Lars Vilks: ”Venedigbiennalen är konstens Zeitgeist”

Konst/Kultur
Christopher Büchel, ”Barca Nostra”, 2018-2019.  Büchels verk är utställningens kontroversiella bidrag. Vraket av ett sjunket skepp med libyska flyktingar. Foto: Lars Vilks.

SAMTIDSKONSTMin sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist, skriver Lars Vilks.

 

 

Först som sist bör man komma ihåg att Venedigbiennalen är en utställning som visar Internationell Samtidskonst. Det är den konst som gäller, vill man vara med, skall man förstå vad detta är för något. Internationell samtidskonst växte fram under 1990-talet och blev globaliserad under 2000-talet. Idag finns den överallt. Vad som kännetecknar den är att innehållet är den viktigaste estetiska komponenten. Det rör sig nästan alltid om sociala och politiska frågor. Besökaren är beroende av katalogtexterna som talar om vad verket handlar om. Eftersom varje verk har en egen historia blir det en del att läsa. De dominerande teknikerna är installationer, video, foto, performance. Måleri brukar utgöra cirka 5 procent (i 2019 års upplaga lite mer än vanligt). Utställningarna leds av en välrenommerad curator som väljer deltagande konstnärer och som anger ett tema som närmare förklaras genom ett statement.

Målning av Julie Mehretu, Foto: Lars Vilks.

Det finns ett hundratal biennaler världen över för samtidskonst. Av dessa står Venedigbiennalen i en klass för sig. Venedigbiennalens särställning hänger samman med att konstvärldens elit samlas mangrant för att ta ställning till utställningen men också för att knyta kontakter och delta i otaliga intervjuer. Den är omfattande, förutom den internationella utställningen deltar närmare nittio länder med egna paviljonger jämte utställningar och projekt som välsignats av biennalledningen. Förväntningarna är alltid stora, biennalen skall visa något nytt och gärna ge en bild av ”Zeitgeist”. Man skall inte se den visade konsten och mottagandet av den som åtskilda. En biennal och dess kvaliteter skapas av konstvärlden där receptionen blir det avgörande: att formulera och bestämma utställningen genom de konstnärer och verk som visas. Under de intensiva pressdagarna skapas biennalens konst och det brukar inte vara svårt att nå en konsensus kring höjdpunkter och kritik.

Venedigbiennalens curator, Ralph Rugoff, valde inte något direkt tema utan istället ett citat som rubrik: ”May You Live In Interesting Times” (otaliga teman har förbrukats genom åren, det är inte lätt att hitta något spännande). Alla kritiker har behandlat citatet ingående och en del har kommit fram till att Rugoff gör sig skyldig till kolonial missaktning. Men jag orkar inte gå in på det. Istället skall jag säga något om internationella samtidskonstens grundläggande kvalitet: Representation. Det är nödvändigt att ha en absolut jämn könsfördelning mellan konstnärerna. Lika nödvändigt är det att välja deltagare i ett globalt perspektiv (och med hänsynstagande till åsidosatta folkgrupper) för att undvika det flagranta misstaget att göra utställningen till en vit västerländsk affär. En stor del av de globala konstnärerna bor och arbetar i Berlin eller i New York så det är inte så komplicerat. En trend som Rugoff följer är att välja tämligen okända konstnärer, gärna utomeuropeiska eller från de mindre konstländerna. Konstvärlden är inte förtjust i ”star shows” och dessutom kommer de att behandla dessa mindre kända konstnärer milt.

Så långt har Rugoff klarat sig hyggligt men han skall också ha några idéer. Den internationella samtidskonsten har politiska ambitioner som emellanåt formar sig till politisk aktivism. Men konsten är mycket dålig på att skapa opinion och det har de flesta curatorer insett. Konstens roll i politiken är symbolisk och når inte längre än till konstvärldens representanter. Rugoff drar istället fram en välkänd sida av konsten som har kommit att hamna lite i bakgrunden: Det öppna konstverket. Alltså att ett verk kan tolkas och omtolkas på många sätt utan att något är slutgiltigt. Han citerar också författaren James Baldwin: “Artists are here to disturb the peace”. En något from förhoppning. Det var länge sedan någon störde friden på Venedigbiennalen. Internationell samtidskonst är uppbyggd kring konsensus och de politiska inspel som dyker upp är okontroversiella på den vänsterflygel som konsten håller sig till.

Arthur Jafa ”Big Wheel”, 2018, i förgrunden skulptur av Lara Favaretto. Foto: Lars Vilks.

