BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand.
Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.
Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press
Rockmusik och uppror
Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.
Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.
Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.
Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.
I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.
Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.
Kenny Håkansson och Kebnekajse
Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.
Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.
Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.
Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.
Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?
När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.
Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson
I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.
Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.
Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.
Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.
Musikrörelsen splittrades
Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.
Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.
I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.
För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.
Ett musikminne från Grekland, 1979
Sommaren 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”
Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.
info@opulens.se
