LYRIK. I dag har vi nöjet att publicera fyra dikter av en ung poet från Göteborg, Leon Jaskoviak Åstrand som är 19 år. En del av hans inspiration kommer från 80-talets musik och poesi.
Leon Jaskoviak Åstrand är en ung poet, född 2001 i Göteborg. För tillfället jobbar Leon åt Göteborgs stad med diverse utomhusarbeten, men också med ett manus till en diktsamling. Musiken betyder mycket för honom. För tillfället lyssnar han mest på The Smiths, Anders F Rönnblom och Ultravox.
När jag frågar om författare som Leon har inspirerats av svarar han: Lukas Moodysson, Håkan Sandell, Michael Strunge, med flera. Jag undrar också varför en så ung person lockas av en så pass smal genre, som poesi ändå blivit i vår tid, så jag frågar Leon:
– Vad fick dig att börja skriva dikter?
– Att formulera varför man försöker skriva är svårt. Det blir lätt banalt och klyschigt, och egentligen vet jag inte. Jag antar att det är för att jag tycker att det är roligt och för att det finns saker jag stöter på som jag tycker är värda att skriva ner. Sedan vet jag inte riktigt varför jag började. Kanske för att jag läste andra texter som jag tyckte var så vackra och gav igenkänning på ett djupare plan att jag själv ville försöka mig på att skriva.
Det är med glädje vi presenterar fyra dikter av Leon Jaskoviak Åstrand här i Opulens.
CLEMENS ALTGÅRD
Solens strålar
jag tänker att det är för mig som blommorna slår som blommorna slår ut
solen skiner
att det är för mig som skotten tränger igenom
jag tänker att det är för mig solen genomlyser gardinerna
att det är för mig det finns frukter och bär som man kan plocka och äta
jag tänker att det är för mig som solens strålar strålar
men nu tänker jag att jag kanske har fel
tänk om jag har det
fel
tänk om det är för någon annan solens strålar strålar.
*
jag blundar jag har slutat tro jag tål inte
uteserveringarna
de vackra människornas huvudstad
du
jag tål inte mer inte fler gallerior
museum och köpcenter
inte fler skyltdockor
ögon
och ansikten
jag tål inte vin
inte mer blod
inte fler döda.
Tvångstanke
om jag viskar
om jag står på ett ben
om jag klär mig i grått
om jag klär mig i rött
om jag rabblar
om jag rabblar en fras
om jag äter ett äpple
om jag äter en druva
om jag skalar en skalar en apelsin
om jag räknar till tio
om jag låtsas som att jag också ser
om jag låtsas som att jag älskar våren
om jag säger att det snöar
om jag låtsas som jag också vet
så kommer hon att inse
att hon älskar mig.
Postmodern tristess
jag drar mig undan
för många färger! för många fiender!
bara himlen
bara dagen och natten
bara jag
och himlen
och natten och dagen
jag drar mig undan
jag lever ett enklare liv
utan årstider och öppna fönster
veckodagar och helger
utan arbete och semester
jag har ett barns släta ansikte
dess röda lilla mun
jag går miste om mitt språk
hör inte
jag är så inne i min lek
ensamheten är ett så mycket enklare språk
bara musiken och träden
spårvagnarna bussarna och bilarna
jag drar mig undan
jag lever ett enklare liv
också mitt i natten
hittar jag hem.
*
jag tar vägen någonstans
i regnet
jag går längs den stora vita gatan
över alla broarna
genom viadukten
ekon i långa rader
bultar
tynger mig
pressar mig
mot marken
om jag hade
om jag hade
ett stort paraply
eller ett litet
hade jag skyddat oss från regnet
och när allt annat strilar
och allt annat faller
hade vi varit torra
och tyckt att regnets sköra trådar
var vackra.
Pojkrumsdikten
jag minns jag
sökte som en glömska bortom det jag redan sett
en skälvande skugga så svart
att den färgade gatan till natt
mumlande åskknallar ett stjärnfall
slår ner
det är en tunn linje
jag varvar
sjunka djupt
med att stiga högt
svindlande
mot rymden
där varken
dag eller natt finns
där jag kan sitta ostörd
i mitt pojkrum
i årtusenden
och blicka ut
över kontinenten.
info@opulens.se
