MUSIK. När Kent meddelade att de skulle lägga ner 2016 sa alla att det var på riktigt. Kent skulle aldrig göra som andra kommersiella band, sälja ut sig och återvända eftersom de stått för någonting annat: Själ, allvar och äkthet. Nu, åtta år senare kan vi, hör och häpna, betala tusen spänn för att se dem igen. Kent och en del andra äkta band verkar vara på god väg att skapa sig sin egen version av det outhärdliga ”Vi som älskar 90-talet”-festivalen, där människor som frossar i nostalgi går loss till E-type och Dr Bombay. Hela syftet är stagnation, trygghet och förutsägbarhet.
Till skillnad från E-type har dock Kent lyckats att bygga en stark identitet där de skapat förtroende och tillit. Vi har läst deras texter om och om igen och känt igen oss eller försökt att förstå. Ingen kan identifiera sig med Dr Bombay på samma sätt som man har kunnat identifiera sig med Joakim Berg. Men lite mindre så nu. Jag tänker att Kent sålde ut sina känslor utan att blöda.
Nedläggning, avskedsturné och comeback är i dag en väl beprövad metod för att dra in pengar. Det är inte längre Oasis-bråk, och att sedan inte prata på femton år, som gäller. Tyvärr ser jag bara ett marknadsmässigt tänkande och själlöshet. Det är också nu jag förstår varför Ulf Kristersson och hans partikamrater vurmar så starkt för Eskilstunabandet med vänsteråsikter och poetiskt djup. Kent har egentligen varit Moderater hela tiden.
SVEN HOLMBERG
