ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.
”Vänskapen är den dyrbaraste gåvan gudarna givit människan” (Aristoteles).
Över korrespondensen mellan Ingemar Hedenius och Knut Jaensson kan man undra. En vacker dag tar de sig ett glas tillsammans och finner varandra. Vidgas av varandras egenskaper och kunskaper. De svär varandra öppenhet och trohet.
Men så en dag visar sig att Hedenius inte tål kritik! Jo, kritik. Men inte personlig.
Carl Jonas Love Almqvist och Vilhelm Ekelund hade inga vänner av den sorten. Ekelund fann dem i historien (han var, trots förlöpningar, trogen inför Schopenhauers blick) Goethe fann en vän i Schiller. När Schiller dog var han länge förtvivlad. Den senare vänskap med Zelter var mindre filosofisk och konstnärlig än robust mänsklig. Gide svärmade för någon utvald. Tora Dahl, Jaenssons livskamrat, var lika lite som Almqvist eller Ekelund häftad vid vänskapen, den fanns utan kontrakt.
Vad är förutsättning för en konsekvent och varaktig vänskap? Att inte lägga beslag. Inte häfta vid. Dialogens oskattbara värde – framför allt i början på en bana – för att se sina och vännens livsmotiv. För att få kontur.
Vänskapen som tillstånd, utan program.
Det finns vänner man får genom pennan, på avstånd – men nära! När jag får tarvliga impulser gör de sig påminta. ”Jag är en pennans man”, är då ett sätt att kunna leva utan penna, det som utgör längsta delen av vägen. Ja utan linje, från dag till dag.
Arbetet i vänskaps tecken, under min stjärna, han under sin, under samma himmel.
Don Quijote förhåller sig skapande till sitt liv. Där andra ser väderkvarnar och barberarskålar ser han möjligheten till något annat, en ridderlig handling för de utstötta och förtrampade. Alfonso den Gode, lantjunkaren av La Mancha, har in i märgen upplevt den brist – den spleen – som uppstår när aristokraten lagt värjan på hyllan. Livets högst var inte en välstekt kapun med kredensat årgångsvin. Är ett liv utan fara och äventyr värt att leva.
Som femtioåring ser don Alfonso – likt Hamlet (ett drama utkommet samma år) – att ur led är tiden. Vi lever i järnåldern. Han märker hur trollkarlar förvrider synen på tingen. Genom att befria sig från samhällets trollkonster vill han befria andra. ”Svärdet står ej i vägen för pennan, pennan inte för svärdet.”
Utan Sancho Panzas bondförnuft kommer idealens materialisering inte bli stor. Men Sancho vördar sin patron, glöm inte det. I Don Quijote har krigsinvaliden, sårad i slaget vid Leponto, tecknat en anda.
info@opulens.se
