VETENSKAP. ”Så låt oss hoppas på att dessa eugeniska idéer och den förlegade diskussionen om arv eller miljö åter förpassas till det grums och mögel där de hör hemma!” Det skriver Mats Björklund, professor emeritus i zooekologi vid Uppsala universitet.
”Allting går igen ur tidens grums och mögel, dyker upp ett skrämmande fantom.” Karl Gerhards text i ”Den ökända hästen från Troja” är dessvärre alltid aktuell. Man skulle tro att vi lär oss av våra misstag, men det är tydligen inte mer än en from förhoppning.
Ett av de senaste spökena som dykt upp är eugeniken, nu i form av de stormrika tech-personligheterna i USA som anser att det är deras plikt att skaffa många barn för att sprida sin överlägsna intelligens. För att prata klartext så är eugenik det samma som människoavel, men med en tjusigare term. Det vill säga att man vill styra vilka som får reproducera sig och vilka som inte får det. Under pandemins höjdpunkt försökte en del skribenter tillskriva överdödligheten, på våra äldreboenden, eugeniska tankar från våra myndigheter, men det faller på sin orimlighet. Alla vi som passerat vår reproduktiva ålder är helt ointressanta ur ett eugeniskt perspektiv.
Eugenikens historia
Eugenik var en stor sak under de senaste seklen, men föll i vanrykte över tid, bland annat för att de etiska implikationerna var av det magstarka laget. Framför allt lärde man sig att det inte kan fungera av rent biologiska skäl, och om det inte fungerade då, så fungerar det inte nu heller. Det eugeniska programmet byggde på en mycket förenklad syn på genetik, som vi i dag vet är fel. Men hur hamnade man där, och vad vet vi i dag? För att förstå detta måste vi rota lite i den vetenskapliga historien och hamnar då till Francis Galton (1822-1911) i England, som var en mycket mångsidig man med många värdefulla bidrag till olika vetenskapsgrenar.
Galtons utgångspunkt var att den engelska överklassen hade egenskaper som gjorde att de var bäst lämpade att leda landet. Hans oro var att det inte var dessa som stod för den största reproduktionen utan den obildade massan vilket i hans syn på världen skulle leda till en degenerering av det engelska folket. Han tog fram en metod för att räkna ut när släkter dör ut framför allt gällde hans oro att adelssläkter försvann över tid. För att ändra på detta föreslog han 1883 att en form av mänsklig avel skulle införas, och kallade detta för eugenik.
Genetik var i praktiken ett okänt ämne
Många framstående forskare i England under den tiden hoppade på tåget och det fanns en diskussion om vad som var mest effektivt; negativ selektion, det vill säga att förhindra att vissa individer skaffade barn, eller en positiv form, där par med ”nyttiga” egenskaper skulle få bidrag för att kunna skaffa så många barn som möjligt. Att detta var taget från avelsverksamheten i jordbruket och hästkapplöpningen är uppenbart. Detta spreds senare till bland annat USA och Tyskland och ledde så småningom 1922 till det Rasbiologiska Institutet i Uppsala, vars historia klarlagts förtjänstfullt av Ola Larsmo.
Men för att kunna fullfölja det eugeniska programmet måste man veta något om ärftligheten av ”goda” och ”dåliga” egenskaper. Genetik var i praktiken ett okänt ämne, termen myntades först år 1900. Avel av djur var dock en välkänd företeelse sedan mycket länge så det faktum att det finns en likhet mellan föräldrar och deras avkomma var ingen nyhet. Nu ville man överföra detta även på människor.
Galton ville veta hur mycket av egenskaperna hos individer var ärftliga för att kunna förstå hur effektiv en avel kunde vara. Galton och hans efterföljare utvecklade en rad statistiska metoder för att kunna särskilja de delar av en individs egenskaper som beror på gener från de som beror på miljön. Dessa metoder har sedan fått en enorm användbarhet för helt andra frågeställningar.
Arv eller miljö är en obsolet fråga
Detta ledde dock till den olyckliga diskussionen om arv eller miljö, när det alltid handlar om både och i en mer eller mindre komplicerad interaktion. Det finns inga gener utan en miljö, så frågan om arv eller miljö är sedan länge obsolet i vetenskapliga kretsar.
Ärftlighet ska inte sammanblandas med arvbarhet, det vill säga att vissa av våra egenskaper är strikt genetiskt bestämda, till exempel hur många huvuden, armar och ben vi har. Hur långa ben vi får handlar däremot om ärftlighet, där gener spelar en roll i samklang med miljön under uppväxten.
