VITA MÄN. Bör inte vita män våga stå för sin identitet? Den frågan tar Lars Thulin upp och besvarar i veckans krönika.
Vita, västerländska män har på många sätt, och har som alla vet haft, ett försprång på jordklotet. Bland män med dessa egenskaper tycks det i somliga fall under senare år ha blivit en sport att be om ursäkt för detta och därmed förminska sig. Detta för att visa att de inte alls är fördomsfulla eller rasister. Detta, måhända vällovliga syfte, kan dock slå tillbaka som en bumerang med motsatt effekt.
Låt mig ge tre exempel.
Den nya benämningen
En god vän till mig meddelade en gång högtidligt att i hans akademiska kretsar hade man slutat med tidsbestämning av modellen före Kristus respektive efter Kristus. Detta motiverades med att det tydligen var förtryckande mot dem som inte var kristna. Därmed var det fråga om ett kolonialt och imperialistiskt övergrepp. Därför fick man numera bara säga före eller efter vår tideräknings början.
Jag trodde inte mina öron när jag hörde det. För det första var den nya benämningen mycket längre och krångligare.
Dessutom är det trots allt så att de flesta i västvärlden har en bakgrund i den kristna kultursfären. Varför ska vi som tillhör den majoriteten förneka den grunden i vår historia? Ingen akademisk tradition förbjuder väl muslimsk tideräkning som börjar år 622 e Kr? Året då profeten emigrerade från Mecka till Medina.
Vidare, om de som känner behov att utplåna Kristus gjort det på ett radikalt vis, hade jag haft en förståelse. Om man valt ett helt nytt år som start, säg 1066 e Kr för slaget vid Hastings eller 476 e Kr, året då romarriket upphörde, ja då hade man tagit ett rejält grepp. Det hade jag nästan kunnat beundra. Fast det har man inte vågat göra. Genom att behålla tideräkningen men ta bort förklaringen till den, blir det enbart förvirrat. Allt blir en feg, patetisk och obegriplig halvmesyr. Med andra ord – plakatpolitik.
Jag frågade min vän vad man ska svara om någon frågar varför vår tideräkning började just då? Att man inte har en aning? Eller att man omedelbart måste gå på toaletten och inte hinner svara? Jag fick inget besked.
Vit vän väljer mörk emoji
För elva år sedan togs det fram ett förslag för möjligheten att välja hudfärg på vissa kroppsrelaterade emojis. När förändringen väl genomförts året därpå så valde de flesta en färgton som kunde kopplas till dem själva. Men en ytterst vit vän till mig valde mörk färg. Jag frågade varför han valde så och fick svaret att det var för att solidarisera med ”färgade”. Underförstått eftersom dessa förtrycks av vita. Därför var det enligt honom mer schysst att skylta/signalera med en ”färgad” symbol.
Min vite vän valde alltså tagelskjorta och arvssynd på grund av sin vithet.
Jag presenterade argumentet för en nära vän, vars föräldrar är födda i Etiopien. Hon hade logiskt valt att använda emojis i en mörk hudfärg. Hon blev förvånad och sedan förbannad.
– Men är han inte vit? Om han är det, skäms han för det och vill dölja det?
– Kanske, svarade jag.
– Obegripligt. Jag skäms inte för min hudfärg. Varför ska din vän göra det? Att behandla människor lika och inte vara rasist handlar inte om att skämmas för sitt eget ursprung. Säg åt din vita vän att byta färg på sina emojis! Han ska inte knycka någon annans.
Vit kulturchef gör ett ”feministiskt” utspel
Tredje exemplet handlar om genus. Då främst kvotering i möjliga och omöjliga sammanhang. Oftast motiverad med varianter på temat ”nu är det dags för en kvinna”. Som när Björn Wiman, kulturchef på DN, var besviken för att Svenska Akademin 2023 inte vågade ge Nobelpriset till en kvinna två år i rad. (Annie Ernaux fick det föregående år)
Vid en första anblick kan detta framstå som ett rättmätigt krav på rättvisa och en man som modigt står på jämställdhetens barrikad. I grunden förhåller det sig tvärtom.
Varför anser jag det? Jo, som jag ser det bygger sann jämställdhet på att könet ska sakna betydelse vid urval och bedömningar av en person. De enda undantagen är sporter där råstyrka har betydelse – att kvinnliga och manliga tyngdlyftare skulle tävla mot varandra vore pinsamt för båda könen. Och vid fortplantning har könet fortfarande betydelse. Men i en jämställd värld ska könstillhörighet sakna betydelse i alla andra sammanhang. Då blir ett uttalande likt Wimans den uppenbara motsatsen. Han hävdade ju faktiskt att könet borde haft en avgörande betydelse vid valet av Nobelpristagare.
Feminister som jag känner och kan diskutera sansat med, håller med om det ologiska i denna typ av kvotering. Men hävdar att de behövs under en övergångsfas. Mot detta kan anföras att ett fel inte blir mindre för att ytterligare ett fel begås.
Vidare, hur många tror att det går att sätta ett slutdatum för övergångsfasen, ett datum som alla kommer hålla sig till? Dessutom innebär positiv särbehandling alltid att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. Så måste inte gruppen som behandlats negativt under övergångsfasen sedan särbehandlas positivt en tid? Som kompensation? Och så kan det hålla på…
Dessutom, när det gäller olikheter i arbetslivet så har inte jämlikhet uppnåtts bara för att ett kvinnligt geni får ett toppjobb. Utan först då en medioker kvinnlig medelmåtta alltid kan nå lika långt som en man med motsvarande egenskaper. Där är vi uppenbarligen inte än.
En slutsats angående vita män
Min slutsats blir denna: Om du nu råkar vara en vit västerländsk man så måste du våga stå för det. Inget blir bättre med tagelskjortor, självspäkning och skam. Eller tycka-synd-om-kompensationer. Lägg i stället din kraft på att försöka se en människas inre egenskaper, i stället för de yttre som religion, etnicitet och kön.
De tre exemplen ovan är beviset på sanningen i ordspråket: Vägen till helvetet är ofta kantad med goda föresatser.
lars.thulin@opulens.se
