Ur Rosé-Marie och prästjäveln

Annons.
Anita Winblad (foto: privat)

DEBUTROMAN. Jag stod mitt på kyrkogården med händerna fulla av gödsel. En fluga surrade runt min näsa. Instinktivt viftade jag bort den, vilket naturligtvis ledde till att jag även fick gödsel i ansiktet. En kort stund funderade jag på om det inte vore ett bra läge att inse att jag förmodligen skulle vara singel resten av livet, men sedan insåg jag att om jag bara duschade ett par, tre, fem gånger när jag kom hem så skulle jag kunna vistas bland folk igen. Tyvärr kunde jag inte kunde gå hem än. Jag var tvungen att vänta på att Rosé-Marie, min granne och nya bästis, kom tillbaka från den senaste hämndaktionen mot mannen som vi nu för tiden kort och gott kallade ”prästjäveln”. Med andra ord, inget annat att göra denna vackra sommarkväll än att fortsätta lukta koskit.

Sedan kom Rosé-Marie springande och ropade ”Vi måste sticka! Jag tror jag kanske hade ihjäl honom!” och det var inte så mycket annat att göra än att torka av det värsta av gödseln på gräsmattan och sticka därifrån.

 

199 kr. KÖP HÄR>>

Anita Winblad är uppväxt i Färjestaden på Öland. Efter att ha bott på många olika
platser i sitt liv har hon nu återigen slagit sig ner i Färjestaden, där hon förutom sitt författarskap också driver ett hundpensionat. Hon är utbildad civilekonom och har tidigare arbetat med ekonomi och verksamhetsstyrning. Rosé-Marie och prästjäveln är Anita Winblads debutroman.

Kap 3 ur Rosé-Marie och prästjäveln: Skenhelighet

Efter att helgen utvecklats på ett minst sagt oväntat sätt så var det nästan lite skönt att åka till jobbet på måndagsmorgonen. Nästan, för det var ju ändå åka till jobbet det handlade om. Har jag sagt vad jag jobbar med, förresten? Nej, det har jag nog inte nämnt. Jag är IT-tekniker. Jag jobbar på kommunen och när någon av kommunens anställda får IT-problem så är det mig eller någon av mina kollegor de vänder sig till. Jag har jobbat på IT-avdelningen i tio år, sedan jag blev osams med mina kollegor på högstadiet där jag tidigare jobbade som NO-lärare. Jag bytte arbetsplats på egen begäran efter att jag fått frågan om jag kunde tänka mig at bli omplacerad. Som NO-lärare kan man råka ut för att få undervisa i allt möjligt och jag hade bland annat undervisat i något som kallades för datakunskap. Så då blev det IT-avdelningen jag hamnade på, eftersom jag var bra på ”det där med data”, som rektorn uttryckte det. Jag påpekade då han sa det genast att ordet data betyder fakta och att det handlar om information som samlas in på ett eller annat sätt. Det är inte språkligt korrekt att använda ordet data när man pratar om hårdvaran man kan använda för datainsamling, utan en sådan maskin kallas för dator. Detta informerade jag rektorn om. Rektorn mumlade något om att ryktet om mig stämde. Och så började jag jobba på IT-avdelningen istället.

Jag har inte hållit mig särskilt uppdaterad om ny mjukvara eller teknik under de här tio åren som gått sedan jag omplacerades. Jag har fortfarande bara hyfsad koll på Office-paketet och historiken kring hur Internet startade, så jag hjälper gärna till med sådana frågor när de dyker upp. De dyker upp väldigt sällan. Jag är också bra på att dra kablar och koppla in saker. Jag brukar oftast sitta i Helpdesken. Kommunens anställda lägger in sina IT-ärenden som de behöver hjälp med i ett program som kallas för Helpdesk, sedan sitter vi på IT-avdelningen och tar emot dessa ärenden och hjälper till med att lösa dem. För det mesta brukar jag hänvisa ärendena till mina kollegor, de har för det mesta bättre koll än vad jag har. Ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt bra på mitt jobb. Nya operativsystem och integrationer mellan olika program är inget som intresserar mig. Det finns andra som tycker sådant är kul och därför är de också bättre på det.

