PUBLIC SERVICE. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT undviker att ställa frågor som kan misshaga Tidöpartierna.
Ibland skäms jag för min forna yrkeskår, journalister. Eller snarare för hur deras jobb presenteras i SVT:s nyhetsprogram. För deras inslag bryter ofta mot tre grundläggande saker Journalisthögskolan, på min tid, lärde ut under första månaden. Att lyssna på ett intervjuoffer bortom alla floskler, att vara uthållig samt att våga ställa jobbiga frågor.
Märk väl att jobbiga frågor inte är att likställa med att vara oartig, elak eller höja rösten. Tvärtom. De verkligt besvärliga frågorna är sådana som sakligt ställs i vanlig samtalston. För då är de svåra att vifta bort genom att den utfrågade själv blir oartig och höjer rösten.
Frågor som SVT inte vågar ställa
Låt mig ta två exempel från SVT:s nyhetsprogram den här sommaren. Inslag där reportrarna inte ställde givna frågor eller accepterade att de inte fick svar på sådana. Frågor som en tonårig reporter från en skoltidning omedelbart hade ställt. Och krävt svar.
Frågor om SD:s vitbok
Det första exemplet hämtar jag från tillfället när SD:s vitbok presenterats i Almedalen. En genomgång som avslöjade lik i garderoben. Lik som varit påfallande pigga och aktiva långt in i partiets levnad. Men som nu bemöttes av bestörtning av medlemmar med flera decennier på ledande poster i partiet. Avslöjandena var nyheter för dem. De hade ingen som helst aning om detta och bad därför yrvaket om ursäkt.
Chefsideologen Mattias Karlsson fick mala på i SVT och SR om hur han chockats av att det funnits mycket dåligt i partiet och att han var äcklad. Jimmie Åkesson, medlem i partiet i 30 år och dess ledare i 20, gjorde häpen och bekymrad samma upptäckt och bad därför judar om ursäkt.
Reportern från skoltidningen hade ställt två givna frågor. Den första:
– Du menar alltså på allvar att du inte hade någon aning om detta?
Den andra:
– Visst måste ni ha vetat om det, så varför reagerar ni och ber om ursäkt först nu?
På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet.
Kanske ställdes frågorna. Men klipptes bort. På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet. För deras, möjligtvis inte liberalernas, våta dröm är att styra och strypa public service. Eftersom dessa högerpolitiker tycks övertygade om att de som jobbar på SVT och SR har varit kommunister sedan födelsen. Och därför ständigt sprider sådan propaganda.
Hot om svältdöd
Inför hot om en plågsam svältdöd omgärdad med konstiga regler om kontroller av objektivitet, och uppmaning att bli poppis hos högerväljare, blir public service självutplånande och förlorar trovärdighet och relevans. För objektivitet innebär inte att låta alla säga vad de vill utan att det avbryts eller kommenteras. Journalister ska samla in, sammanställa, förtydliga, problematisera och värdera information. Inte bara hålla i en mikrofon.
Frågan som SVT inte ställde om HPV-vaccinet
Det andra exemplet var en nyhet för mig när den presenterades. Det rörde kampanjen för vaccin mot det sexuellt överförda HPV-viruset. Den kostnadsfria sprutan har enbart erbjudits flickor. Trots att en tredjedel av dem som drabbas är pojkar/män. De kan också få vaccinet. Om de betalar 6 000 kronor.
Den givna frågan från reportern från skoltidningen, och tittare, hade förstås varit: varför har pojkar valts bort? Är inte det könsdiskriminering? Kvinnliga reportern från SVT snuddade vid frågan, men ytterst inlindat och kryptiskt. Vilket gjorde att ansvariga, en på statlig och en på regional nivå, båda kvinnor, kunde sväva ut i ordkaskader med innebörden att det förstås var någon annan som bestämde. Därför behövde de inte svara på frågan, inte ens tycka något personligt.
Varför var reportern så mesig? Kanske för att genusdebatten ännu är sådan att bara kvinnor kan få en offerroll. Att påstå att män diskrimineras är mot rådande axiom och därför otänkbart.
Var SVT bättre förr?
Var det bättre förr? Jag tror det. Jag minns en intervju som blev undervisningsmaterial för blivande journalister. 1991 frågade reportern Olle Stenholm i SVT ut Ny Demokratis ledare Bert Karlsson om partiprogrammet som blivit klart. Intervjun sändes direkt. Karlsson var stöddigt och bredbent självsäker som vanligt. Stenholm lugn, saklig och påläst. Han hänvisade, med sidnummer, till den ena konstigheten efter den andra. Illa underbyggda påståenden samt logiska kullerbyttor där partiet motsade sig själva. Dokumentet föreföll uselt och hafsigt, som det var skrivet av en reklambyrå som älskade floskler och plattityder.
Bert Karlsson kunde inte svara och det framgick att han inte läst på alls. Skivbolagsdirektören Karlsson är mycket. Men absolut inte dum. Han är definitionen på begreppet streetsmart. Han insåg snabbt att han var körd. Panik fyllde hans flackande blick. Måhända var hans dröm att ett strömavbrott skulle slå ut tv-huset. Det hände inte. Han lämnade intervjun förkrossad. Dagen efter meddelade han att han lämnade posten som partiledare. Stenholm hade varit vänlig men envis. Han såg igenom svar som inte var svar och frågade därför igen. Motsvarande intervju hade SVT nog inte vågat sända i dag.
Varför tror jag det? Jo, det beror på att för Tidölaget i allmänhet, och SD i synnerhet, är dessa arbetsmetoder förmodligen att likställa med socialistisk propaganda och vinkling från ett vänsterliberalt klägg. Det är därför svensk public service, som står för självklara journalistiska principer, finns på dessa partiers hatlista.
Inslaget med Karlsson-Stenholm har för övrigt tagits bort från SVT:s Öppet arkiv. En liten del av intervjun har räddats till Youtube. Men länkarna till hela intervjun på drygt tio minuter är döda. Fast journalisten Björn Häger berättar om den här.
Välj rätt verktyg!
Uppmärksamma läsare undrar nog hur jag här kan kräva tuffa följdfrågor, när jag i förra veckans krönika berömde reportern Frida Söderlund för att hon inte gjorde det i dokumentären ”Priset män får betala”.
Invändningen är intelligent och nödvändig. Svaret är att syftet med intervjuerna var helt olika. I dokumentären gällde det att förstå en trend och därför få personer, ofta ovana vid media, att våga öppna sig och berätta svåra saker.
Nyhetsinslagen berörde specifika frågor där mediavana makthavare sade saker som upplevdes som att de flydde från ett ansvar de har gentemot samhället. Inom journalistik, och i de flesta andra yrken, måste man i olika situationer välja olika verktyg för att nå sitt mål.
lars.thulin@opulens.se
