KONST. Det handlar inte bara om status eller hierarkistrukturer, utan intentionen bakom ett verk och hur denna förmedlas, skriver Ida Thunström, apropå frågan om vad som är konst och vem som kan kallas konstnär.
Efter coronakrisens framfart har regeringen gått in med en liten ekonomisk hjälp (med betoning på liten men ändå) till de som utefter vissa premisser kvalificerat sig som professionella konstnärer. Jättebra. Mindre bra är, att det samtidigt finns en väldig mängd minst lika proffsiga kulturarbetare som inte innehar denna status, och som på grund av covid-krisen hamnat väldigt nära ruinens brant.
Jag satt häromdagen i en konversation med en kvinna som kämpat, bless her soul, för att få ut lite officiella pengar också till dessa människor. De som jobbar lika mycket men som inte innehar den viktiga statusen. Det här utspelar sig förvisso i Serbien, men det är på det stora hela samma sak där som överallt. Att den statliga kulturekonomin har lite dåligt immunförsvar är tyvärr lika internationellt utbrett som vilken pandemi som helst.
Men det finns andra situationer där det inte är lika enkelt att uttyda vad som är rätt att göra. Den tyske konceptkonstnären Joseph Beuys, var både nyskapande och uppseendeväckande. Under premissen ”Jeder Mensch ist ein Künstler” (alla är konstnärer), ett centralt begrepp i hans konstnärskap, avskaffade han urvalsprocessen till sin kurs på konstakademin i Düsseldorf. Det blev såklart lite kaos i lokalerna, och han fick tillslut lämna sin post på skolan. Jag tvivlar på att han grämde sig. Händelsen blev ju ett konstverk i sig, eftersom det var den högst väletablerade konstnären Beuys som gjorde det.
Jag kan hålla med om att allt kan bli konst. Men betyder dock inte att allt är konst, det skulle nog de flesta hålla med om. Det är därför rimligt, om inte ofrånkomligt, att vad som avgör saken blir en fråga om huruvida den som gjort verket är en ”riktig” konstnär eller inte. Dagens urvalsprocesser till akademier, stipendier, möjlighet till ekonomisk hjälp och rentav Arbetsförmedlingen Kultur, är faktiskt ganska tydliga, men det är intressant att fundera över vad det leder till. Ett verks konstnärliga värde kan vara ungefär lika besvärligt att förstå sig på som dess ekonomiska. Är det lite ”kejsarens nya kläder” över de här definitionerna? Svaret är nej, inte riktigt. Det handlar inte om status, utan om en slags precisering.
Att det alltså inte är helt godtyckligt visar sig i den där fadäsen som uppstod på Riche i Stockholm i september. De arrangerade en utställning med den anonyme, otvivelaktigt Banksyinspirerade gatukonstnären Iron. Över hela restaurangen sitter bilden Bat Man, ett lite väl gult porträtt av Xi Jinping. Med fladdermusöron. Inte helt snygg kommentar när kineser redan får utstå mycket extra rasism på grund av coronautbrottet. Iron ber om ursäkt och förklarar att han arbetar med att ”make a fool of people in power” (som han uttrycker det i en kommentar på Instagram). En god föresats, men något verkar ha hänt på vägen. Något gick snett i ledet intention-uttryck. ”Kunde Iron ha tänkt över sin ’Bat Man’–affisch en extra gång? Kanske.” säger Josefin Holmström i SvD, och där han hon alldeles rätt. Och saker som tid och erfarenhet är bra att ha när man ska tänka över sin konst en extra gång. Jag gillar Beuys konceptuella handling, men alla är faktiskt inte ein Künstler. Om det som krävs är att den där tiden och erfarenheten måste definieras och bestämmas av någon slags instans så må så vara. Det handlar inte (bara) om status eller hierarkistrukturer, utan intentionen bakom ett verk och hur denna förmedlas.
Bat Man på Riche är ett bra exempel på hur fel det kan bli. Det faktum att uppmärksamheten i media tog fart först när modeinfluencern Bryanboy (ursprungligen från Filippinerna) reagerade på saken, säger också en del om standarden på hela situationen. En influencers intention kan ju också vara lite besynnerlig, men den frågan får mer erfarna och officiellt erkända samhällskommentatorer ta hand om.
ida.thunstrom@opulens.se
