SAMARKAND. När släktingarna till en ansedd chefredaktör i Sydsverige efter hans död öppnade en av garderoberna i hans våning, har det berättats mig, vällde det ut mängder av en och samma bok: Jascha Golowanjuks sista roman. Tidningsmannen som var en gentleman hade tydligen stödköpt större delen av upplagan, förstås utan att han lät författaren veta det. Ett sådant knep behövdes inte med Min gyllene väg från Samarkand, Golowanjuks debut- och genombrottsbok från 1937. Den kom i en efter hand stor upplaga, med flera tryckningar. Redan titeln var ju exotiskt lockande. Jag har för övrigt varit i Samarkand några timmar, på mellanlandning med Aeroflot, i en trist transithall. Det är säkert mera sevärt bortom flygplatsen.
Jasha Golowanjuk var född i Odessa 1905, kom till Danmark 1919 där han studerade som violinist vid Köpenhamns musikkonservatorium, och till Sverige tio år senare. Det är möjligt att man inte läser Golowanjuks romaner lika flitigt nu som förr även om Saga Egmont sett till att de flesta finns att ladda ner (fast med taffliga omslag i reklamen).
För bara några månader sedan kom den första monografin om honom, Per Eneruds Det snöar i mitt hjärta, med undertiteln Författaren som teg (Carlssons). Som judisk homosexuell flykting blev Golowanjuk påpucklad, ”Hans liv i Sverige är en katalog över svenskt hat”, påstår förlaget. Hans mer än fyrtio böcker under trettio år, fram till den sista 1976, var populärare hos läsarna än bland kritikerna: han hörde länge till de mest utlånade på biblioteken. ”I dag är det få som minns honom” påstår Norstedts om Golowanjuk i en reklamtext för Jessica Haas Forslings Främmande fåglar som kommer i höst. Denna ”jakt på minnen, sammanhang, en judisk identitet” handlar om hennes mormor Ruth Haas, flykting från Berlin, och Jascha Golowanjuk vars stockholmsgranne hon var, några kvarter bort. ”I dag är det få som minns honom”, påstår som sagt förlaget. Det är en sanning med modifikation redan nu, och än mer kommer det att vara så i höst.
Ivo Holmqvist