Denna sammanblandning har bland annat lett till att vissa avfärdat betydelsen av gener helt och hållet som absurd ”biologism”, eftersom det påstås leda till determinism. Andra har dragit slutsatsen att eftersom det är gener som bestämmer allt vad vi är och gör så kan vi inte göra något åt detta i ett slags fatalistisk uppgivenhet. Bägge sidor har helt fel. Gener finns och påverkar oss, men endast i ett sammanhang av andra gener och den yttre miljön.
En myt i debatten
Ärftlighetsbegreppet som det skapades av Galton handlar om den relativa betydelsen av gener (arv) och miljön, och är ett populationsmått. Rent konkret är det den del av den totala variationen i en population som motsvaras av genetisk variation. Ärftligheten kan därför variera mellan noll och hundra procent. Det är viktigt att se detta som det populationsmått det är.
Ett ärftlighetsmått på femtio procent betyder inte att vi till femtio procent bestäms av gener och femtio procent av miljön. Detta verkar vara en myt som florerar i debatten. Ett bättre sätt att se på detta mått är hur väl vi kan förutsäga avkomlingarna från par med vissa egenskaper. Det är också så det används i avel och växtförädling.
Kroppsmått såväl som längd har ofta en relativt hög ärftlighet, vilket betyder att vi, med en hyfsad sannolikhet, kan säga att i genomsnitt så får två långa föräldrar långa barn, och korta föräldrar får korta barn. Men det är inte givet för ett enskilt par, ärftlighetsmåttet går inte använda på detta sätt, utan det finns alltid en variation runt denna förutsägelse. Det är bara i en större population vi kan se detta mönster. Om ärftligheten är mycket lägre, säg en procent, kan vi inte utifrån föräldrarnas egenskaper egentligen säga någonting om vilka egenskaper deras avkommor kommer att få.
För ett mer praktiskt exempel kan vi ta sagan om Mäster Skräddare. En man kommer till Mäster med en tygbit och vill ha en rock sydd. Nu blir det ingen rock utan byxor, en väst med mera tills det inte blir något alls. Beställningen, eller mönstret, är en rock, men det slutar med något annat. Låt oss säga att det faktiskt blev ett par vantar. Vem kan tro att de faktiska vantarna kommer från ett mönster för en rock? Eller omvänt, hur kan kunden ana att det skulle bli en vante när det är en rock beställd? Nu kommer det fler kunder till denna mediokra skräddare och alla vill ha olika plagg, men får något annat än vad de beställt.
Översatt till genetik så är beställningarna de olika genvarianterna, medan den levererade produkten är det vi ser hos olika individer. Om alla beställningar utförs som de ska är ärftligheten hundra procent, medan om det som levereras alltid är fel är ärftligheten noll procent. Det finns en variation i beställningarna, och en variation i vad skräddaren levererar men kopplingen däremellan är mer eller mindre diffus. Så ärftligheten ska ses som ett mått på förutsägbarhet, det vill säga hur rak linjen är mellan beställning och produkt. Olika egenskaper kan mycket väl ha en genetisk bakgrund och variation, men vägen från gener till individ kan vara både lång och krånglig. Så pass invecklad att det utifrån information om de olika individerna inte går att säga något om de bakomliggande generna.
Tvillingstudier
Traditionellt har ärftlighet mätts genom att jämföra föräldrar och deras barn, tvillingar av olika slag (en-äggs jämfört med två-äggs) och liknande. Framför allt tvillingstudier har varit populära eftersom enäggstvillingar har exakt samma gener, medan tvåäggstvillingar är som vilka syskon som helst och delar i genomsnitt hälften av generna. Utifrån skillnaderna mellan dessa två typer av tvillingar har en lång rad ärftlighetsmått publicerats, ofta ganska höga. Det gäller både kroppsmått och personlighetsegenskaper såsom IQ. Detta har i sin tur bland annat lett till felaktiga slutsatsen att nivån på utbildningen inte spelar någon roll eftersom det är gener som bestämmer IQ i vilket fall som helst.
