MEDIELANDSKAPET. ”Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur digitaliseringen har underminerat mainstreammediernas ställning.
Världen blir polariserad. Samtal med sansade meningsutbyten får stryka på foten för slagord och förlöjligande av meningsmotståndare. Hoppet var att internet, som kan göra vem som helst till skribent och redaktör med miljonpublik, skulle öka mångfalden. Alltför ofta tycks i stället enfalden ha tilltagit. De traditionella medier som från såväl vänster- som högerhåll kallas MSM (Main Stream Media, mainstreammedier eller gammelmedier har fått en försvagad position.
Jag har funderat en del på denna utveckling och dragit vissa slutsatser.
Mainstreammedierna bär del av skulden
En är att mainstreammedierna själva bär en stor del av skulden. Låt oss syna några spår i debatten.
Det första är att fakta och nyheter ersätts med känslor. Främst skyldig till detta är CNN som inledde trenden med att sända nyheter dygnet runt. 24 timmar. 1 440 minuter med några avbrott för reklam, ska fyllas. Dag efter dag. Erfarna redaktörer anser att det helt enkelt inte finns så mycket nyheter. I alla fall inte nyheter som intresserar publiken. Plus att det är mycket dyrt att gräva fram egna bra nyheter på ett korrekt sätt.
Världens mest kända nyhetsankare, Walter Cronkite, presenterade kvällsnyheterna på amerikanska CBS mellan 1962 och 1981. Han läste en halvtimme från små lappar. Konstaterade sedan att så ser världen ut. Därefter önskade han tittarna god natt. Han betraktades som den mest betrodda mannen i USA. Ingen journalist har haft en så hög trovärdighet.
I brist på riktiga nyheter fylls tiden i dygnet-runt-sändningar med kommentarer, tyckanden, känslor. För att lyckas med att göra bra tv kan inte alla tycka samma sak. Det gäller för redaktionerna att hitta något som sticker ut. När mixen blir bra finns risk att tittaren glömmer den ursprungliga nyheten och går i gång på åsikter och känslor. Saker som gör folk förbannade eller glada.
Strävan efter olika åsikter och känslor
Redaktionerna jobbar hårt för att hitta personer som anser något annorlunda. I jakten kan kravet på seriositet hos tyckarna offras. Risken var stor under inledningen av Ukraina-kriget. Namnkunniga svenska krönikörer var upprörda över att de experter som redaktionerna använde, minsann aldrig trodde på Rysslands bild av kriget. Därmed ansågs mainstreammedierna ljuga och vinkla. Jag är ganska säker på att redaktionerna jobbade för att hitta kunniga, trovärdiga och erfarna militära bedömare som kunde förmedla Kremls narrativ. Men man fann inga.
Sanningen relativiseras
Nästa spår är en följd av denna strävan efter olika åsikter och känslor. Det innebär att sanningen blir relativ. Alla har rätt till sin egen sanning. Om den inte tas på allvar och får komma fram, höjs röster om censur. Och att mainstreammedierna vill bevara den bestående världsordningen. Något kan det säkert ligga i detta, men detta påstående utnyttjas skickligt av de krafter som vill påverka. Då tillämpas det slitna ordspråket ”sanningen ligger någonstans mitt emellan”.
Här följer ett övertydligt exempel. Två personer tjafsar om avståndet mellan två punkter. En säger tio meter och en säger tjugo. Enligt ordspråket ovan blir sanningen femton meter, hälften av summan av de två föreslagna siffrorna. Så kommer en ny debattör och säger att avståndet är femtio meter. Mitten mellan tio och femtio är trettio. Sanningen blir relativ och flyttas långt bortom de ursprungliga åsikterna.
Tekniken används ständigt. I prutandet på en nattmarknad i Hongkong då köparen vill betala 100 dollar för en klocka medan säljaren upprört talar om att den är värd minst 700. Båda bli nöjda med ett pris runt 400. Trump använder samma teknik med sina utspel. I Sverige är Sverigedemokraterna skickliga i denna gren. Partiet förslår något som betraktas som omöjligt och framstår som förfärligt. Sedan ”tar man till sig av kritiken” och backar till hälften. Alla blir nöjda med att partiet tagit sitt förnuft till fånga. Men det har vunnit enligt principen två steg framåt ett steg bakåt. Och flyttat gränsen för det möjliga. Ännu en gång.
Det tredje spåret innebär att medierna bundit ris åt sina egna ryggar genom att i åratal ha trummat in ordet källkritik hos läsarna. Kritik och hälsosam misstro mot allt kan därför överskugga kravet på bedömning av en källas kvalitet och långsiktiga agenda.
Så uppstår åsiktsbubblor
Vi kan ha fått generationer av läsare och tittare som hävdar att nyhetsbyrån TT minsann har lika hög eller låg trovärdighet som bloggare från Ulan Bator eller Blomstermåla. För alla ljuger för sina läsare, inte sant? Men mainstreammedierna ”vågar” inte släppa in bloggarna. Utifrån sådana resonemang tror många till sist bara på sig själva och får sin världsbild bekräftad genom att enbart kommunicera med likasinnade. En åsiktsbubbla uppstår.
Vad är bra journalistik?
Detta leder till det sista spåret. Att objektivitet skulle innebära att alla åsikter måste få samma utrymme – annars tillämpas censur. Draget till sin spets betyder det att en artikel på en helsida om en jorden-runt-resa måste följas upp med en helsida där förespråkarna för att jorden är platt får tala ut. Annars råder censur.
De problem som jag har skisserat ovan har tilltagit snabbt i det nuvarande medielandskapet. Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga. Vill vi ha en annan syn på saken får vi välja ett annat medium eller vända oss till en journalist som också arbetar efter erkända journalistiska principer.
lars.thulin@opulens.se
