RIKT LIV. Nu när Burt Bacharach har avlidit ser jag på nätet att någon säkert betydligt yngre svensk skribent tycker att hans bortgång är ohyggligt sorglig. Det är att ta i. Bacharach skulle ha fyllt 95 senare i år, hann vara gift fyra gånger och fick ett antal barn. Han fick nog ett rikt liv, kan man tycka.
För nästan ett halvt sekel sedan spelade vi särskilt en av hans låtar tills LP-skivan blev skrapig och utsliten. Vår äldsta dotter som fyller femtio i dagarna och firar det i antipodien tillbragte sina båda första år på Nya Zeeland där vi skötte Scandinavian Studies på Aucklands universitet. Vi lånade ett trevligt men dragigt och kallt hus av en våra elever medan hon och föräldrarna drog till London.
Under vintermånaderna, de som är sommar härhemma, höll vi igång i brasan och ibland också el-elementet. Den vita katten tryckte sig intill det tills vi märkte att det började lukta bränt och hon höll på att bli randig i pälsen. När jag lutade mig över vår förstföddas säng för att försöka förmå henne att sova droppade regnet mig envist i nacken. Men när hon var utsövd och glad valsade vi runt med henne, till Burt Bacharachs ”Raindrops keep falling on my head, they keep falling…”
ivo.holmqvist@opulens.se
