Kampen mellan finkultur och folklig kultur

Musik

MUSIKARV. ”Det som gör Décimas så intressant är hur traditionen avspeglas i verket, men samtidigt också att texten överskrider traditionen”, skriver Pablo Guajardo Garrido.

Den 4 oktober är det 100 år sedan folksångerskan och mångsysslerskan Violeta Parra föddes. Hennes musik introducerades i Sverige av Jan Hammarlund 1974, då han gav ut skivan Tusentals stjärnor över Chile med sånger av Violeta som han själv hade översatt. Senare skulle Arja Saijonmaa tolka hennes mest kända sång Gracias a la vida (Jag vill tacka livet). Just denna sång står för det mesta hon representerar: en ständig konfrontation mellan motpoler, en blandning av tradition och modernitet. Faktum är att denna sång för vissa är en hyllning till livet, medan den för andra betyder ett avskedsbrev eftersom hon kort tid efter att sången blev inspelad tog livet av sig.

Violeta inledde sin karriär med att spela och sjunga latinamerikanska rytmer, men hittade och gestaltade mot slutet den chilenska folkmusikandan och blev en företrädare för ett mer universellt musikarv. Ett sätt att närma sig henne är genom att bekanta sig med hennes mästerverk Décimas.

Boken skrevs mellan 1954 och 1959 och inspelades på skiva 1964 under namnet Décimas y centésimas. Verket är en hybrid mellan hennes arbete som folklivsforskare, uttolkare och konstnär. I den ryms barndomsminnen och historiska händelser, familje- och gatukulturen. Den handlar om en barndom omgiven av musikanter och bondekultur, folksångare och cirkusfolk.

1952 började hon samla på chilensk folkmusik, ett arbete som ledde till en samling på över 3000 dikter och folksånger. Décimas betyder för Violeta Parra en avslutning på ett stort projektarbete som uttolkare och forskare/samlare för att sedan äntligen påbörja sina egna stora verk.

1954 flyttade hon till Santiago, där hennes äldre bror Nicanor väntade på henne. Violeta var en mycket  stark och självständig kvinna, men Nicanor fanns alltid med som en bror eller far som hjälpte henne såväl i  privatlivet så som i det konstnärliga arbetet. Hon erkände öppet att ”utan Nicanor skulle det inte finnas någon Violeta”. Själva Décimas är ett svar på Nicanors utmaning att ta reda på vad den chilenska folkkulturen egentligen handlade om.

Décimas går igenom 40 år av hennes liv där hon återskapar minnet genom att blanda sina egna barndomsminnen med reflektioner, samtal och traditionella folkramsor. Ibland berättar hon en händelse, andra gånger talar hon direkt till läsaren/åhöraren eller bekänner vad livet har gett henne.

Genom berättelsen förstår läsaren att Violeta Parra ser på folkloren som en stor text hon har skrivit genom att samla på fraser och bit efter bit återskapat med stort tålamod och kärlek, ibland genom att återskapa en sång eller en dikt med hjälp av andra sånger och dikter. Man kan även påstå att hon vävt sitt  stora konstnärliga arv genom att sammanfläta olika yrken och discipliner, toner, ursprung och ethos som i slutändan utgör Violeta Parras verk. Eftersom boken var tänkt att ackompanjeras använder hon sig av den folkliga diktens muntliga tradition och lägger ingen större vikt vid den skriftliga uttrycksformen. Genom sången flyttar hon över från att skriva texter för att så småningom utvecklas till folksångerska.

Boken är präglad av allt det väsentliga i Violeta Parras verk: den pendlar mellan identiteter och platser och uttrycker hennes tidlösa budskap. ”Hon är Latinamerikas etniska blandning av kulturer, men framförallt den moderna tidens kulturarv och identitetens försvinnande, minnen och ikoner som berör det indianska blandat med bondelivet, det lantliga med det urbana, folkloren med  populärmusiken och det denna med det folkliga” (Miranda, 2000). Hennes verk är ett resultat av tradition och innovation. Hon uppdaterar, dokumenterar och ifrågasätter den folkliga traditionen. Det som gör Décimas så intressant är hur traditionen avspeglas i verket, men samtidigt också att texten överskrider traditionen.