Men jag trivs ganska bra. Det är trevliga kollegor, fina lokaler och man kan dricka hur mycket kaffe man vill. Vi har dessutom en ny kaffemaskin, en sådan där märkvärdig och dyr maskin som mal bönorna i maskinen och sedan serverar hett kaffe med mycket smak. Ett rejält lyft jämfört med vår gamla maskin som presterade brunt varmvatten som knappt smakade något. Den hade ett enda alternativ till kaffe och det var kaffe med vitt, vilket var samma bruna varmvatten fast med ett vitt pulver i, som tydligen skulle användas istället för mjölk.

På förmiddagsfikat gjorde jag just det, drack kaffe alltså. Jag tog med mig min korvmacka och gick ut i fikarummet. Jag tryckte på knappen för svart kaffe på kaffeautomaten och det välbekanta, mysiga ljudet av kaffebönor som mals började höras. När kaffet var klart tog jag det med mig och satte mig vid ett av borden, efter att ha hälsat på Eva från ekonomiavdelningen, som alltid brukade vara först på plats för att fika. Hon brukar äta frukost på fikapausen och hade denna dag plockat fram yoghurt, flingor och knäckebröd som hon snabbt mumsade i sig, hon såg som vanligt ut att vara helt utsvulten och kastade sig över maten nu när hon äntligen fick äta. Ja ja, vi har alla olika matvanor. Själv gillar jag gröt till frukost. Havregrynsgröt med äppelmos. Det är grejer, det.

Jag plockade upp morgontidningen och började bläddra lite i den. När jag kom till lokalsidorna så bläddrade jag snabbt förbi de närliggande kommunernas sidor, de intresserade mig inte alls. När jag kom till min hemkommuns sidor så stannade jag däremot upp, tog en slurk av det heta, goda kaffet, noterade att Eva från ekonomiavdelningen tittade surt på mig när jag sörplade, och började läsa de lokala nyheterna. Det hade varit talangjakt i parken, en lokal singer/songwriter hade vunnit och hon förklarade i artikeltexten att hon hoppades att detta var första steget mot en internationell karriär. Hon skulle gärna vilja släppa en egen skiva och hon tänkte skicka in några bidrag till nästa års melodifestival. Jaha, tänkte jag, jag ska försöka lägga hennes namn på minnet, så kanske man kan säga om några år att jag visste vem hon var långt innan hon var känd. Hon kommer från mina hemtrakter, kunde jag säga. Sedan fick jag syn på artikeln under den om talangjakten och glömde bort singer/songwriter-tjejens namn.

Artikeln under hade rubriken Kyrkoherden som vill göra gudstjänsterna roliga och jag började läsa artikeln medan jag undrade om det här var den kyrkoherde som var Maries chef. Artikeln handlade om hur han tyckte om att skämta i sina gudstjänster och att han gärna tog fram gitarren och spelade en låt någon gång eller två vid alla möjliga tillfällen. En bild kompletterade artikeln. Han satt tillsammans med fem äldre damer kring ett bord. Enligt bildtexten var damerna församlingens syförening. Kyrkoherden hade en gitarr i famnen och ett fat med kakor framför sig. Det måste vara nyhetstorka, tänkte jag, om halva lokalsidan tas upp av en nyhet om att en präst spelar gitarr och äter kakor. Han verkade inte ens göra det samtidigt.

Jag tittade på bilden och tänkte att han såg ut att vara ganska trevlig. Jag har alltid uppskattat både kakor och musik och gamla damer som broderar, så det fanns mycket i bilden som tilltalade mig. Men det var också det där andra, Maries ord om att det var ”den där jävla prästen” som var anledningen till att hon satt på sin uteplats och grät. Vi hade inte pratat mer om det, men tydligen hade Marie kommit på att hon skulle genomföra någon slags hämndaktion, och med min hjälp dessutom, genom att skruva ner tavlan med Jesus på. Så kunde det vara samma person? Den leende, mustaschprydde mannen med gitarr och kakor och gamla damer, var han samme man som fick sin personal att gråta och anlita grannar till att hålla i stegar? Ja, det är väl möjligt, tänkte jag. Men en präst ska väl ändå ägna sig åt att göra kristliga gärningar, är det inte liksom en del av hela grejen? Marie kanske hade missförstått något som sagts eller gjorts. Eller så var de kanske oeniga i någon fråga och hon hade tagit illa vid sig. Jag visste ju egentligen ingenting, jag kände egentligen inte Marie och jag kände verkligen inte prästen heller, men ändå var jag inblandad i deras relation nu efter det där med stegen.

Jag läste färdigt artikeln. I ett stycke mot slutet stod det att kyrkoherden tyckte att det var viktigt att man i församlingen fokuserade på det kristna budskapet och kyrkans fyra grundpelare som tydligen var diakoni, mission, gudstjänst och undervisning. ”Vi präster är tvungna att i alltför hög grad fokusera på värdsliga ting som ekonomi, fastighetsrenoveringar och personaladministration. Vi måste ta ett steg bort från det, för det är inte det som kyrkan ska hålla på med”, sa kyrkoherden. ”Det var inte viktigt för tvåtusen år sedan och det är inte heller viktigt nu.”

Det kunde kanske förklara varför han och Marie krockade med varandra, funderade jag. Om hon jobbade som ekonom så var ju hennes uppgift i kyrkans verksamhet det som han inte ville ha där över huvud taget. Inte för att det var en anledning till att driva folk till tårar, men som sagt, det kunde kanske vara något av en förklaring.

Jag bläddrade vidare till inrikesnyheterna och läste rubriker om regeringen och brottsligheten. Sedan läste jag rubrikerna på utrikessidorna. De handlade om regeringar och brottslighet. Sedan tittade jag igenom tv-tablån och konstaterade att det gick tre deckare jag ville se på olika kanaler under kvällen. Nöjd med att ha kvällen planerad så drack jag ur sista slurken kaffe, noterade att Eva från ekonomiavdelningen återigen tittade surt på mig när jag sörplade, och ställde in min kaffemugg i diskmaskinen. Listan på kylskåpet upplyste mig om att det var Janne som hade hand om disken denna veckan och att det var tre veckor kvar till det var min tur. Jag hälsade på de andra från ekonomiavdelningen som kommit till fikarummet medan jag läst tidningen och sedan gick jag tillbaka till mitt skrivbord. Lasse hade skickat en Youtube-länk med några ryssar, jag tror iallafall det var ryssar för det var kyrilliska bokstäver på en textremsa i klippet. Ryssarna hoppade ner i en isvak och skrek för det var så kallt i isvaken. Jag kollade på klippet två gånger innan jag svarade ”ha ha” till Lasse och började läsa mina andra mejl. Tyvärr var det mest jobbmejl. Sedan fortsatte resten av arbetsdagen utan att jag funderade särskilt mycket på vare sig Marie, prästen, Eva från ekonomiavdelningen, singer/songwriters eller ryssar som hoppar ner i isvakar.

På vägen hem från jobbet fick jag ett infall och stannade till vid handelsträdgården och köpte tre rosa pelargoner och en säck med blomjord. När jag kom hem planterade jag mina nyinköpta pelargoner i krukorna och kände mig riktigt nöjd med resultatet. Det blev liksom mer känsla av trädgård på uteplatsen och väldigt somrigt.

– Hej, hörde jag bredvid mig när jag precis tryckte ner jorden runt den sista av pelargonerna och tittade upp för att se Marie stå där bredvid planket.

– Hej, sa jag. Vad fin du är.

Hon hade på sig randiga kostymbyxor och en vit skjorta och håret var uppsatt på ett invecklat sätt utan att likna ett fågelbo alls.

– Tack, sa Marie. Så här brukar jag väl se ut? Fast det är klart, du brukar ju inte se mig när jag är jobbklädd. Vet du vad den jäveln gjorde idag?

– Eh, nej. Menar du prästen?

– Såklart jag menar prästjäveln, sa Marie med sin småländska dialekt och berättade för mig vad som hänt. Han kallade till möte med hela personalen, sa Marie. Han hade inte skickat ut någon dagordning så ingen visste vad mötet skulle handla om. Så när vi sitter där och han har berättat om hur fantastiskt lyckad gudstjänsten var i söndags och att flera personer kommit fram och tackat honom efteråt på kaffestunden, så säger han plötsligt ”då så, Marie, då kan väl du ta och redogöra för hur resultatet ser ut vad gäller konfirmandverksamheten hittills i år”. Jag var såklart inte förberedd på det, jag hade väl någon liten vag uppfattning om hur läget var men jag hade ju ingen rapport eller något sånt att presentera. Vi gör ju inte månadsbokslut eller så heller, men jag sa att jag kunde gå och kolla och skriva ut en rapport ur ekonomisystemet. ”Nej, det behövs inte. Du är uppenbarligen inte förberedd och dina arbetskamrater ska väl inte behöva sitta och vänta medan du går och börjar ta fram rapporter. I fortsättningen skulle jag uppskatta om du var lite mer förberedd till våra möten.”

Marie berättade att hon försökt försvara sig med att säga att hon ju inte visste att han skulle ta upp den här frågan.

– ”Nu släpper vi det, Marie”, sa prästjäveln då, och så frågade han en av konfirmandledarna hur deras läger hade varit. Självklart kunde konfirmandledaren berätta om hur det hade varit, konfirmanderna hade sprungit runt och stojat halva natten och de hade haft andakt utomhus i en skogsglänta, precis som vanligt. ”Bra”, sa prästjäveln, ”och tack för att du kommer förberedd till våra möten.”

– Fattar du hur han beter sig! sa Marie och höjde upp armarna och viftade med dem i en gest som jag förstod berodde på frustration. Och det är inte allt! När mötet var slut bad han mig komma in på hans rum. När vi satt där sa han: ”Jag tycker inte om att bli utmanad och ifrågasatt inför alla i personalen. Jag tycker att du ska förbättra din attityd och uppträda professionellt.” Jag svarade att jag bara försökte förklara att jag inte visste att jag skulle vara förberedd på att redovisa ekonomi för konfirmanderna. Då höjde han rösten och sa: ”Det är PRECIS det här jag menar! Din tråkiga attityd får oss alla att känna oss obehagliga till mods och jag förväntar mig att du har en mycket mer positiv framtoning fortsättningsvis. Och kom ihåg att jag är din chef. Kom ihåg det, Marie. Tack för samtalet.” Han pekade mot dörren och jag gick tillbaka till mitt arbetsrum alldeles skakig.

Jag visste inte vad jag skulle svara efter att Marie berättat om vad som hänt under hennes arbetsdag, men jag förstod att hon fortfarande var alldeles skakad och chockad över angreppet på henne.

– Jag försöker vara professionell, inte blanda in några känslor, men han angriper mig som person. Det är väl för att han vet att jag gör ett bra jobb, han kan inte racka ner på hur jag utför mina arbetsuppgifter, men min personlighet kan han ge sig på hur mycket som helst. Hur ska man försvara sig om någon säger att man har dålig attityd? Det kan man inte! Säger man till exempel ”nej jag har ingen dålig attityd”, så är det ju ytterligare ett bevis för att man har dåligt attityd när man säger emot honom! Det jävla svinet, jag ska slå ihjäl honom!

Marie måste ha sett att jag hajade till av det där sista hon sa, för hon skyndade sig att säga att hon så klart inte skulle slå ihjäl honom, men att hon bara var så himla arg att det kändes som om hon ville det.

– Han kommer alltid med pikar och antydningar mot mig. Men jag kan liksom inte säga något om det för då får jag bara höra ”så känslig du är då” eller ”det var väl inget” eller ”du tolkar mig fel”. Till slut blir man tyst. Jag tänker bli tyst på jobbet nu, det är en sak som är säker. Jag tänker inte säga ett enda jävla ord mer på jobbet. Jag ska bara sitta på mitt rum och söka andra jobb, det är vad jag ska göra.

– Ja, det kanske är en bra idé att du söker dig därifrån om det är så illa, sa jag.

Jag kom inte på något annat att säga, jag tänkte att jag skulle trösta eller hjälpa till med några kloka ord, men jag sa inte mer än så. Kanske hade jag kommit på något mer att säga, men Marie sa: ”Nähä, nu ska jag laga middag och ta mig ett glas rosé. Det blir jättefint med blommorna, förresten.” Sedan gick hon in bakom planket igen och jag vattnade mina pelargoner och gick in för att laga middag jag också. Det blev en av mina favoriträtter, den öländska rätten lufsa. Doften av stekt fläsk fyllde lägenheten och jag öppnade en kall öl. Livet är bra härligt ändå, tänkte jag. Och så tänkte jag en stund på hur tacksam jag var att jag hade bra arbetskamrater och en bra chef. Trots att jag inte var någon stjärna på jobbet så var det aldrig någon som pikade mig eller behandlade mig annorlunda. Jag var en i gänget. Vi fördelade arbetsuppgifter efter våra förmågor och allting flöt på bra och alla uppträdde vänligt. Jag kunde inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara att inte känna sig trygg på jobbet, att ständigt behöva tassa på tå för att inte stöta sig med någon, att oroa sig för vad som skulle kunna hända härnäst. Stackaren, hon sitter väl där ute nu och dricker rosé, Marie, tänkte jag och sedan började jag skratta. Rosé-Marie, det är ju som Rose-Marie fast med en accent! Och hon heter ju Marie och hon dricker rosé! Jag funderade lite på om jag skulle berätta för Rosé-Marie att jag kommit på ett bra namn till henne, men jag bestämde mig för att inte göra det, inte än i alla fall, det fanns ju en risk att hon skulle ta illa upp. Sedan skrattade jag lite till, för jag tyckte det var riktigt kul.

Efter maten tog jag med mig en kopp kaffe ut på uteplatsen och medan jag drog fram stolen insåg jag att jag ville prata mer med Rosé-Marie. Det var en tanke som överraskade mig, jag brukar ju inte tycka om att prata med folk, men jag var nyfiken på hennes arbetsplats och det där med tavlan kunde jag ju heller inte släppa riktigt. Och så var jag lite orolig att hon faktiskt hade menat det där med att slå ihjäl prästen, tänk om hon skulle be mig om hjälp med att hålla i stegen när hon skulle göra det?

Jag var faktiskt så nyfiken på att få reda på mer att jag alldeles frivilligt kikade in på andra sidan planket för att se om Rosé-Marie var där. Det var hon inte, dörren in till lägenheten var stängd och katten låg på sin klättermojäng och stirrade på mig. Jag gillar som sagt inte katter och det var inte katten jag ville prata med heller, så jag gick tillbaka och satte mig på min egen uteplats igen. Jag var mycket nöjd med pelargonerna och när jag druckit upp mitt kaffe vattnade jag dem.

Jag såg faktiskt inte till Rosé-Marie på flera dagar. Minnet av händelsen med stegen och artikeln jag läste om prästen som åt kakor med gamla damer bleknade i mitt medvetande, men nyfikenheten över att få reda på mer stannade faktiskt kvar, och jag höll ögon och öron öppna efter om Rosé-Marie skulle gå ut på sin uteplats.

***

199 kr. KÖP HÄR>>

Anita Winblad är uppväxt i Färjestaden på Öland. Efter att ha bott på många olika
platser i sitt liv har hon nu återigen slagit sig ner i Färjestaden, där hon förutom sitt författarskap också driver ett hundpensionat. Hon är utbildad civilekonom och har tidigare arbetat med ekonomi och verksamhetsstyrning. Rosé-Marie och prästjäveln är Anita Winblads debutroman.

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

0 0kr