TYRANNERIETS VÄDJAN. Blindheten inför SDs dubbelspel med främlingsfientliga och icke-demokratiska rörelser är utbredd, skriver Elisabeth Lahti Davidsson.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
De blir fler och alltmer högljudda. Rösterna som argumenterar för att Sverigedemokraterna borde ha bjudits in till det ena eller andra sammanhanget. Men att okritiskt jämställa SD med våra andra riksdagspartier är en farlig hållning.
”Engelskan har ett utmärkt uttryck för en viss typ av bedragare – confidence man, en person som systematiskt lurar andra genom att inge förtroende”, konstaterar Herbert Tingsten i sin sista ledare i Dagens Nyheter. Under rubriken ”Tyranniet begär förtroende” beskriver han bland annat eftergiftspolitiken åren 1933 – 1939, då Hitlers aggressiva krav och framstötar framgångsrikt varvades med försonande tal om fred. ”Vi måste lita på Hitler, sade man i kanslierna och i pressen; nu har han vunnit sitt mål, nu måste vi ha tillit till honom för att göra honom lugn och snäll.”
Sverigedemokraternas historia kantas av confidence tricks. Jimmie Åkesson gör sitt bästa för att övertyga väljarna om att SD, efter nolltolerans och uteslutningar, är ett parti som ingen behöver skämmas över att rösta på. I podden Värvet från den 28 maj säger han: ”Jag har inte den utgångspunkten att människor ska deporteras från vårt land för att de har fel hudfärg eller är födda på ett annat ställe.” Ögonblicket innan har Åkesson berättat om hur idén om folkhemmet inspirerar honom. Han använder ord som samförstånd, gemenskap och solidaritet.
I sociala medier är språket hårdare och budskapet annorlunda. Den 7 augusti publiceras ett citat av Paula Bieler i partiets Facebook-grupp och på Twitter. ”Sverige behöver ett nollat mottagande och en ökad återvandring av de som kommit hit.” Dagarna innan har man, till synes som ett svar på de sittstrejkande afghanska ungdomarnas #PUTNU, lanserat hashtaggen #UTNU.
Sverigedemokraternas smågulliga grafiska profil och Jimmie Åkessons lena ord syftar till att skapa bilden av ett vanligt parti. #UTNU bär på ett helt annat budskap. De persikorosa och mjukt rundade bokstäverna ställer sig skuldra vid skuldra med #NEJUT, som sedan en tid använts av Nordisk alternativhöger, Alternativ för Sverige och Nordisk motståndsrörelse.
SD:s öppna flört med främlingsfientliga, misogyna och homofoba röster i sociala medier har pågått länge. På den egna Facebooksidan städas de värsta kommentarerna bort men i gruppen Stå Upp För Sverige, som sedan starten kampanjat för SD, får även det mest vidriga hatet stå kvar. Den vanligaste måltavlan är individer och grupper med annan etnisk bakgrund eller religion, men här finns också hat och hot mot politiker, journalister, och andra personer som uppmärksammats i media. Inläggen avslutas ofta med #SD2018. Minus själva partisymbolen är det samma budskap, ja faktiskt det enda, som Sverigedemokraterna i år har valt att ha på sina valaffischer. Och det är så klart är heller ingen slump, utan en blinkning till ”valarbetare” i kommentarsfält och twittertrådar.
”Vi har vunnit respekt hos väljare och även hos politiska motståndare och det mediala etablissemanget på ett sätt som jag kanske inte ens hade vågat tro”, konstaterar en belåten Åkesson i Värvet. Han har rätt. Blindheten inför SDs dubbelspel med främlingsfientliga och icke-demokratiska rörelser är utbredd. Detta borde oroa ledarskribenter och övriga opinionsbildare mycket mer än vad som tycks vara fallet. Jag vill därför påminna om Tingstens råd. När tyranniet begär vårt förtroende ska vi inte bjuda in det till samkväm. Vi ska ständigt tala om dess realitet.
info@opulens.se