Resandet är ett återkommande inslag genom hela berättelsen. Hon reser runt i sin hemregion och det dyker upp tåg och avsked när hon beger sig till huvudstaden. Två resor blir avgörande för henne: den från södra Chile till huvudstaden och den från Chile till Europa. Den första resan gör henne besviken och ledsen och gör att hon söker sig tillbaka till minnen och den lantliga sången. I hennes liv och i Décimas står resan för förlust, ensamhet, och hjälplöshet.

Undantaget blev Ungdomsfestivalen i Warszawa som hon i Décimas formar till en lovsång för den latinamerikanska kulturen. Såväl i staden som på landet eller i utlandet var Violeta alltid landsförvisad och statslös. Hennes exil är inte enbart poetisk utan också reell och inte minst social.

Kvinnan Violeta Parra stod över alla stereotyper, samtidigt som hon alltid blev omringad av dem. Hon är den till staden inflyttade bondkvinnan som aldrig riktigt blev en stadsmänniska. Violeta var en etnisk blandning, men framförallt en blandning av sociokulturella konflikter som resultat av moderniteten.

Hon fick finna sig i kampen mellan finkultur och folklig kultur, den allmänna och den privata sfären, det maskulina och det feminina, och hennes liv och verk präglas av den sociala komplexitet som upplevdes under första delen av 1900-talet. Nyckelorden i hennes verk är populärkultur, genusfrågor och folkmusik.

”Hon försöker alltid integrera en kvinnosyn på områden som traditionellt hörde till den mansdominerade populära kulturen. I hennes verk ser man ett feminin och rebellisk attityd gentemot de traditionella könsrollerna för män och kvinnor. Genom sin konst försöker hon föra en dialog mellan både genus om tradition, med överträdelse av den styrande normen” (Cobos, 2010).

Hemmet och familjen var kvinnans sfär för personlig utveckling. I Décimas skriver hon att hon redan som barn upplevde  att hennes självbild inte riktitg passade in med samhällsbilden av kvinnan. I praktiken vägrade hon att anpassa sitt liv efter samhällsnormerna som hon kände som begränsande för sitt arbete och livsprojekt. Hon gifte sig två gånger, men inget av äktenskapen höll. Hennes texter behandlar äktenskapet som en fångenskap som orsakar mycket lidande för kvinnor.

Hon fick flera barn, men avbröt aldrig arbetet med sina konstnärliga projekt. Hennes son Ángel berättade i en intervju att hans mor ville att alla familjemedlemmar skulle lära sig att spela något musikinstrument så att de alla tillsammans skullle kunna fungera som en musikgrupp. Även på det området gjorde hon det traditionella till något annat och tog förhållandet mellan barn- och moder till en annan nivå.

Å andra sidan fick Violeta chansen att resa och turnera både i Chile och i andra länder, vilket på den tiden inte var så vanligt eller ens ett alternativ för de allra flesta kvinnor i världen. Detta har ett än större värde med tanke på att hon kom från en mindre bemedlad familj och dessutom reste ensam. Hon fick på det sättet komma ifrån de traditionellt kvinnliga sfärerna för att gå in i det manliga och allmänna utrymmet. Detta var inte på något sätt smärtfritt, men det var definitivt det beslut som gjorde att vi idag kan njuta av hennes konstarv.

Sammanfattningsvis, 100 år efter hennes födelse kan vi konstatera att Violeta Parra inte enbart var en folksångerska, en konstnär och en gränsöverskridande kvinna före sin tid. Hon gjorde också det omöjliga till möjligt. Violeta, flickan från landsbygden blev en del av det kulturella världsarvet.

PABLO GUAJARDO GARRIDO

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen