MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.
Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.
Låtar som kan gå på repeat
Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.
Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar. Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.
Mauro Scoccos låt om ensamhet
Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco
Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.
En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.
Livssmärta med Gary Moore
Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore
Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.
Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.
Som om det inte fanns någon morgondag
Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg
En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken. ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra. Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.
Mästerlig depp med Beatles
She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon
Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.
Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.
En låt som kryper under skinnet
Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker
Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.
Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.
Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.
Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.
Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.
Glad påsk!
lars.thulin@opulens.se
