DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson fortsätter att följa Lena Risberg som nu inleder en ny deckarserie tillsammans med sonen Robert Hedman. Hos deckarduon blir det privata lika viktigt som det kriminella.
Det privata blir lika viktigt som det kriminella
Jag fortsätter att följa och läsa Lena Risberg när hon med ”Nattvardsbarnet” (Pia & Co) inleder en ny deckarserie, som hon skriver med sin son Robert Hedman. En lite hårdare deckare och polisroman, den här gången, än när jag upptäckte och började läsa hennes deckare…
Det var med pussel-, mjuk-, mys- och/eller feelgood-deckarserien om de återkommande huvudpersonerna, väninnorna och amatördetektiverna Bim och Ninni, bosatta i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm.
Bor hon eller hade hon själv bott i en bostadsrättsförening? Vet inte men nog måste Lena Risberg ha gjort det. Hennes skildring av en bostadsrättsförening är nämligen exakt. Bim och Ninni kunde bo i samma förening på just Södermalm i Stockholm där jag själv hade en lägenhet.
Så, liksom generellt, på pricken. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer som i Bim och Ninnis respektive min förening kan säkert återfinnas bland styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar (i den så kallade verkligheten, utanför ”fiktionen”).
Bostadsrättsdeckarserien om och med Bim och Ninni omfattar fem titlar – debuten ”Mord, det är mord” (2021), ”Mord i bistra vinternatten”, ”Mord under augustimånen”, ”Mord i gullregnets månad” och ”Mord i dimfrost” (alla Lava) – där personer och handlingar samskrivs med språket.
Ingela Forsman, en favoritgestalt
Mjukt, småroligt och fyndigt. Men också lite tufft ibland, det mördas ju. En tredje huvudperson (och favorit, för mig) är och blev kriminalkommissarien Ingela Forsman (observera namnet). Också kommissarie Forsman återkommer i böckerna och konkurrerar småsurt med bostadsrättsföreningens amatördetektiver – alternativt konkurreras ut av dem.
Kan inte Lena Risberg fortsätta att skriva om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen? Också, vill säga. Parallellt med att hon skriver sina nya serier – eller är det jag som begär för mycket då?
Historiska romaner
Nya ”serier”, alltså plural. Efter den nämnda mjukdeckarserien har Lena Risberg också börjat skriva en serie historiska romaner, inledd med ”Stulna drömmar” (Pia & Co).
Inte deckare eller kriminalromaner men, som det har sagts, förflyttar man sig bakåt i tiden och skriver historiskt så är chansen – eller risken – att det ändå blir kriminellt. För då var själva livet, det liv som människor måste leva för att överleva, mer eller mindre kriminellt.
Ja, tvingas leva. Det räcker att gå tillbaka till 1929 och Stockholm, närmare bestämt Södermalm, som är tid och plats för ”Stulna drömmar”. Då rådde utbredd arbetslöshet och börskraschen närmade sig, liksom andra världskriget.
Här skildras familjen Söderblom, mamma Signe och pappa Alf med sönerna Kurt och Stig, som bor i en sliten enrummare. Utedass, förstås. Signe vet att i de hus som nu byggs finns toalett med vattenklosett inomhus. Men det är stor bostadsbrist och nyligen kompletterades i alla fall den gamla vedspisen med en gasspis.
Signe arbetar på bryggeri och Alf är gatumusikant, äldste sonen har blivit springpojke och hans yngre bror vill läsa och studera. Det är högsommar vid Skinnarviksberget på Södermalm när berättelsen börjar. Risberg skriver och berättar mjukt med aningar av oro, även i denna historiska Stockholms- och Södermalmsroman.
Södermalm, som hon verkar ha tagit till sin uppgift att skildra, historiskt och i dag, fortsätter att vara miljön i ”Nattvardsbarnet”, som inleder hennes och sonen Robert Hedmans gemensamma deckarserie i undergenren polisromaner med samma eller ”samma” polis.
Deckarduons ”Nattvardsbarnet”
Som i Bim- och Ninni-deckarna, alltså. Kommissarien och huvudpolisen heter Ingela Forsman också i ”Nattvardsbarnet”. (Ja, där ser man! Det skulle alltså gå utmärkt att kombinera och parallellskriva dessa bägge deckarserier.) Kommissarie Forsman bor med hunden Bobby i en röd, så kallad kulturstuga från 1700-talet på Åsöberget på Södermalm och arbetar som gruppchef för avdelningen Grova brott vid polisstationen på Torkel Knutssonsgatan.
Det är en söndag morgon. Vinter, snö och bitande kyla. Då hittas en avhuggen hand, som håller i ett brinnande ljus, vid Sofia kyrka på Södermalm. Polisen har gjort nedskärningar, det är ont personal, en avhuggen hand prioriteras inte. Så kommissarie Forsman tilldelas en mindre utredningsgrupp – Ingela själv, Enzo, Malte och Cilla – i olika åldrar och med längre och kortare erfarenhet i yrket.
Givetvis ska det hittas fler avskurna kroppsdelar och alla förstås vid och i kyrkor på Södermalm. Jämsides med brottsutredningen skildras Ingelas privatliv – inte också och vid sidan om utan just jämsides. Det privata blir lika viktigt som det kriminella.
Jag vill inte avslöja för mycket om vare sig det ena eller det andra. De hänger ihop som så nära och väsentliga delar av kriminalgåtan och dess upplösning att det ordagrant skulle kunna vara att förta alldeles för mycket av spänningen. Men så mycket kan och vågar jag väl ändå säga att Ingela har spanat in Dinah, som är servitris på hennes favoritkafé och som gärna har hand om Bobby när Ingela inte kan lämna honom på hunddagiset.
Två handlingar, två skrivsätt
Två handlingar, således. Bredvid varandra och till sist ska de sammanfalla. Oj, avslöjade jag alltför mycket nu? Dessa dubbla handlingar kräver också två sätt att skriva och berätta: mjukare och tuffare. Redan i inledningen av recensionen noterade jag ju att Risbergs och Hedmans gemensamma polisserie verkar bli hårdare och tuffare än Risbergs egen, tidigare mys- och pusseldeckarserie.
Eller låt säga, nog en bättre beskrivning av de bägge skrivsätten: mjukare kontra tuffare. Med eller mot? Möte eller krock? Samverkar de eller kolliderar de? Nog måste syftet och metoden vara att de ska samverka? Men fungerar det? Nej. Nja. Jo.
Inte först och kanske inte sen heller men till sist tycker jag att Risberg och Hedman lyckas skriva ihop och förena det ena med det andra, det hårdare med det mjukare, det kriminella med det privata och tvärtom. Det är svårt det här, till och med jäkla svårt, alltså att i en och samma roman använda och balansera två stämningslägen och två lika olika skrivsätt.
Kommer deckarduon att lyckas ännu bättre?
De är på gång. Det ska bli intressant att se om – eller, jag tror på när – Lena Risberg och Robert Hedman lyckas ännu bättre bästa gång, i nästa Ingela Forsman-deckare. Till detta kommer dessutom deras fortsatta skildring av Södermalm. Ska hon/de verkligen kunna hålla kriminaliteten såväl som privatlivet kvar i just den här stadsdelen, utan för många och stora utflykter till andra delar av Stockholm?
Så att alla böckerna tillsammans – pusseldeckarna med väninnorna Bim och Ninni, de historiska romanerna med familjen Söderblom och polisromanerna med kriminalkommissarie Ingela Forsman – undan för undan blir ett alltmer sammanhållet porträtt av stadsdelen Södermalm i Stockholm; i går, i dag och i morgon…
Mårten Sandén – som en slapstickdeckare
För mig är Mårten Sandén främst en författare för barn och ungdom. Allra mest och bäst med sin serie ungdomsromaner om tvillingarna Petra och Peter Petrini – ett slags ”Tvillingdetektivpastischer”, tänk Sivar Ahlrud, fast på allvar – i oftast Lund men ibland på Österlen och några gånger även i New York och Stockholm. Arton titlar ”hittills”, skriver jag med citattecken. Den senaste – som väl ändå inte ska tillåtas att bli den sista, eller? – kom för så pass många år sen som 2019.
Mårten Sandén har också skrivit många andra barn- och ungdomsböcker men för mig, en lika stor Tvillingdetektiventusiast som Sandén själv, är och förblir Petrinideckarna hans huvudserie. Har han tidigare skrivit någon vuxenroman? Nej, jag letar i hans bibliografi men hittar inget vuxet. Så nyss utgivna ”Rök och speglar” (LB förlag) – den inledande titeln i serien ”Deckarduon” – är Mårten Sandéns första vuxendeckare och dito roman.
Han har dessutom hittat lite av sin egen nisch i svensk deckarutgivning. ”Rök och speglar” är mjuk snarare än hårdkokt – fast också det senare. Hur ska den mårtensandénska undergenren karaktäriseras? Som slapstickdeckare, kanske. Också en deckare som till ämne och händelser utspelar sig inom genren och hela deckarlitteratur-Sverige.
Huvudpersonerna är två konkurrerande svenska deckarförfattare, en kvinnlig och en manlig: Moa Aydemir och Leonard Sahlgren. Helt olika som människor och deckarförfattare men lika framgångsrika. De tävlar om att vara Sveriges bästa deckarförfattare.
Sina storsäljande deckare ger de också ut på samma förlag, Adlon Books, och nu ska bägge bege sig till Stockholms konserthus för att delta på den tävlingsgala som deras gemensamma förläggare, Rutger Adlon, har arrangerat. ”The Greatest Living Writer of Crime Fiction in the World!” står det på vinnarstatyettens sockel.
Och bägge två kommer att vinna, tror de… Annelie Lundberg är där också, förstås. Hon är viktig. Annelie är förläggarens assistent och redaktör, den som gör jobbet.
Men det går ju inte som planerat, varken på eller efter galan. Kalabalik utbryter. Mord sker (först ett, sen ett till och sen…). Misstänkta utses. Bitcoins försvinner. De bägge författarna, alltså sååå olika, flyr tillsammans (på mer än ett sätt, ska det till sist visa sig).
En älskarinna till Moa dras med. Leonards mamma förekommer i periferin och bokens kvinnliga polis visar sig ”känna” Leonard. Fast hedersporträttet, så kan det kallas, är ändå av ”Jägaren”: en hackare som kan det mesta vad gäller datorer och nätet. Hen är inte som du tror, det är allt jag avslöjar.
Upplösningen sker på Grand Hôtel under bokförläggarnas stora middag. Där uppstår den slutgiltiga kalabaliken. Halvt om inte helt crazy. ”Rök och speglar” blir som en deckarfars. Mycket underhållande, välskriven och på sidorna framåt slutet – eller fortsättningen, för detta är första delen i en deckarserie – förmedlar Mårten Sandén liksom i förbifarten några beskrivningar av Sveriges förläggar- och författarbransch.
Som hur det kan gå till när ett debutmanus antas: ”trots en maratonlång redigeringsprocess” hade deckarförfattaren ”känt igen det mesta av sin berättelse när den färdiga thrillern kom ut”.
Anna Bååth – flera gånger domestic noir
Förra gången, i Anna Bååths debutdeckare, thriller och polisroman ”I tysta vatten”, var åren 2009 och 2015. I uppföljaren ”Och ljuset lyser i mörkret” (bägge NoNa) går åren dels bakåt till 1985 och dels framåt till 2018.
Samma, låt säga, dubbelspel eller dubbelintrig: det förflutna lever kvar i framtiden. Händelser som skedde då påverkar vad som sker nu. Människors handlingar får inverkan på framtiden, för dem själva och andra.
Också Bååths andra thriller och polisroman utspelar sig i författarens hemstad Laholm – eller i trakten av Laholm. Huvudpersonerna – den försupna polisen Sanna och hennes son Simon – återkommer. De bär sina liv med sig. Nu är de som de har blivit på grund av vad de gjorde då.
Polisen Sanna är en föredetting, så känner hon sig. Så trött på att vara polis, allt våld och utredande av våldet. Och inte minst på sig själv: hon mediterar varje morgon och försöker avhålla sig från att dricka, det går sådär. Hela tiden tänker hon på Jasmine, som finns med Sanna överallt, fortfarande tre år efter dotterns död.
Dessutom har hon fått en poliskollega, Tim, ung och pigg och ”på det”. Motsatsen till Sanna, som inte vill längre, inte vill mer. Och nu har det skett ännu en våldtäkt som de måste utreda. Också den här gången i Knäred, när inträffade den förra? En månad sen.
Sonen Simon tänker också på Jasmine, sin syster. Det var ju han som… (Se både förra boken och den här.) Simon har blivit journalist – eller nästan, han är journalistpraktikant på Laholms Tidning. Även Simon kommer till Knäred, en bit norr om Laholm, för att skriva om våldtäkterna.
Konsum, bensinstation, järnhandel och hotellet, ibland med dans. Hur mycket av detta som i dag finns kvar i Knäred. Men skogen är kvar, den mörka och dystra, där folk blir tokiga eller i alla fall mörkrädda. Det är den andra, parallella berättelsen, från 1985 till 2018, då och nu, i Bååths nya thriller.
Till Knäredsskogen kom Elvis Eriksson (döpt efter mammas favoritartist förstås) med pappa och mamma. De flyttade från Växjö när pappan, Lasse, blev arbetslös. Han ville absolut bo i skogen. Så de bosatte sig i skogen, i ett hus som har ett rykte, som det pratas om i trakten.
Mamman, Kicki, ville absolut inte bo i skogen. Vad skulle hon ta sig till hela dagarna?
I nuet bor Elvis kvar med sin gamla mamma och minnet av att som 12-åring ha tagit livet av en annan ung pojke. Om han nu minns det. Och om han gjorde det, men så sägs det, så pratas det i Knäred ännu alla dessa år senare.
”Och ljuset lyser i mörkret” är domestic noir i plural, flera gånger om. Anna Bååth skriver fram mörkret – och det eventuellt framglimtande ljuset – med ettriga fingrar på smattrande tangenter.
Thriller, gangster- och polisroman i Malmö
Utan att för ett ögonblick ansluta mig till högeromhögerns syn på dagens Malmö kan jag ändå konstatera att staden Malmö med sina olikheter och motsättningar är en passande stämnings- och spänningsgrund för de författare som vill skriva kriminellt och spännande.
Tony Johansson, som annars skriver på en egen samhällskritisk och politisk spännings- och polisserie i Landskrona med omnejd, har nu inlett en ny serie där han och Armen Doslic kombinerar genrerna thriller, gangster- och polisroman i Malmö.
Johansson är forskare i samhälle och politik, skribent och debattör. Doslic, som kom till Sverige från Balkankriget, är närstridsexpert samt lärare i stresshantering och självförsvar. Deras olika erfarenheter kompletterar varandra alldeles utmärkt i ”Klanen” (Lind & Co), första titeln i denna gemensamma serie.
Inledningen får beskrivas som en våldsthriller och såna brukar sällan eller aldrig vara något för mig. Men den här inledande presentationen av den ene huvudpersonen – David Varga, likaså med bakgrund från Balkan och erfarenheter från franska Främlingslegionen, småbarnspappa och dörrvakt på restaurang XO – som samtidigt skildrar en sen krogkväll som slutar våldsamt är så ovanligt bra skriven.
Vilken thrillerprosa, kort sagt. Jag fastnade direkt. Den andra huvudpersonen – Jenny Romero, som har bakgrund från Chile och är kriminalinspektör, tills nyligen arbetade hon med människohandel men har nu flyttat till utredningssektionen för Grova brott – är lika tuff hon: tränar dagligen, magen är en sexpack (som vilken vältränad karl som helst) och hon ska springa Ultra Trail Mont Blanc-loppet.
Karl Lindelöf, chef för Malmöpolisens avdelning för gängrelaterade brott, är också en huvudperson. Liksom, fast mer kortvarigt, Milan Drobnjak, som är medlem i Savarskiklanen från Montenegro och kommit till Malmö för att etablera klanens kokainverksamhet i Skandinavien.
Sedan kan du tänka själv – när allt detta möts, krockar och blandas. Då blir resultatet just vad jag skrev: en kombinerad thriller, som accelererar berättelsen, en gangsterroman, som gestaltar den hårda sidan av Malmö, och en polisroman, som faktiskt lugnar ner tempot, bidrar med andningspauser när polisen utreder, och visar upp både den motsatta och ändå samma sida.
Spännande thriller, bra polisroman och ett Malmö som finns och känns. Också många små detaljer, som jag uppskattar. Till exempel när poliserna besöker Malmös tatuerarstudior och en av tatuerarna ger en nära, kunnig analys av ett speciellt, personligt sätt att tatuera. Den tatueraren kunde ju nästan vara en konstkritiker.
Återutgiven deckarklassiker
Lite konstigt känns det ju att slå upp en återutgiven deckare från 1958, läsa den på nytt och upptäcka att den var/är bättre än många – de flesta? – deckare jag läst sen dess. Så ett par frågor, till läsare och författare:
Alla ni bokläsare som läst hur många deckare och annan krimi som helst, ta och läs ”Kommissariens löfte” (Legenda; övers: Ingegerd Lundgren) av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) och säg sen hur många av de deckare som du läst som varit bättre?
Och alla författare som skriver deckare, krimi eller nåt annat spännande, ta ni också och läs ”Kommissariens löfte” och svara ärligt på följande fråga: Har du skrivit en kriminalroman eller deckare som varit både bättre eller ens kommit i närheten – och dessutom på så få romansidor? (Ursäkta, om jag var fräck.)
”Kommissariens löfte” är ett slags dubbeldeckare, den för dels en diskussion om kriminallitteratur – kontra verkligheten – och skildrar dels också en kommissarie som gav ett förhastat löfte. Dessutom en roman med dubbla jag-former och med en tredje huvudperson som agerar och pratar i just tredje person.
Allt ovannämnt hanterar författaren Dürrenmatt så skickligt att inga sömmar märks; olika berättarformer och innehåll blandas i en och samma bok, till en och samma roman. Det börjar en dag i mars med författaren själv, det första berättarjaget.
Författaren ska hålla ett föredrag i staden Chur ”om konsten att skriva detektivromaner”. Åhörarna kunde ha varit fler, några lämnar salen innan föredraget är slut. Så författaren drar sig tillbaka till Hotel Stenbocken, där han ska övernatta och där han också möter doktor H, före detta polischef i Zürich och det andra berättarjaget.
Den förre polischefen erbjuder sig att köra författaren hem till Zürich. Morgonen efter ger de sig av i is och halka genom Kerenzerpasset, nedanför ligger den blanka, kyliga Walensjön. Efter att polischefen utförligt och tydligt talat om varför han inte har några ”vidare höga tankar om detektivromaner” stannar han till vid ett ynkligt, förkommet och förfallet värdshus med en dito bensinmack (eller tvärtom).
Utanför macken sitter en gammal man, orakad och otvättad, med nerflottade byxor och tofflor på fötterna. ”Kan ni fylla tanken, Super. Och torka av vindrutan.” De dricker varsin kopp odrickbart kaffe och när de ska åka vidare sitter gubben kvar där vid macken, skakar sina knutna nävar och viskar för sig själv: ”Jag väntar, jag väntar, till slut måste han komma, han måste komma.”
När de kör iväg berättar polischefen att den där gubben, Mätthai heter han, en gång var ”en av mina kommissarier”. Ja, ”min bästa man”. En ung flicka hittades mördad i skogen utanför den lilla byhålan Mägendorf. Egentligen skulle Mätthai någon annanstans, till Amman i Jordanien faktiskt, men han skickades för att utreda flickmordet i Mägendorf.
Det var då han gav det lika förhastade som ödesdigra löftet. Mätthai lovade flickans föräldrar – ”vid min salighet” – att hitta mördaren. Återutgivningen innehåller också ett längre efterord av den Lena Andersson.
info@opulens.se
