Bob Dylan har både glöd och skärpa

Musik
Bob Dylan. Collage: C Altgård / Opulens.

ROCK. ”Det är som att han har införlivat allt som är amerikansk rock, blues och folkmusik och blivit ett med alltihop”, skriver Fredrik Reinedahl om Bob Dylans nya album Rough and rowdy ways.

 

Rough and rowdy ways med Bob Dylan
Columbia/Sony

Föreställ dig att du är en zoomer (om du nu inte redan är det), någon som är född efter millennieskiftet, och som av sina farbröder får veta att hiphop-bandet Public Enemy minsann är det bästa som gjorts inom rap och hiphop. Ever alltså. For real. Varje gång du försöker spela något nytt och cleant (nya Kendrick Lamar kanske) så börjar det ältas om Public Enemy och Wu Tang Clan och NAS. Whatever tänker du. Låt dem leva i sin nostalgibubbla och lyssna på Public Enemy på cd. Själv stoppar du i dina airpods och sätter på nåt med 6ix9ine eller nåt som åtminstone inte är från förra årtusendet. Sedan händer det. Det är 2030 och du måste göra en recension av Public Enemys nya album.

Ja, nu var ju detta förstås bara en analogi för min känsla av att recensera Bob Dylans nya album Rough and rowdy ways. En gen-X:are som jag ska ge sig på en av boomergenerationens största ikoner, kanske den största.

Tro inget annat än att jag har fått min beskärda del av Dylan. Det blev liksom oundvikligt när min farbror kom med liveplattor med Dylan på vinyl och tyckte att jag borde ta mig en funderare på om inte Dylan ändå inte var bättre än Iron Maiden.

Så var det att vara nio år 1983. Jag lovar. Och jag kände mig ju tvungen att ta den där funderaren. Visst, jag hörde ju att det var fett. Utan att riktigt kunna förstå varför.

The Band svängde som tusan om man jämförde med Iron Maiden, och utan att förstå hur en medelålders man som var lite lagom sur när han sjöng ändå kunde träffa en rätt i solar plexus, så insåg jag på nåt sätt att så ändå var fallet.

Och nu är vi här och jag har haft ca 40 år på mig att fundera på det här med Dylan, och min farbror Peter är redan död men Dylan kör på som det inte fanns någon morgondag – respekt.

Jag sitter och lyssnar på Rough and rowdy ways och jag hör spår av en ung Dylan som med bara sin röst, en gitarr och ett munspel borrade sig in i våra hjärtan med låtar som ”Don’t think twice it’s alright”.

Dylan skiter högaktningsfullt i Nobelpris. Väntar nåt halvår med att skriva en irriterad kommentar på nätet om att bli störd av Svenska Akademien – respekt. Skriver istället en helt grym platta som känns som ett långfinger rakt upp i ansiktet på etablissemang och akademier och prisutdelningskommittéer – respekt.

Han plockar fram en raspig men ärlig och innerlig röst med maximal patina och sjunger för dig om en värld i fritt fall. Respekt. Ja man måste faktiskt respektera Dylan. Och det var ju därför han fick Nobelpris. Han hade förtjänat det. Det var hans tur. Han förtjänade det just därför att han hellre ville vara Woody Guthrie än ett namn i ”Rock & Roll Hall of Fame”. Men hur det än var och hur det än blev så är hans namn inskrivet även där. Och medan Dylan lunkade vidare så imploderade Svenska Akademien.

Jag sitter och lyssnar på Rough and rowdy ways och jag hör spår av en ung Dylan som med bara sin röst, en gitarr och ett munspel borrade sig in i våra hjärtan med låtar som ”Don’t think twice it’s alright”. Jag hör en Dylan som stod på toppen av världen med The Band. En Dylan som på något sätt aldrig avslutade ”Rolling Thunder Revue”-turnén, och som sist jag såg honom live satt med en pedal steel guitar på orangea scenen på Roskilde och lirade som det inte fanns någon morgondag. Som att det är så här det är. Take it or leave it.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Jag vet inte om Dylan är nostalgisk. Han antyder det, ja rent utav rätt så explicit, men utan att bli sentimental. Skärpan och glöden är ju där. Han petar i sår som kanske borde ha läkt men som Dylan inte kan låta bli. Som mordet på John F Kennedy. Räckte det inte med Oliver Stones film ”]FK” från 1991? Tydligen inte. Sånt kan inte Dylan låta passera.

Andra gånger drar han på sig en fender telecaster, och ser till att den får låta precis så skitigt som det går. Det är som att Bob Dylan har införlivat allt som är amerikansk rock, blues och folkmusik och blivit ett med alltihop. ”I contain multitudes” sjunger Dylan. Absolut! Respekt!

FREDRIK REINEDAHL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik