KONSTBIENNAL. Kristina Maria Mezei har besökt Kochi-Muziris-biennalen i den sydindiska delstaten Kerala. Här följer hennes rapport.
Planerar du att åka till Indien inom kort? Missa i så fall inte Kochi-Muziris-biennalen vars sjätte upplaga öppnades i staden Kochi, i Kerala i mitten av december förra året. Den är Indiens äldsta och Sydasiens längsta samtidskonstbiennal med sina 110 dagar, fram till den 31 mars 2026.
Dess rubrik, For the Time Being, anspelar på händelser och processer i ett nu, men samtidigt upplevda mot ett historiskt förflutet som delas av länder och folk längs oceaners stränder och vattenleder, transoceaniska och transregionala platser och världar.
Indisk konst visas sällan i väst, även om någon utställning förekommer då och då, exempelvis med ett textilkollektiv på senaste Venedigbiennalen eller med samtidskonstnärer som Arpita Singh på Serpentine Gallery i London förra året och Pallavi Paul på Gropius Bau i Berlin för ett par år sedan.
Indien är stort som en hel kontinent, med en mångfald av språk, religioner, landskap och klimat. Och lokalpolitisk styrning i delstaterna under den alltmer hindunationalistiska statliga politiken. Även om välståndet har ökat under de senaste decennierna, med slogan ”India Shining”, är de ekonomiska, sociala och religiösa motsättningarna stora, förstärkta av det stela kastsystemet som utestänger utveckling och frigörelse från låsta traditioner.
Delstaten Kerala i Sydindien tillhör de mest välbärgade och jämställda. Men även här lever det brokiga koloniala förflutna från kineser, portugiser, holländare och till engelsmän. Detta delas med länder och folk i närliggande transoceanien med kryddhandel, kokoshantering och rovkapitalism. Åtskilliga konstnärer från dessa länder är inbjudna som till exempel Jompet Kuswidananto från Jakarta, Indonesien, Ibrahim Mahama från Ghana eller Sandra Mujinga, född i Kongo men verksam i Oslo, liksom indier från hela landet och i diasporan.
Kochi-Muziris-biennalen ger prov på oanad styrka
Den konstnärliga processen visas ofta öppet på biennalen. Den trotsar medvetet västerländska koloniala och postkoloniala former av klassificering. Det talas ofta om bruna, svarta och gula människors levda erfarenheter nära hav och vatten, deras vandringar och förflyttningar, självvalda eller påtvingade migrationer. Kroppen ses som bärare av minnen, individuella, det speciella folkets eller av landets historia, genom handens arbete, genom sång och teater/performancer, ritualer om liv och död, om överlevnad och motstånd.
Detta kanske låter som klichéer men faktum är att detta breda grepp och den geografiska förankringen i de många historiska platserna ger en oanad styrka och hög kvalitet för både huvudutställningen, studentbiennalen med deltagare från hundratals konstskolor och för alla kompletterande utställningar.
Sinnenas upplevelser bortom ord och begrepp ger must och konkretion samtidigt som en europé som jag får en hel del politisk-historisk bakgrundskunskap. (Samtidigt florerar i de flesta medföljande texterna det inflationsdrabbade internationella curatoriella språket med sina abstrakta utsvävningar, överdrifter och obegripligheter.)
Inför biennalen har kulturarvsmärkta byggnader fräschats upp i Kochi, Mattancherry, Willingdon Island och Ernakulam, utställningarna har hängts med bästa finish och stadens längsta gata har fått en flera hundra meter lång målerisk gestaltning.
Huvudcuratorn är den intensive Nikhil Chopra, själv konstnär och multimediaprofil, i samarbete med HH Art Spaces. Han har bjudit in 66 konstnärer och konstnärskollektiv från nära 30 länder. Ett rikt program med föreläsningar, samtal och workshops påbörjades redan i oktober och fortsätter fram till de sista dagarna. Det är omöjligt att hinna se alla de 20-talet platserna under ens en veckas visit och i den subtropiska värme som råder så här års.
