FOTOKONST. Jytte Holmqvist har sett en retrospektiv utställning på Österlen med verk av Elisabeth Ohlson – en banbrytande fotokonstnär och trendsättare som utforskade olika könsidentiter.
Elisabeth Ohlson – Retrospektiv
Fabriken, Bästekille, Kivik
Utställningen pågår till och med den 2 november 2025
Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier
Ohlson, avliden i cancer 30 oktober 2024, tog sina sista självporträtt med ”självutlösare från sin sjuksäng, bara dagar före sin död”[3], och väcker återigen uppmärksamhet – något som speglar den otvivelaktiga vikten av hennes insikter.
Hennes fortsatta synlighet bortom döden är passande och fungerar som en ’urkvinnlig’ motkraft i en autokratisk värld där maktlystna män tar för sig och där nordamerikanska småpåvar nu på papper, och i realiteten, endast accepterar stel heteronormativitet och officiellt två kön, innan även de förhoppningsvis tvingas ta ett steg tillbaka och se helheten.[4]
Elisabeth Ohlsons uttrycksfulla fotografier är såväl tilltalande som obekväma för åskådaren, och vittnar om en konst som talar högre än ord. För alltid ’in vogue’ i ett land där samkönade äktenskap har varit lagliga sedan 2009 (det medialt uppmärksammade äktenskapet mellan Eva och Efva i Sverige samma år[5] må kännas tidigt i dess samtida sammanhang men är samtidigt sent från ett allmänmänskligt perspektiv), är Ohlson enastående i sin förmåga att sätta människan och förståelse mellan normbrytande individer i första rummet – oavsett kön och preferenser.[6] Därmed sätter hon sig över samhällelig könsdiskriminering och betonar allas vår förmåga att uppleva och utforska kärlek oavsett vad – och för vem som helst.
Retrospektiv på progressiva Fabriken
Progressiva Fabriken i Bästekille (en genomtänkt konsthall i en ombyggd värmepumpsfabrik några kilometer från Kivik [7]) visar nu återigen vägen framåt mot ljus, storhet och acceptans, genom att som del av utställningen inkludera referenser till ”Elisabeth Ohlson – könskrigare”[8] där lesbiska kvinnor ges en pondus som talar sitt eget språk.
Ohlsons fotografier tagna under loppet av en anmärkningsvärd och banbrytande karriär spänner över olika tidsperioder, och mediala höjdpunkter poängteras genom ett förnyat fokus på Ecce Homo, framför allt (först visad i Uppsala domkyrka 1998 vilket väckte rabalder såväl inom Svenska kyrkan trots att de uppenbarligen ’redan’ gett vika genom att godkänna utställningen i första hand, såväl som det svenska ’samhället’[9], och hbtqi-rörelsen som del av detta[10]). Det har observerats att:
Ecce Homo var utställningen som satte igång allt. Den var hennes reaktion på samhällets diskussion om aids-vågen som kom till Sverige på 80-talet. Det pratades om »bögpest« och liknande, vissa röster höjdes inom kyrkan som påstod att det var Guds straff över de homosexuella[11]
Själv förklarade Elisabeth Ohlson att: ”Har jag fått den gåvan är det i princip min skyldighet att utnyttja den för att fortsätta att väcka debatt om viktiga ämnen”[12]
Mycket kan sägas och har sagts och skrivits om denna djärva konstnär men för att på detta forum hålla det förhållandevis kort och koncist räcker det att säga att Ohlson (gift med Minna Wallin och senare tillsammans med Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén)[13] vandrade stolt; klarsynt och medveten om alla dimensioner och även var dragen till skymningszonen mellan liv och död. Ett eget rum på Fabriken är ägnat åt, och tillägnat, hennes egen död, som blir ett konstverk i sig själv och som visuellt avdramatiserar det stora som vi, tack och lov, inte har kontroll över eller full vetskap om (det är befriande att inse att vi i vårt sista skede ’tvingas’ lämna över makten till en annan makt). Döden är en del av hela processen; något som såväl livs- som dödsbejakande mexikanare är väl medvetna om.
Elisabeth Ohlsons bildspråk
Hur uttrycker man det outsägbara? Elisabeth Ohlsons fotografier talar sitt eget språk när hon teatraliskt men även empatiskt iscensätter sina foton och låter människorna hon intresserar sig för blir rollfigurer i livets stora teater – som blir en del av vår egen verklighet. Som Shakespeare uttryckte det för ett bra tag sedan:
”All the world’s a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages.”[14]
Elisabeth Ohlson dokumenterade såväl vårt inträdande och engagemang på livets tillfälliga scen, som vår utgång och vårt avsked, ofta i starka och vågade färger men även i mörkare toner. Hon belyste situationer och tydliga uttalanden där oliktänkande individer äntligen kunde vara sig själva; fria i sin identitet, och anammande en livsstil som gjorde det möjligt för vissa av dessa individer att skifta mellan olika identiteter genom könsperformativitet och träda in i olika roller.
I Ohlsons talande bilder stiger homosexuella män och lesbiska kvinnor, som är starka i sin sårbarhet, in som de mest självklara i världen, och ges och tar den plats de förtjänar i en ny, om inte omskriven så dock reviderad, världs- och genushistoria som ser till människan och höjer sig över dammig heteronormativitet.
Stolta, ofta kraftfulla, och häftiga i sin naturlighet intar de sin självklara plats i den visuella kompositionen och deras karisma och kamp för att bli sedda lyser igenom i foton och porträtt där de berättar sin egen historia.
Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.
Ohlson var intresserad av allt (allmän)mänskligt mellan himmel och jord, och av vad som pågår i våra tankar, vårt gemensamma behov av att bli sedda, och vårt fokus, ju äldre vi blir, på vår egen avgång, bortgång och vårt fall – när och var och hur vi än lämnar scenen (och kanske, som del av detta, av vad som kan finnas på andra sidan). Hennes egen död blev såväl en verklighet som en ’happening’, fotografiskt iscensatt för samtida åskådare att ta del av. Så länge hennes konst visas blir den del av en fortsatt viktig kulturdebatt, och spelar en politisk roll, då som nu.
Elisabeth Ohlson engagerade sig i mänskliga rättigheter, tog tydlig ställning och är uppskattad och respekterad nationellt och internationellt för sitt engagemang. Hennes foton skiljer sig från mängden och skiftar fokuset genom att centralisera de marginaliserade, tills de normaliseras till den grad att vad som länge setts som normen och det enda gångbara– snabbt förlorar sitt mediala värde, och, med det, sitt intresse.
[1] Image: https://noba.ac/en/exhibition/elisabeth-ohlson-retrospektiv/
[3] https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/
[4] ”Att se människor och samhället. Det är Elisabeth Ohlsons specialitet och kännetecknar hela hennes gärning. På samma självklara sätt som hon lockar fram det bästa och unika hos varje människa i sitt porträttfoto, särskådar hon samhällets brister och orättvisor i sina konstnärliga och satiriska verk.” (ibid).
[5] De beskriver de djupare känslorna för varandra här: https://intothegloss.com/2017/07/eva-dahlgren-efva-attling
[6] Ett särskilt tack riktas för övrigt till Eva Dahlgren, i Fabrikens aktuella broschyr, och hon och Efva Attling är visuellt uppmärksammade av Elisabeth Ohlson i flera porträtt.
[7] https://www.sydsvenskan.se/artikel/konsthall-och-kafe-malmogallerister-bygger-om-stationshuset-till-en-ny-motesplats-pa-naset/
[8] https://konstguiden.com/utstallningar/2025/5/elisabeth-ohlson-retrospektiv/
[9] https://omni.se/fotografen-och-konstnaren-elisabeth-olsson-ar-dod/a/rP52dA
[10] Se utställningskatalogen ”Elisabeth Ohlson – könskrigare” (Fabriken 7 juni – 25 november, 2025). Se även https://fabrikenbastekille.se/elisabeth-ohlson/
En fascinerad serbisk akademiker skriver, för övrigt, att; “In this exhibition, Ohlson depicts twelve moments from the life of Jesus Christ, mixing the imagery and symbolism of church art and queer culture while positioning Jesus in present-day Sweden” https://research.vu.nl/en/publications/ecce-homo-in-sweden-and-serbia-state-church-and-blasphemy
[11] https://www.kamerabild.se/nyheter/jag-forstar-inte-riktigt-att-alla-ar-sa-upprorda/1326530
[12] Ibid.
[13] https://www.svd.se/a/OoaeAA/cecilia-udden-om-karleken-elisabeth-ohlsons-dod-overkligt och https://www.expressen.se/noje/cecilia-uddens-sorg-efter-elisabeth-ohlson/
[14] https://www.poetryfoundation.org/poems/56966/speech-all-the-worlds-a-stage
info@opulens.se
