Lärorikt om moln i konsten

KONSTHISTORIA. Det är en inspirerande och lärorik resa, som Elisabet Haglund tar oss med på, skriver Bo Bjelvehammar som läst Moln i konsten.

Moln i konsten av Elisabet Haglund
Themis

Konsthistorikern Elisabet Haglund skriver sin egen molnhistoria med boken Moln i konsten. Hon uppehåller sig länge vid viktiga molnmålare i sen medeltid och renässans.
El Greco och William Turner tillhör de banbrytande, när det gäller att måla moln.

Detta med moln, började tidigt att väcka Elisabet Haglunds intresse, en otroligt vacker solnedgång med ett rosa och rött ljusspel, gör att hon bestämmer sig att skriva om molnen i konsten. Året var 1969, då börjar det stora äventyret, att samla in bilder, att fastställa molns funktioner och symbolik i konsten över tiden. Det blir en tidsresa, en promenad genom konsthistorien, med detta underbara, gåtfulla och hemlighetsfulla, som benämns moln.

Alla dagar ser vi mot himlen, för att se rörelser och rytmer, för att leva med meteorologiska förklaringar och utsagor. Vi kan se mot en molnfri himmel och samma dag, några timmar senare, mötas av ett molntäcke, eller rent av en molnvägg.
En dag kan börja med några molntussar och molnslöjor, för att under dagen bjuda på, både en molnskärm och drivande molnbankar. Ständiga förändringar och förnyelser.

I denna essäbok, med ett vardagligt och personligt tonfall, får vi möta både Yoko Onos ”John Lennon as a Young Cloud” och Bigert & Bergströms konstgjorda moln.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Prins Eugen levde i sitt måleri nära jorden, havet och himlen, Målningen ”Molnet” kom till 1896 i Tyresö, en blå himmel över en väg mellan två kullar. Det är ett rejält sommarmoln, ett stackmoln, ett cumulusmolm, som kan växa och släppa ifrån sig regn, men bara förbli stilla och förbli ett vackertvädermoln. Det finns andra moln att minnas med målarprinsen, som moln vid det gamla slottet och nattmolnet.

I flera av August Strindbergs målningar smälter hav, moln och klippor samman precis som i hans prosa. Hos Strindberg går det med lätthet att känna oväder och förnimma hur de lätta molnen trängs undan och begravs, som i ”Oväder i skärgården” från 1892.

”Molnen hade skockat sig och majskymningens ställe intogs av ett halvt mörker.” (Ur Strindbergs I havsbandet från 1892)

Det är en inspirerande och lärorik resa, som Elisabet Haglund tar oss med på.