märks jag inte av, vad vet man. Vet egentligen bara en sak, och det är att det är upp till mig själv hur jag förhåller mig. Men min inställning till denna plats skiftar ständigt, svänger fram och tillbaka mellan barndomens utsatthet och därmed avsky, till mitt vuxna alter egos mer balanserade perspektiv.

Jag som alltid brukar hävda att platser från det förflutna går vidare även om man själv inte gör det, och att det därför egentligen inte ger särskilt mycket att återvända till dem. Med den här platsen är det precis tvärtom; den har inte gått vidare utan bestått. Därför är det i sanning en tidsresa att komma hit, precis som det där man ibland kan fantisera om: att återvända till sammanhang där man misslyckats tidigare och göra upp. Att få sin revansch på något som gnagt inom en.

Släktgården utövar än idag sin makt över mig. Jag kommer aldrig att kunna brotta ner detta monster.

Vi dukar av efter frukosten och packar ihop badkläder. Bokskogen man går genom för att nå bryggan och bastun vid den lilla sjön är magnifik i sin sagolikhet och jag känner hur jag renas inombords. När vi kommer fram är badplatsen endast vår och det är en sådan där topp i livet, ännu en. Vi badar i det ljumna sjövattnet och skräddarna som trippar runt på vattenytan är desamma som för fyrtio år sedan; allt är sig så likt och det gör mig upprymd nu. Kommer på att min syster berättat att hon rispade in sitt namn någonstans i bastun som tonåring, och att det fortfarande ska finnas kvar. Det kittlar till när jag hittar hennes namn, både för – och efternamn faktiskt, djupt inpräntade i träet. Som en länk mellan då och nu, och jag försöker formulera en tanke, eller reflektion, över tid som passerar, men kommer ingenvart för det behövs inte. Min systers namn på bastuns vägg gör mig trygg. Och i denna stund känner jag endast tacksamhet över att tiden har stått still här.

Men snart måste vi upp till gården igen och jag minns hur sjön var en tillflykt för mig även som barn.

Tillbaka i köket förbereder vi lunch och det slår mig att jag faktiskt kan hantera situationen rätt bra. Det är ju samma larm kring bordet som hemma, och att vi delar matplats med andra är inget som egentligen påverkar. Det är rentav befriande att ha dem här, dessa avlägsna släktingar, och kunna konstatera att de också tjafsar och stökar under måltiden.

Plötsligt kommer en gammal dam in i köket som jag inte tidigare sett. Det är något med henne som får mig att bli vaksam, som att jag förbereder mig på konfrontation. Hon presenterar sig för oss, skakar våra händer, även barnens. Känner hur jag instinktivt sträcker på mig, att jag vill göra gott intryck. Den här människan är densamma som då, när jag var barn, och allt återvänder: vad vill hon oss? Hon spänner ögonen i mina barn, talar om för dem att klockan tre skall alla barnen dansa runt midsommarstången, ni också. Det är ingen inbjudan, bara ett konstaterande.

Jag inser att hon är draken från det förflutna, den jag kommit hit för att betvinga. För jag ville aldrig vara med på något, men jag hade ingen röst då. Nu är det dags att visa att jag har det idag. Men gommen torkar och tungan blir alldeles sträv. Jag är mållös, igen.
Hon tar några stela, orytmiska danssteg över köksgolvet för att visa. ”Det vill ni väl?” Hon riktar sig mot min son där han sitter obrydd och trycker i sig pannkakor. Han tittar upp, ser på henne ett tag, tar frågan i beaktande. Så svarar han.

”Nej”.

Tänk att det var så enkelt.

BJÖRN MUDA
BJÖRN MUDA

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Sisyfos frihet

PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa

Lyrik: Carlos

POESI. Den här veckan återkommer Cyril Tönisberg till Opulens Prosa & Poesi-avdelning