POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt en kritisk genomgång av Ulf Kristerssons svaga insats som statsminister.
”Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.”
”Det farliga är inte de ondas ondska, utan de godas tystnad.” Denna fras tillskrivs den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King, verksam på 50- och 60-talen. Den kan användas rörande Tidösamarbetet. Tre borgerliga partier har begått samma misstag som den tyska borgerligheten på 30-talet.
Ett högerextremt parti med agendan att utrota den parlamentariska demokratin, togs in i värmen. Tanken var att partiet, nationalsocialisterna, kunde tämjas. Tolv år senare låg över 50 miljoner människor världen över i för tidiga gravar.
Sverigedemokraterna har inte heller blivit ledda av någon. Tvärtom. Till stor del har de, utan att ingå i regeringen, fått vad de pekar på. När de uppfört sig illa har regeringspartierna oftast agerat som de tre aporna på den berömda bilden: inte sett något, inte hört något, inte sagt något.
Fegaste statsministern i modern tid
Ytterst ansvarig är moderaternas partiledare och vårt lands statsminister – Ulf Kristersson. Som borde vara god. Men är tyst. Följande är hårt att skriva, men sanningen kan vara hård: Kristersson är den fegaste, mest ryggradslösa och sämsta statsminister Sverige haft i modern tid.
Detta är inte ett angrepp på hans person. Utan på vad han gjort – och främst inte gjort – under tiden som statsminister och ledare för moderaterna. Under hans befäl har ett tidigare seriöst och regeringsdugligt parti förvandlats till en dörrmatta för ett nyssnazistiskt partis stövlar.
Moderaternas moraliska förfall
Förr stod moderaterna för etik, moral och förnuft. Respekt för kunskap och traditioner. Det som kan kallas klokskap. Detta måste sägas, även om man inte gillar traditionell högerpolitik. I dag tycks partiet närma sig en blandning mellan skränande och pubertala ungmoderater på partifest och bredbenta och skrävlande SD-anhängare som heilar lite när enbart kompisarna tittar på. Fast bara på skoj. Att förre partiledaren Carl Bildt av många i moderaterna nu betraktas som en förrädare och vänster, beror inte på att Bildt ändrat sig. Utan på att partiet släppt ideologin och blivit dörrmatta.
Här ett par punkter som visar hur Kristersson möjliggjort förfallet.
I särklass störst var sveket mot förintelseöverlevaren Hédi Fried. Inför denna kloka och milda dam som överlevt nazismens ofattbara grymhet, lovade Kristersson att aldrig samarbeta med SD. Allt inför ett reportageteam från DN. Några veckor senare gjorde han exakt det motsatta. M-ledarens trovärdighet blåste bort lika totalt som ett korthus i en orkan.
Som förklaring uppgav han att löftet avgetts i rollen som partiledare. Men nu agerade han som ledare för oppositionen. Ursäkten var så patetisk att den kunde genomskådats och hånats av en sexåring. Med sveket var vägen utför sopad. Efter det kunde vad som helst hända. Och hände.
Statsministerns kritiserade anförande
I sitt första tal till nationen i samband med våldsvågen höll han ett mycket kritiserat anförande. Ett sådant tal ska bara tas till när något mycket oroande har hänt. Då gäller att samla nationen, lugna och peka på vägen framåt. Ulf körde med klassikern: allt är de andras fel. Skyll inte på mig. (tre minuter in i inslaget)
Hade statsministern fått med sig fel papper, alltså ett valtal och inte talet till nationen? Jag tror inte det. Ulf läste nog upp ett manus han fått från Jimmie Åkesson. Med dennes enda agenda: lägg all skuld för allt på invandringen.
Statsministerns lilla pip
När SD:s trollkonton avslöjades, en bragd av TV4, chockades det politiska Sverige. Opposition, press och delar av regeringen reagerade. Inte minst för att SD:s troll inte bara gav sig på vänstern, utan även kolleger i Tidösamarbetet. Jimmie Åkesson avfärdade allt som lögner från ett ”vänsterliberalt klägg”. Statsministerns kritik mot trollkontona kan i styrka jämföras med pipet från en dansmus med infektion på stämbanden. Huvudsakligen ansåg Sveriges mäktigaste politiker att detta var en intern fråga för SD.
Sveket mot medarbetare
Till detta kan vi addera svek mot medarbetare. Vid ceremonin i Washington där ett medlemskap i Nato bekräftas, är det tradition att detta görs med ländernas utrikesministrar. USA:s Anthony Blinken var där. Och Sveriges Tobias Billström. Men när kamerorna rullade var Ulf Kristersson längst fram. Han stod inte ut med att missa minuterna i strålkastarljuset. Senare lämnade Billström, ytterst oväntat, tjänsten som utrikesminister.
Sverige var sent ute med att definitivt säga ifrån mot världens största mobbare, Donald Trump. När det till slut gjordes, släppte Kristersson först fram finansministern. Sedan vår utrikesminister. Här hade en statsminister behövts. Men Ulf fegade ur. Den gången också.
Statsministern är inte den vuxna i rummet
Ulf Kristersson körde tidigare med devisen att han var den vuxne i rummet. Denna slogan har begravts. För givetvis finns det vettiga personer på moderaternas partikansli som inte står ut med uppenbara lögner. Om statsministern är den vuxna i rummet, får vi hoppas att Gud skyddar barnen i lokalen. Ulf gör det inte. Bryta heliga löften, vara feg inför mobbare och ta sina kamraters finaste leksaker är inte beteenden vi ska lära våra barn,
Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.
lars.thulin@opulens.se