Revolutionerande genteknik
Sedan kom revolutionen med avancerad genteknik och med den en revolution vad gäller ärftlighetsmåtten. Värden som antogs vara runt femtio procent, eller högre, baserat på tvillingstudier befanns nu vara under tio procent. Det visade sig dessutom att i princip alla våra egenskaper bestäms av massor av små delar av vårt DNA som tillsammans påverkar hur vi blir. Det finns med andra ord inte en ”gen” som bestämmer saker och ting, utan det finns massor av smådelar (single-nucleotide polymorphisms, SNP) som utgör helheten. Till exempel är det runt 12 000 SNP:s som påverkar kroppslängd, som interagerar på en myriad av sätt.
Diskrepansen mellan resultaten från tvillingstudierna och de direkta molekylära metoderna är påfallande och begreppet ”missing heritability” myntades. Varför man hittade man inte all denna ärftlighet som man sett i tvillingstudierna? Detta utgick från att detta var den korrekta ärftligheten och de molekylära metoderna på något sätt missat detta.
I dag har man vänt på frågan, det är uppenbart att de molekylära metoderna ger de mest korrekta värdena, och de från tvillingstudierna på något sätt överskattar ärftligheten. Och inte lite heller, skillnaden mellan tvillingstudierna och de molekylära studierna är markant och påverkar givetvis vår syn på vilken ärftlighet olika egenskaper har.
Miljöfaktorerna
Det har länge varit känt att många miljöfaktorer bidrar till att ge ett missvisande mått på ärftlighet. För att ta ett exempel från djurriket så har stora hanar bra revir. I dessa revir föds ungar som är stora dels på grund av gener från sin pappa, och dels på grund av att det fått bra mat under uppväxten i ett bra revir. Omvänt så har små hanar dåliga revir och får små ungar. Det ger en hög ärftlighet dels på grund av de faktiska generna, dels på grund av miljöfaktorn, revirkvaliteten, som är korrelerad till generna men i sig inte är en genetisk faktor. Liknande kopplingar mellan gener och miljö är vanliga, och kan ställa till det ordentligt när ärftligheten ska beräknas.
Omsatt till mänskliga termer så finns det en ärftlighet för akademiska studier. Barn till akademiker i universitetsstäder går oftare till akademiska studier än barn till industriarbetare i städer långt från universiteten. Det är det som är den sociala snedrekryteringen. Men det ger en falsk ärftlighet eftersom mönstret helt och hållet är ett kulturellt fenomen, inte ett genetiskt. Problemet är väl känt och kallas stratifiering, det vill säga mer eller mindre kända subgrupper i datamaterialet påverkar analysen så att ärftligheten verkar högre än vad som faktiskt är fallet.
Det var när man började ta hänsyn till detta som nivåerna på ärftlighet sjönk rejält, vilket är en indikation på hur stort problemet med stratifiering faktiskt är. Kroppsliga egenskaper som längd, BMI, närsynthet och kolesterolhalt hade fortfarande hyfsat hög ärftlighet (från 30 till över 50 procent), medan personlighetsmått som antal barn, längden på skolgång och förekomst av depression alla ligger under tio procent. Den största överskattningen gäller adhd som tidigare ansetts ha en viss ärftlighet men nu faller ner till i princip noll procent.
Nyfunnen vurm för determinism
De allra flesta egenskaper har en genetisk bakgrund, men dess betydelse är så låg att den knappt kan mätas. Det betyder att de värden på ärftlighet man nu får fram är av rent akademiskt intresse, det vill säga att det är intressant ur ett inom-vetenskapligt perspektiv att de är så låga, men helt ointressant för resten av samhället.
Det finns i dag företag som erbjuder genetiska analyser på nyfödda med motiveringen att genom att se barnets genuppsättning kan man även se vilken framtid de har. Det faktum att många, antagligen de flesta, egenskaper har en ganska låg koppling till hur individer faktiskt blir som vuxna borde väcka en rejäl dos skepticism över denna nyfunna vurm för determinism.
Vad man gör är att utifrån de genetiska varianter en individ har, sett över allt DNA, koppla det till en egenskap av intresse. Det ger så kallade polygeniska poäng (polygenic score) som förväntas säga något om en individs faktiska egenskaper. Redan i framräknandet av dessa poäng finns en lång rad statistiska fallgropar. En sådan är att vi tenderar att se siffror som absoluta, så om individ A får fem poäng tycker vi det är det högre än för individ B som får tre poäng, till exempel. Nu finns i alla dessa uppskattningar en osäkerhet som man måste ta hänsyn till. I själva verket kan de två individerna ha samma poäng, men på grund av osäkerheten ser det ut som om de skiljer sig åt.