I Venedigbiennalens internationella utställning visas 79 konstnärer. Rugoff har valt att göra två utställningar i de utrymmen som man disponerar, i parken Giardini och det gamla skeppsvarvet Arsenalen, men med samma konstnärer. Och med det har vi kommit fram till själva huvudutställningen. Lite speciellt är det för mig att gå runt eftersom jag skrider fram med en omfattande procession av italienska livvakter. Det väcker en del uppmärksamhet och är i sig en del av mitt processkonstverk. En besynnerlig performance med ett för konstvärlden kontroversiellt koncept.

Njideka Akunyili Crosby ”Janded), 2013 Foto: Lars Vilks.

En stark profilering av utställningen är utomeuropiska och afroamerikanska konstnärer. Det är helt korrekt och förväntat. Njideka Akunyili Crosbys (Nigeria) finstämda porträtt i blandtekniker som refererar till Vermeer och Hammershøi men med etnisk representation. Henry Taylors målningar porträtterar svartas erfarenheter. Hans målning Hammons meets a hyena on holiday är en lätt bisarr kulturblandning. Med utgångspunkt från den legendariske konstnären David Hammons försäljning av snöbollar 1983 för han in en kulturmix med en hyena, en moske från Mali, en tomtedräkt och ett flygande spann renar. Relationen mellan svarta och vita i USA är temat för Arthur Jafas video The White Album. Jafa fick priset, guldlejon, som bäste konstnär i utställningen. Ett passande val, ett angeläget ämne och en välgjord film. Hans video kontrasteras av enorma däck med kedjor, Big Wheel I – III. Inspirerade av monstertruckar från Mississippi. Kedjorna står för underkastelse och uppror, däcken refererar till bilindustrin med dess många svarta arbetare.

Henry Taylor ”David Hammons meets a hyena on holiday”, 2016, Foto: Lars Vilks.

Det politiska är självklart starkt närvarande men inte på något entydigt sätt vilket uppenbarligen är curatorns intention. Det politiska kan framträda mycket subtilt som i Julie Mehretes abstrakta målningar som ofta har en bakgrund med en tidningsbild. Emellertid är övermålningen så kompakt att bildunderlaget är helt borta. Men vetskapen räcker för att man skall påverkas av detta osynliga innehåll. Hito Steyerl skall också nämnas. Steyerl är sedan många år en av de allra största samtidskonstnärerna och det är nästan otänkbart att ha en biennal utan Steyerl. Hennes videoinstallationer är smarta, rytmiska och kritiska. I Venedig tar hon sig an Leonardo da Vincis ubåt och låter den dra iväg till vapenindustri och AI.

Sun Yuan och Peng Yu ”Can’t Help Myself”, 2016, Foto: Lars Vilks.

När det gäller mera anslående bidrag finns det inte mycket. Sun Yuans och Peng Yus Can’t Help Myself drar dock till sig uppmärksamhet. En stor industrirobot i en glasbur som rör sig koreografiskt och som sopar runt en vätska som påminner om blod. Christopher Büchels Barca Nostra är utställningens kontroversiella bidrag. Vraket av ett sjunket skepp med libyska flyktingar. Det kostade tusen människor livet. Den är uppställd på kajen utanför Arsenalen mitt emot en sandwichbar. Att estetisera flyktingkatastrofer är en svår genre. Ett banaliserande selfieobjekt eller en barsk påminnelse? Rösterna har varit många.

Sedan man klarat av den internationella utställningen har man kvar de nationella paviljongerna. De är spridda över Venedig och det kräver mycket åkande för att få en överblick. Även här delas det ut ett guldlejon och det tillföll lite överraskande Litauen. Teaterdirektören Rugilė Barzdžiukaitė, skribenten Vaiva Grainytė, och komponisten Lina Lapelytė bjöd på operaföreställning med en scen som bestod av en importerad sandstrand med badgäster. Vår tids elände framförs sjungande och det blev alltså lyckat. En av favoriterna till priset var Laure Prouvost i den franska paviljongen. Hennes installation, delvis i mörker och med en grävd tunnel i riktning mot den engelska paviljongen visade en mycket sevärd road movie med ungdomar som möter världen på en färd till Venedig. Ryktet spred sig snabbt och det blev flera timmars väntetid i lång kö. Ett hedersomnämnande gavs också. Detta tillföll överraskande Belgiens paviljong där Jos de Gruyter och Harald Thys installerat mekaniska dockor som återgav ett samhälle med dess normalitet och marginalitet.

Som sagt, dagens konst kräver förklaringar och referenser. Gärna på hög teoretisk nivå med socio-politiska ingångar. Belu-Simion Făinaru har placerat fyra arbetande tvättmaskiner i Rumäniens paviljong och bidrog dessutom med en välformulerad parodi på detta konstspråk: ”Belongs Nowhere and to Another Time is inspired by his own exile. It situates the visitor in the space of a non-specific, transnational culture, problematising contemporary issues of displacement, migration and nomadism from the perspective of cosmic temporality.

Min sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist.

LARS VILKS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen