LYRIK. ”Det är bara att slå fast att Ingela Strandberg hör till våra ledande poeter och därtill blir allt bättre för varje ny diktsamling.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella ”Under sjöarna”.
Under sjöarna av Ingela Strandberg
Dikter
Norstedts
Ingela Strandberg är poet och bor i halländska Grimeton, en plats på världsarvslistan med en unik Radiostation. Hon har givit ut ett tjugotal diktsamlingar, hennes senaste var den kritikerrosade ”När jag var snö”, som kom 2024. År 2025 tilldelades hon Samfundet De Nios Stora Pris, samma år Aniarapriset. 2024 fick hon Svenska Akademiens nordiska pris.
Den nya diktsamlingen, ”Under sjöarna” är på knappt 80 sidor, och är ordnad i fyra avdelningar.
Det skrivs ofta i omdömen om allmängiltigheten och den alldagliga närheten i hennes poesi, om den starka närvaron bland djur och människor. Om förmågan att gestalta och belysa de existentiella villkoren.
Det sker i hennes poesi en belysning av de grundläggande elementen, av jord och vatten. Särskilt vatten i rörelse, det kan vara nära inpå fönstret, det rör sig fram och tillbaka, så vilar det, tystnar. Rörelsen och förändringen är grundpelare i hennes poesi. En rörelse lika självklar som årstidernas växlingar.
Tillstånd kan variera och slås sönder – som när en rovfågel, river sönder den grå himlen. Eller slemspår från en snigel avslöjar en färd i gruset.
Djuren är ständigt närvarande i dikterna, från vanliga husdjur som sugga och kalv, till mera sällsynta fåglar som blå kärrhök. Brun kärrhök känner jag till, men den blå vet jag ingenting om.
Ingela Strandberg vet – hon fångar jaktens skönhet, rovfågelns sätt att sjunka mjukt och döda bredvid de tysta slagen och de skarpa klorna.
Så kan en stilla häger vila på den vanliga stenen i strandbrynet, sjövattnet darra och en lom ropa in i tystnaden. Förändringar och rörelser i ett pågående flöde.
När det gäller alla djurbilder, är det lätt att tänka på Ingela Strandbergs poetkollega Lennart Sjögren. Särskilt när hon skriver om kalvarna.
Med levnadsåren glesnar allt omkring dig, ensamheten växer och ödsligheten. Du går mot den sista utgången före döden, i existensens utmarker.
Ingela Strandberg uppehåller sig länge vid detta, tänker, reflekterar och trevar vidare i existensens utkanter. Hon har källor att hämta ur, efter att ha levt ett långt liv.
Ingela Strandberg kan i dräpande sanningar tala om människor som förtryckare och om de vidriga beskäftiga, som alltid klarar sig. Men bäst är hon när hon i korta satser fångar naturens vackra företeelser.
”De fattiga märgelgravarna
vänder sina dyiga ögon
mot storspovens flykt
Och flyger”
Då går tankarna till Harry Martinson och det är bara att slå fast att Ingela Strandberg hör till våra ledande poeter och därtill blir allt bättre för varje ny diktsamling.
bo.bjelvehammar@opulens.se
