GENTRIFIERING. Karolina Bergström skriver om gentrifieringen av stadsdelar i storstäder och hur det påverkar förutsättningarna för kulturarbetare och filmskapare.

I en av mina första krönikor här på sajten skrev jag om den alltmer tilltagande gentrifieringen av New York, och vad det inneburit för bilden av ”det stora äpplet” som filmstad. Hur Manhattans forna lågbudgetdiners och gigantiska konstnärsloft, likt de i Scorseses En natt i New York, fått ge vika för franchisekedjor som Starbucks och Dunkin’ Donuts blandat med exklusiva märkesbutiker. Hur kapitalhungrande fastighetsbolag omvandlat hyreshus efter hyreshus till exklusiva andelslägenheter, och därmed trängt ut New Yorks kulturarbetare till Brooklyn eller Queens, om inte ännu längre. Och om paralleller med svenska förhållanden, där en nutida Henry Morgan knappast hade kunnat leva lugubert lyxliv à la Gentlemen på ett Södermalm där utgångspriset för en fyra då, för fem år sedan, snittade på drygt sju miljoner.

Det var då, och i dag ligger utgångspriset på en Södermalmsfyra oftast långt högre. Men vi har också en samtid där filmer i regel inte utspelar sig innanför tullarna utan någon helt annanstans. I Henrik Schyfferts med all rätt Guldbaggebelönade Spring Uje spring! är det miljonprogramförorten Bredängs högresta skivhus som utgör berättelsens kulisser, med nedstick i andra förortsinstitutioner som Örnsbergs sunkstolthet Pub Diset, där för övrigt Snabba cash-författaren Jens Lapidus ska ha hämtat inspiration till sina scandinavian noir-alster.

Häromdagen fanns ett A4-blad uppsatt på porten till fastigheten där barnets förskola ligger, inte helt långt från Diset, där de boende informerades om kvällens inspelning av tv-serien Beck alldeles runt knuten. Ett annat blad uppsatt på samma fastighet efterlyste i versaler en lägenhet, allra helst i samma hus, för inspelning av en annan tv-serie. Och på en portdörr alldeles nära efterlyste en tredje aktör en lägenhet för filminspelning, helst i sekelskiftesstil och helst ”med väggar i färger”. Att en söderförort, som för femtio år sedan var så pass nedgången att dess genuina sunkighet förevigades i Rainer Hartlebs klassiska dokumentärfilm Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system, nu blivit det hetaste heta inom huvudstadens film- och tv-produktion kan säkert bero på den stora skara mediearbetare som lär bo i trakten. Men troligtvis grundar sig mediehypen också i det faktum att här finns något genuint och tidlöst, något som inte går att fånga på samma sätt bland innerstadens Pressbyråer och Subway-skyltar.

Enligt urbanteoretikern Philip Clays vidareutveckling av sociologen Ruth Glass ursprungliga gentrifieringsteori sker denna process i fyra obönhörliga steg. Först attraheras kulturarbetare till en sliten arbetarklasstadsdel där hyrorna är låga, vilket i sin tur genererar allt fler kaféer och småbutiker, som senare leder till att de en gång låga bostadspriserna börjar höjas i takt med att fler och fler vill flytta dit. I den sista fasen har nu bara höginkomsttagare råd att bo i området, samtidigt som de mysiga kaféerna börjar trängas ut av kontor och mäklarfirmor. Vår stadsdel befinner sig antagligen på den knivskarpa gränsen mellan den tredje och fjärde fasen, med fyra mäklarkontor inom ett stenkasts avstånd men där den genuina stadsbild som saluförs i bostadsannonserna ännu inte har suddats ut.

Och just denna småstadskänsla är troligtvis vad som lockar produktionsbolagen att sätta upp sina lägenhetsefterlysningar i just våra kvarter, där ingen Seven Eleven-skylt finns så långt ögat når. Det vill säga om man inte har budgeten för att dra till en av de forna öststaterna och dra förmån av både billig arbetskraft och småstadsgenuina inspelningsmiljöer. Som av en ödets ironi är både vår och en annan förskolas lokaler nu snart på gång att omvandlas till lukrativa bostadsrätter, i denna stadsdel där en fyra nyligen gick för hisnande elva miljoner kronor och där den gentrifiering som dragit till sig stadens mediearbetare snart kommer att stöpa om hela området till en ”vacker död stad”, för att citera Thåström.

The post Vacker död stad first appeared on Opulens.

FILM. Karolina Bergström uppmärksammar en på sin tid av många missförstådd film som senare omvärderats – Paul Verhoevens Starship Troopers. Nu när det talas om en remake av filmen, finns fog för kritik. “Bäst att lägga idén på hyllan”, anser Bergström.

I år är det 25 år sedan premiären av Starship Troopers från 1997, Paul Verhoevens eklektiska hybrid mellan satir och action som genererade minst sagt blandade recensioner när den kom. I denna framtidsvision tar en grupp mer eller mindre blonda och blåögda ungdomar upp kampen mot hotande jätteinsekter genom att ta värvning, samtidigt som en fascistbetonad militärregim förkunnar demokratin som förlegad och ser militärtjänstgöring som den enda vägen till medborgarskap.

The post Satir över fascismen fyller 25 år first appeared on Opulens.

FILM. ”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019. Karolina Bergström försöker besvara frågan.

I boken The Confidence game: Why We Fall for It… Every Time beskriver den rysk-amerikanska författaren och The New Yorker-skribenten Maria Konnikova hur förutsättningen för allt slags sol-och-vårande är vår inneboende instinkt att lita på främlingar, en tillit som i sin tur utgör grunden för vår samvaro som sociala varelser. En förklaring till att det finns fler manliga än kvinnliga bedragare kan, enligt Konnikovas bok, vara att uppskattningsvis en av hundra män kan diagnosticeras som psykopat, ett karaktärsdrag som underlättar allt svindleri, medan diagnosen är nära nog obefintlig bland kvinnor.

Detta i kombination med det faktum att vi, enligt en amerikansk studie, tenderar att lita mer på kvinnor än på män kan i sin tur vara en bidragande framgångsfaktor för de kvinnliga bedragare som faktiskt existerar. Det är som att vi inte riktigt kan föreställa oss att en kvinna kan ha baktankar, och när hon väl gör det går det att räkna med andra slags rubriker och formuleringar än vad gäller män. Som i fallet med Ingela Jansson, av kvällspressen benämnd ”storbedragerskan” då hon efterlystes för miljonbedrägerier gällande bland annat bilar och privatlån, och där Expressen beskrev de brott hon efterlysts för som präglade av ”charm, list och gränslös fräckhet”.

Men kvinnliga film-sol-och-vårare har inte alltid tvingats charma sig till pengarna. Ett av de äldre filmexemplen kom redan på 1930-talet i George Cukors queerbetonade Sylvia Scarlett, där skojaren Sylvia spelad av Katharine Hepburn förklär sig som pojke för att undkomma polisen. Kanske är det just Sylvias manliga förklädnad som ger filmen dess befriande tjusning – i allmänhetens ögon är hon just bara en ung man och kan agera därefter. I Stephen Frears neo-noir-film The Grifters spelar dock könet all roll, när svindlaren Lilly använder sin kropp för att lura både hyresvärdar och juvelerare, och i filmens ödesmättade final till och med sin egen son. På samma sätt flimrar naken kvinnohud fram i samma takt som dollartecknen, när proffssvindlaren Sydney Prosser söker lura skjortan av en borgmästare i verklighetsbaserade American Hustle. Lilly och Sydney använder bara de redskap manssamhället lärt dem att utnyttja, men priset blir i längden ett fjärmande från den egna kroppen för att kunna hantera sitt handlande.

Den brittiska filmteoretikern Laura Mulvey myntade 1975 begreppet ”den manliga blicken” för att beskriva hur filmkameran nästan alltid låter oss uppleva filmen ur den manlige och heterosexuelle karaktärens ögon – fixerade vid en lite för djup urringning, glidandes längs med ett bart kvinnoben eller fluktandes på en naken kvinnokropp i duschen. Mycket cineastiskt vatten har runnit under broarna sedan dess, och mer än fyrtio år senare har filmkameran bit för bit börjat ändra fokus från kropp till knopp.

”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019, som för övrigt är en remake av åttiotalsklassikern Rivierans guldgossar. “Därför att vi är vana vid att fejka. Och – för att ingen man kan tro att en kvinna är smartare än honom” blir det lakoniska svaret.

Just det senare verkar för övrigt ha varit devisen för den så kallade ”Soho-svindlaren” Anna Sorokin, som för några år sedan dömdes till fängelse av New Yorks domstol efter att i åratal ha duperat stadens ekonomiska elit på pengar och hotellnätter genom att framställa sig själv som en välbärgad tysk arvtagerska.

Nyligen släppte Netflix en bingebetonad dramaserie baserad på Anna Delveys, som hon kallade sig, svindlerieskapader där hon fick både konstvärlden och finansgräddan att öppna plånboken för att finansiera sin Gucci-blingade livsstil. Med ytterligare en påtänkt serie baserad på Anna Delveys historia, producerad av HBO och med Girls-skaparen Lena Dunham vid rodret, är det bara att konstatera att kvinnliga bedragare fortsätter att fascinera och generera medieintäkter i samma frenetiska takt som dollartecknen i American Hustle.

The post Kvinnliga svindlare fascinerar first appeared on Opulens.

FILMFRAMTID. Om det blir testvisningar, artificiell intelligens eller något helt annat som banar väg för kommande svenska filmsuccéer återstår att se, konstaterar Karolina Bergström.

Filmiska magplask som skämskuddebetonade Sean Banan inuti Seanafrika, Colin Nutleys rockflopp Angel eller bankrånarpekoralet Blå måndag (som av många kallas för den sämsta svenska filmen någonsin) – hade de kunnat undvikas med hjälp av testvisningar? I alla fall om man får tro den rutinerade Hollywoodveteranen Kevin Goetz nyutkomna bok Audience-ology: How moviegoers shape the films we love. Här ger Goetz, som under de senaste decennierna gjort sig ett namn i drömfabriken genom att arrangera minutiöst planerade testvisningar för utvald publik, en bild av spelet bakom hur filmer betygsätts av förhandspublik för att sedan slipas till inkomstbringande perfektion.

The post Konsten att undvika filmfloppar first appeared on Opulens.

FILMGENRE. Även om romcom-filmen gjort en form av comeback slipper vi tacksamt nog daterade scenarier som det i Pretty woman eller i När Harry mötte Sally, skriver Karolina Bergström. Det handlar om en bespottad genre som haussades under 90-talet, för att sedan förkastas men nu tycks vara på väg tillbaka.

Lagom till alla hjärtans dag nästa år är det biopremiär för Marry me, där en känd popsångerska efter diverse förvecklingar gifter sig med en okänd man i publiken för att efter hand också bli kär i honom. Låter konceptet något krystat? Det är det antagligen också, men även ett av många exempel på den senaste tidens försök att tillfredsställa en allt större törst efter romantiska komedier.

The post Revival för romcomfilmen first appeared on Opulens.

FILM. Vad som till en början känns som en utdragen novellfilm utvecklar sig till en nagelbitande hybrid mellan thriller och sorgesång, skriver Karolina Bergström. 

Shop
Regi: Jesper Klevenås

Det senaste decenniet har individens utsatthet gentemot det kapitalistiska systemet skärskådats i en rad plågsamma filmskildringar. I Ken Loachs Jag, Daniel Blake förpassas en sjukskriven snickare allt längre ner på fattigdomstrappan på grund av absurdistiska reglementen, och i Sorry we missed you av samma regissör strimlas en familjs liv sönder och samman av den moderna gigekonomin. I bröderna Dardennes Två dagar, en natt tvingas dessutom en uppsagd kvinna att be och böna inför sina arbetskamrater att avstå från sin utlovade bonus för att hon ska få behålla sitt arbete.

The post Socialrealistiskt om shoppingmissbruk first appeared on Opulens.

FILMKLASSIKER. Karolina Bergström minns en dystopisk film som var stilbildande. Det är 40-årsjubileum för Flykten från New York, med Kurt Russell i huvudrollen som “Snake” Plissken.

Det händer inte alltför ofta nuförtiden, men när undertecknad väl tar sig till gymmet är det oftast ett och samma soundtrack som går på repeat. När den multibegåvade Alla helgons blodiga natt-regissören John Carpenter för fyra decennier satte New York på scifi-kartan med 1981 års Flykten från New York gjorde han det inte bara med egenproducerade synthtoner, utan också med en handling som efter alla år fortfarande lyckas hålla spänningen uppe från den första celluoidkrispiga filmrutan till den sista.

The post Stilbildande dystopi 40-års-jubilerar first appeared on Opulens.

FILM. Snart kommer Avatar 2 och dess enligt James Cameron ”visuella 3D-fest”. Karolina Bergström är dock skeptisk till en framtid för 3D-filmen eftersom det är en teknik som tenderar att ge oss huvudvärk och inte heller har visat sig förstärka den känslomässiga filmupplevelsen.

En av 2010-talets finaste kortfilmer är Johan Palmgrens 3D-dokumentär Flogstavrålet från 2013. Allt från olycklig korridorskärlek till kvarboende överliggare ryms i den tredimensionella skildringen av studentkvarteret Flogsta i Uppsala, där till och med lagens långa arm kopplas in i jakten på korridorens notoriska mattjuv. Filmad i så kallad positiv 3D, som skapar en slags djupkänsla i bilden istället för att låta objekt ”poppa ut” från bioduken vilket sker med negativ 3D, tog Flogstavrålet ett modigt och innovativt grepp om den redan då lätt avdankade specialeffekten.

The post Sista rycket för 3D first appeared on Opulens.

LÅNGFILM. Karolina Bergström har sett den franska långfilmen I väntan på frihet i regi av Emmanuel Courcol.  Det är “en tillrättalagd feelgood-skildring som inte är dålig i sig, men som hade kunnat vara så mycket bättre”, konstaterar hon.

I väntan på frihet
Regi av Emmanuel Courcol

Den som har sett den mer än tjugo år gamla svenska långfilmen Vägen ut, för övrigt regisserad av framlidne Daniel Lind Lagerlöf, kan redan denna verklighetsbaserade historia i stora drag. När Dramaten-skådespelaren Jan Jönson år 1985 slumpartat träffade på fängelsedirektören på Kumlaanstalten ledde mötet till att Jan Jönson sade upp sig från Dramaten för att sätta upp Samuel Becketts klassiker I väntan på Godot – på Kumla och med fem fångar i huvudrollerna. Mer än så ska inte avslöjas här med risk för spoilers, utöver att Jönsons arbete i verkligheten tog honom vidare till det beryktade kaliforniska fängelset San Quentin och dessutom gjorde Jan Jönson till personlig vän med Beckett själv.

The post Fransk fängelse-feelgood first appeared on Opulens.

DEBUTFILM. Lena lämnar en med en känsla av värme och sorg, skriver Karolina Bergström som sett Isabel Anderssons debutfilm om Lena Nyman.

Lena
Regi: Isabel Andersson

För min generation är hon kanske framförallt känd för rollen som den varma rövarmodern Lovis i Tage Danielssons Ronja rövardotter, för mina föräldrars generation som sitt frispråkiga alter ego i Vilgot Sjömans autofiktiva Jag är nyfiken gul, som dessutom oplanerat kom att sätta Sverige på den sexuellt frisläppta världskartan. Men som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än det, och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

The post Imponerande skådespelarporträtt first appeared on Opulens.

FILMKONST. Filmen Pleasure kommer säkert att generera en del debattinlägg, men desto fler tankar om var den där hårfina korsningen mellan estetik, erotik och pornografi egentligen går, skriver Karolina Bergström.

”Varför klär alla plötsligt av sig?” undrade skådespelerskan och regissören Rashida Jones för några år sedan i en krönika i modetidningen Glamour angående kvinnliga popartisters alltmer påtagliga förkärlek för strippstänger och kastade kläder, och fortsatte med att kalla 2013 för ”den extremt synliga vaginans år”.

The post Pornofieringen av kulturen first appeared on Opulens.

POPULÄRKULTUR. Karolina Bergström har läst en aktuell antologi om filmkvinnor som inte drar sig för att döda. Hon konstaterar att hotet om antingen hypersexualisering eller hypermaskulinisering vilar tungt över populärkulturens kvinnliga mördare.

Manliga mördare på film, de som kan döda med samma lätthet som de borstar tänderna, finns det tretton på dussinet av. Men när det gäller kvinnor och mord är det en annan femma. Under de senaste decennierna har vi sett populärkulturens kvinnliga mördare smidigt gå från lättklädda rape and revenge-karaktärer till feministiska statements. Men är då samtida kvinnor som dödar på film alltid någon form av offer, eller handlar mördandet snarare om en annan form av motiv?

The post Filmkvinnor som dödar first appeared on Opulens.