OMSTRITT KONSTVERK. Det är omstritt vem som verkligen har målat mästerverket Salvator Mundi. Att verket är i privat ägo försvårar en underökning av saken. Om detta skriver Ida Thunström idag.
År 2017 såldes en nyupptäckt målning av Leonardo Da Vinci, Salvator Mundi, på Christie’s i London. Den gick för den rekordhöga summan 450,3 miljoner dollar, till en dold köpare som senare visade sig vara Mohammed bin Salman, Saudiprinsen. Sedan dess har det emellertid inte varit möjligt att betrakta den fenomenala tavlan, eftersom prinsen helt fräckt och kompromisslöst, gömt undan den för världen. Minst sagt oschysst gjort, men inte helt utan anledning. Sedan verket sålts har nämligen dess äkthet allvarligt ifrågasatts. Av ett otal experter. Det finns idag tillräckligt mycket som tyder på att just den här målningen inte är gjord enbart av Leonardos hand, utan av hans verkstad, för att värdet på målningen ska sjunka avsevärt. Mohammed bin Salman är alltså med rätta lite skakis över att det ska uppdagas att det unika konstverket inte är fullt så jätteunikt som man trott. Enda sättet för honom att bevara verkets ”äkthet” är alltså att blåvägra att lämna det ifrån sig så att inga vidare undersökningar kan göras. Och det är precis det han gör.
År 2019 sattes det på Louvren i Paris upp en stor utställning med Leonardo Da Vincis verk. Det var länge oklart om huruvida Salvator Mundi skulle kunna vara med eller inte. Turerna kring beslutet om tavlans medverkan presenteras nu i dokumentärfilmen The Savior For Sale (Antoine Vitkine) som kommer att visas på fransk teve den 13 april. Filmen berättar den tämligen dramatiska historien som låg bakom den stora utställningen. Om vad som hände och varför.
Jag har ännu inte sett filmen, men den ska berätta om hur man på Louvren in i det sista hoppades på att kunna få ha med verket. Det hade till och med tryckts upp alternativa utställningskataloger där verket var innefattat, men var till slut tvungna att utelämna det. Den som hade sista ordet om saken var ingen mindre än president Macron.
Problemet var nämligen, att Saudiprinsen hade satt upp ett par stränga förbehåll för att lämna ifrån sig verket: målningen skulle hänga bredvid Mona Lisa, och presenteras som ett verk utfört till hundra procent av Da Vincis personligen. Om Louvren vägrade att gå med på kraven, vägrade prinsen helt enkelt att släppa det ifrån sig.
Det är som sagt inte svårt att förstå varifrån Mohammed bin Salmans rädsla stammar, men i det här fallet var det inte bara en fråga om pengar. Utan som en (anonym) person med hög politisk befattning ska ha sagt enligt The Savior For Sale: “At stake was our credibility, the credibility of France, of the Louvre” (citat artnet). Trots detta ville Louvren inget hellre än att inkludera Salvator Mundi i utställningen, och det blev till sist Macron som fick göra det slutliga avgörandet. Som blev nej.
Det finns flera anledningar att köpa och äga svindyr konst. Förutom de rent ekonomiska motiven, är det ett effektivt sätt att höja sitt personliga varumärke på. Skaffa sig lite strålglans. Som jag har förstått det är MBS glad i att höja upp sig och tar sin image på stort allvar, men i det här fallet skulle man kunna hävda att det blev till lite mer än så. Det där med pengar och strålglans är en sak, men det verkar nu nästan ha gått och blivit en fråga om nationalpolitik. Eller religionspolitik. Hade det varit ett kallt krig hade det kanske klassats som ett smärre krigsbyte, och sådana släpper man ju inte gärna ifrån sig.
Det här är förvisso inget nytt när det gäller Leonardo Da Vinci. För 110 år sedan, år 1911 stal en handlingskraftig italiensk konstnär vid namn Vincenzo Peruggia den kända målningen Mona Lisa. Han sa sig vilja återlämna tavlan till Italien, varifrån den faktiskt kom. Inte omöjligt att han önskade sig en saftig ersättning som tack för sin handling i den italienska kulturens tjänst, men tydligen förelåg det där även en känsla av nationell rättighet till målningen. Leonardo Da Vinci var väl när allt kommer omkring inte fransman!
Herrens vägar äro alltså inte alls alltid outgrundliga, och man skulle faktiskt kunna säga att det inte bara är sina 430 miljoner som bin Salman envist försvarar, utan också sitt ägande av en liten del av vår dyrkade europeiska, västerländska kulturhistoria.
ida.thunstrom@opulens.se