Om nu dessa genetiska poäng ska ha en funktion måste de rimligen ha en förmåga att förutsäga hur en individ faktiskt är. Detta kan mätas med en korrelation mellan genetiska värden och individvärden, oftast mätt som korrelationen i kvadrat (R2) som är ett mått på hur variationen i den ena variabeln ”förklarar” variationen i den andra.
Uppseendeväckande resultat
I helt nya analyser där forskarna antagligen helt lyckats minimera den missvisande effekten av stratifiering är resultaten uppseendeväckande. Med hjälp av de stora databaserna i Storbritannien kunde man visa att gener för kroppslängd förklarar femton procent av den totala variationen. Motsvarande siffror för BMI var runt sex procent, medan alla andra egenskaper hade ett R2 som inte kunde skiljas från noll. Gener för utbildningsnivå förklarade en promille av variationen i populationen. Det motsvarar en skillnad på enstaka veckor för olika individer. Inte mycket att yvas över, för uttrycka det milt.
Det betyder i klartext att de genetiska poäng man får från en analys av allt DNA hos en individ inte säger något alls om vad för slags person det är eller kommer att bli, förutom möjligen kroppslängd och andra rent kroppsliga mått, men även där bara till en viss del. En förklaringsgrad på noll procent är jämförbart med att förutsäga nästa veckas Lotto-rad. Väderprognoser för enstaka dagar framåt ligger över åttio procent, som en jämförelse. Om ni händelsevis tycker SMHI ofta har fel, så är deras prognoser ett under av tillförlitlighet jämfört med att utifrån genetiska data förutsäga hur en individ kommer att bli och bete sig.
Vad vi vet i dag
Galton och hans efterföljare visste givetvis inget om detta när de startade sitt eugeniska program, men i dag vet vi mera, mycket mera. Det betyder att när idéer om eugenik nu verkar återuppstå bland ett antal personer som anser sig vara hyperintelligenta så finns det fog för skepticism. Ett basalt faktum är dessutom att om nu en individ med en mycket hög IQ (vad än det nu mäter) skaffar barn så blir det troligen med en person som har en lägre IQ. Det i sin tur innebär att deras barn i genomsnitt får en lägre IQ än föräldern med högst IQ. Detta kallas ”regression towards the mean” som myntades av Galton och är grundläggande biologi.
Jag säger i genomsnitt eftersom det alltid finns en variation som beror på det genetiska lotteri som alltid sker när ett barn blir till. Antalet kombinationer av gener från mamman och pappan är mycket högt, många gånger högre än antalet planeter i Vintergatan. Det betyder att om en av dessa högintelligenta individer skaffar många barn så finns det en inte obetydlig sannolikhet att alla barnen får ett IQ som är runt genomsnittet för populationen, om inte lägre. Vad enskilda individer gör är med andra ord ganska meningslöst.
Men om vi nu bara låter individer med hög intelligens, mätt som IQ, skaffa barn, säg 130 som bara runt två procent av befolkningen har, så borde väl en sådan kraftig selektion det ge en effekt på sikt? Förvisso, med en ärftlighet på runt två procent så leder detta till en förändring av medel-IQ på knappt tre enheter på tio generationer, det vill säga runt 200-300 år. Det ska jämföras med att genomsnittligt IQ ökade med sexton enheter mellan 1942 och2008 (Flynn-effekten). Det har ingenting med genetik att göra, utan andra faktorer har bidragit till denna ökning. Så att selektera för högre IQ genom något slags eugeniskt program pendlar mellan att vara hopplöst och att vara omöjligt.
Inget av detta är konstigheter, eller i många fall nyheter, vilket gör att bakgrunden till det nymornade intresset för eugenik måste ifrågasättas. Modern genteknik har lett till många insikter om hur vi fungerar, och genererat än mer frågor. Men en sak verkar dock helt klar och det är att kopplingen mellan våra gener och hur vi är som personer är långt bortanför den förenklade diskussionen om arv eller miljö. Det är alltid både och, oftast med mycket intrikata interaktioner som inte är lätta att reda ut.
Det finns en genetisk variation för de flesta personliga egenskaper, det är meningslöst att disputera, men vägen från gener till individer är så rörig att effekten av dessa gener kommer bort i bruset av alla de miljöfaktorer som påverkar en individ. Så låt oss hoppas på att dessa eugeniska idéer och den förlegade diskussionen om arv eller miljö åter förpassas till det grums och mögel där de hör hemma!
info@opulens.se
