VINYL. Jesper Nordström dammar av en jazzplatta med Johnny Dodds och reflekterar över afrikanamerikanska musikers historia i USA och Europa under 1900-talet.
Med tanke på läget i USA passar det att plocka fram en fransk tiotummare med Johnny Dodds, klarinettisten som det går att väva en hel historik kring när det gäller de svartas situation i USA runt förra sekelskiftet.
Han räknas som inspiratör till den mer kände Benny Goodman och hade en väldigt vass och gäll ton i sitt instrument, som verkligen ger bekräftelse år jazzen som en undergroundmusik för de lidande och förfördelade
Knappt någon musikform har väl blivit så förknippad med finkultur och väl ventilerade konserthallar sedermera och när en bekant lekte med tanken på att gå vidare som doktorand i etnologi hade han redan titeln på avhandlingen klar: ”Från rännsten till finrum. En studie i jazzens sociala transformation.”
Nå, här bör vi inte glida in i de dammiga salarna i Lund. Dodds liv var nog inte direkt friktionsfritt. Som son till en av de första generationerna frigivna slavar efter inbördeskriget går det att bygga en lång historia kring honom och ett av hans break och steg ut i rampljuset var faktiskt förbudstiden. När det inte fick krökas på krogen växte såklart en enorm mängd svartklubbar upp, men svarta musiker fick även nu chans att framträda för en vit publik. I konsertsalarna satt vita som var uttråkade och sugna på nya kittlande äventyr och då passade det ju att lyssna till de svartas nya märkliga musik.
Här spelar han med Dixieland Jug Blowers och det är också en hörnsten inom de diskriminerades musik, då en jug i princip var ett slags höganäskrus använt som blåsintrument. Man tager vad man haver.
Utgivningen i Frankrike berättar också historien om att det var i Europa som jazzen slog igenom. De rökiga caféerna där ungdomar satt i sina polotröjor med filterlösa Gitanes och Sartres filosofi som ursäkt för att slå dank var en mylla som jazzen landade väl i. Afrikanamerikanska jazzmusiker har vittnat om att de i Europa blev firade och mottagna som kungar, medan de fortfarande av klubbägare och konsertarrangörer på hemmaplan var väldigt styvmoderligt behandlade.
Vår kontinent tog emot denna nya musik som något nytt fräckt och fräscht efter kriget, utan den stora fördomsfullhet som präglade USA. Åtminstone in på 60-talet var jazzen kanske den enda kulturform där det var störst cred att vara svart. Vilket kan jämföras med hiphopen där afrikanamerikaner har varit tongivande från första början och är det än idag.
jesper.nordstrom@opulens.se