Den centrala platsen är Aspinwall House, en kulturarvsbyggnad, en gång centrum för kryddhandeln vid havsinloppet mot staden. Gården skuggas av stora träd, en bokshop med viloplatser är under uppförande vid invigningen, ett arkitektoniskt konstprojekt med böjda terrakottaväggar för scenframträdanden har rests på platsen, och mot sjösidan byggs ett kafé. Den första veckan var långt ifrån allting klart, naturmaterialanvändning och ålderdomligt hantverk kräver sin tid. Information och kartor är bristvara, de sociala medierna uppdateras efter att evenemangen ägt rum.
Handens och kroppens arbete
Handens och kroppens arbete är en av de röda trådarna i biennalen. Arbetets ära sjunger den stora installationen som vi först möts av i Aspinwall House. Birender Yadav ägnar sitt verk åt gästarbetarna i Uttar Pradesh som varje år från november till juni bränner tegel. De bygger både sina provisoriska hem och brännugnarna.
I installationens mitt reser sig brännugnens höga skorsten, runtomkring är hundratals föremål i bränd terrakotta placerade i rytmiska grupperingar. De visar verktyg, artefakter, kläder och kroppsdelar. Endast människorna är osynliga. Stämningen av sorg döljer inte kritiken mot gästarbetarnas utnyttjande och dåliga arbetsvillkor.
Med tanke på att inte långt från Kochi ligger tre av Keralas äldsta handvävstolsfabriker där det utsökt tunna och för fest-sarin så populära kasavu-tyget i vitt och guld har vävts sedan 1600-talet är Lakshmi Madhavan Studios fotografiutställning Looming bodies ytterst aktuell.
Långa svartvita serier med närgångna tagningar på deformerade kroppsdelar visar baksidorna av den prakt som väverskorna sällan kommer att bära.
En trappa upp i Aspinwall House hänger nära trettio små bilder av Smitha M Babu. Här står kokosfiberhanteringen i centrum. I små gouacher och dokumenterade performancer binds scener och platser för det traditionella hantverket, så som det kollektivt utövades söder om Kochi i Kollam, vid Ashtamundi Lake, samman med fantasifyllda berättelser, ljud och sånger. Bleka drömska jordfärger, slingrande ramar, maskerade figurer döljer den realistiska bakgrunden med tunga arbetsvillkor och dåliga löner. Hantverket som kulturellt arv skimrar av mystiska övertoner.
Mystik och sammandrabbning
Mer av mystik och andlighet lyser genom Delhibaserade Pallavi Pauls installation med så kallade ”body bags”. Svarta sidensäckar svävar över golvet i ett dunkelt belyst rum. Utsökt broderade, med kinesiskt inspirerade slingor och blomstermotiv, är de avsedda för begravning av döda kroppar.
Ett ljudverk förstärker mystiken, men bryter också mot den: med oljud, hämtade från ”Delhi Riots”, en veckolång våldsam sammandrabbning mellan hinduer och muslimer 2020. Den började med en grupp kvinnors sittande protester mot en ny lag som försvårade gränsövergången för gästarbetare från muslimska länder. Det är några av dessa kvinnor som broderar och sjunger som utgör inslag i ljudverket. Men installationen får en allmänmänsklig betydelse, om döden som drabbar oss alla.
Många av verken har en aktivistisk bakgrund, i protester mot dammbyggen och naturförstörelse vid stadsutveckling, i arbete för kvinnors rättigheter och plats i en patriarkal samhällsstruktur, i orättvisa rättsfall som bottnar i utbredd korruption. Men den estetiska gestaltningen går oftast före, olika medier flätas samman i rumsliga och filmiska processer. Kärleken till djur och natur vibrerar i många verk, den mytiska och andliga världen är närvarande.
Häpnadsväckande installation
En av de mäktigare installationerna är Remember Me av Sandra Mujinga, en kongolesisk-norsk konstnär. Hon använder både digital teknik och traditionellt hantverk. Två mäktiga svarta skelettlika hybridvarelser är vända mot varandra. Delvis täckts de av fisknät som påminner inte bara om de kinesiska fisknäten i Kochi utan även om de kongolesiska konformade korgarna som fiskarna använder där. Tidigare kategoriseringar om hennes verk som afrofuturism och science fiction känns inte lika aktuella här. Men gåtfullheten och storleken får oss att häpna.
Vilket också kan sägas om hela Kochi-Muziris-biennalen 2025–2026.
info@opulens.se
