Ur Mendelssohnkartan

Annons
Collage: Opulens.

BOKSLÄPP. Med nästan omättlig aptit på intressanta detaljer och stor portion humor får vi i Mendelssohnkartan följa jakten efter pusselbitarna för den släktkarta författaren skapar och som växer för att snart omfatta 765 personer. Denna vidunderliga expedition bjuder på en skönlitterär encyklopedi med släkten Mendelssohn som utgångspunkt, dess fram- och motgångar, dess samtid, samhällsutveckling, krig och förföljelse. Här nedan följer bokens första kapitel.

 

Kapitel 1: I begynnelsen

Diane Meur föddes i Bryssel 1970 och bor sedan 1987 i Paris, då hon påbörjade sina studier till språkvetare på École Normale Supérieure. Verksam som författare och översättare från engelska och tyska. Mendelssohnkartan (i översättning av Joachim Forsgren) är hennes första bok på svenska.

181 kr. KÖP HÄR>>

I begynnelsen fanns en man … fast ändå inte. I begynnelsen fanns aldrig en man eller en kvinna heller för den delen, inte ens en man och en kvinna, lika lite som det fanns en första dag och en första natt. Det handlar om en mängd förfäder vars namn har glömts, allt fler och mer osäkra ju längre man går tillbaka. Och hur stora och förståndiga vi än är, måste vi till sist acceptera den förvirrande slutsatsen att det på det här området inte finns någon begynnelse.

Endast liv har en begynnelse, fast ändå inte. Livet i absolut bemärkelse har varken början eller slut, det är bara länkarna i dess kedja vi ser, som genast viker undan framför ögonen på oss, skyggar, utan att för den skull brytas upp av kurragömmaleken. Men vi talar om Moses, om denna Moses som ännu inte ens kan kallas Mendelssohn (vi ska snart se varför), och jag medger att hans liv faktiskt börjat någonstans : i Dessau, den lilla huvudstaden, i det lilla hertigdömet Anhalt. När? Den 6 september 1729, läser man för det mesta. Men man läser även ibland den 17 augusti 1728, vilket först fick mig att tro att han kommit till världen före sina föräldrars giftermål. Precis som min käre Heinrich Heine, som man länge hävdade föddes 1799 och inte 1797. Att vara ett kärleksbarn på den tiden var en skamfläck att noggrant dölja.

Ogrundad misstanke : Ingenting hos detta fromma par som blev hans föräldrar för tanken till passionerade utsvävningar, och i själva verket beror bristen på överensstämmelse mellan datumen på en enda siffra. »Jag föddes i Dessau 1729, den 12 elul 5489 i den hebreiska kalendern«, skriver den tyske filosofen på något ställe. 1* Det vill säga, den 6 september 1729. Men på hans första gravsten (varför det blir en till får vi se längre fram) står det 12 elul 5488, nämligen 17 augusti 1728. Somliga har fört fram hypotesen att han skulle ha misstagit sig på ett år i sin korta självbiografi – en mycket osannolik hypotes om man frågar mig. Att han kunde ha blivit förvirrad av hur de kristna och hebreiska kalendrarna hänger ihop är tänkbart. Men att han i samma mening skulle misstagit sig i bägge kalendrarna har man svårt att tro. De flesta biografier anger datumet år 1729, vilket leder till slutsatsen att misstaget begåtts av hans gravstensgravör. Ett sådant misstag är ändå förvånande, när det rör sig om en så pass berömd avliden person. Hur som helst måste någon av dem gjort ett misstag, inte sant? Såvida det här nu inte handlar om ett misstag, utan om ett litet oskyldigt bedrägeri. Jag nämner det för att jag tycker det vore vackert och då skulle en tredje hypotes kunna vara : Moses skulle medvetet ha ändrat sitt födelsedatum för att få det att sammanfalla med Gotthold Ephraim Lessings födelseår. Vännen, alter egot, föddes i januari 1729.

Endast berättelserna har en begynnelse, fast ändå inte. De har inte bara en, utvald bland en oändlighet av andra lika relevanta. Berättelsen om Moses, börjar den enbart från och med hans födelse i Dessau den 12 elul 1728 eller 1729? Börjar den inte med hans dagars upphov och deras respektive öden? I så fall sätter vi igång. Mendel, Moses far, var skriftlärd i den lilla judiska församlingen i Dessau. Han kallades Mendel Dessau, ibland också Mendel Heymann, alltså Haïm, kanske eftersom hans far hette Haïm. Det är till och med troligt; Haïm kom att bli namnet Moses gav sin förste son, född och död 1766.

Man vet inte mycket om Mendel Heymann Dessau, förutom att han var fattig och kom utsocknes ifrån, och att han om vintermorgnarna klockan fyra tog den lilla sjukliga gossen till skolan, uppflugen på hans rygg insvept i en rock. Jag har en bild av familjens hem framför mig. Det är ett ruckel som inte får mig att tänka på annat än bedrövelse, fukt, brist på ljus och där, förutom den sjuklige Moses, åtminstone en bror (Saül) och en syster (Jente) var inklämda. Författaren till boken där jag hittat bilden berättar dessutom att huset var sammanbyggt med ett annat och att gårdsplanen »ännu inte var stenlagd« 2 . Det vill säga, ännu mindre ljus, höns som pickar i leran, vinterdagar då man stiger upp klockan fyra på morgonen, eftersom natten kommer redan klockan fyra på eftermidddagen.

Mot denna bakgrund framstår det man vet om Moses mor alltför bra för att godtas utan belägg (belägg jag avstått från att söka, det är lika bra att erkänna med en gång). Rachel Sara, född Wahl, hade nämligen inte mindre än två illustra förfäder : Moses Isserles från Krakow, en stor talmudist från 1500-talet och Saül Katzenellenbogen, vars historia berättades för mig en dag på Canon des Gobelins av en vän som heter Haïm och vars mormor också hette Wahl : Denne Saül Katzenellenbogen kom från Padova och skulle ha blivit den litauiske prins Radziwills skyddsling. Hos prinsen rönte han så mycket uppskattning att 1587, då den polska tronen stod tom, Radziwill gjorde honom till tillfällig valkonung, därav hans smeknamn Saül Wahl, val på tyska. Kanske det. Men kanske lika gärna att Wahl, liksom Wellek, Bloch, la Gaule, les Galles, les Velches, Valaques och Wallons … betecknar (ungefär och helt godtyckligt) folk och länder i väster och / eller i söder. Ett namn som i Polen skulle varit passande att ge en man från Padova.

Denna höst 2012, då jag utforskade Moses ättlingar och såg dem gradvis sprida ut sig över hela världen, till de mest skilda miljöer och yrken, älskade jag tanken att min gamle vän skulptören som jag satt och drack te med på Canon des Gobelins skulle kunna vara, om inte en av hans många ättlingar, så åtminstone besläktad på långt håll på moderns sida. Haïm är ju faktiskt född i Leipzig, helt nära Dessau. Men historien om kungen av Polen som Rachel Sara Wahl (liksom han) skulle härstamma från, förhåller jag mig skeptisk till. Med tanke på rucklet, uppstigning klockan fyra om morgnarna och höns som repar i gårdsplanens stampade lera verkar den snarare som en av dessa myter man förskönar sitt elände med, för att göra vardagen lite mer uthärdlig.

Moses Mendelssohns historia börjar exakt i maj 1761 när han börjar underteckna sina brev moses mendelssohn.

Sann eller uppdiktad, på detta sätt skulle historien om Moses kunna börja mot slutet, eller kanske mitten av 1500-talet, i stället för under första tredjedelen av 1700-talet. Och låt oss gå ännu längre. Förnamnet Moses, var kom det ifrån? Från en förfader utan tvekan. Kanske han fått det efter en annan förfader, kanske han fått det efter Moses Isserles av Krakow. Denne – låt oss hoppa över några led – måste säkerligen ha fått det efter den bibliske Mose, som i sin tur fått det från en av Faraos döttrar, som varit allt för nyfiken för att låta en korg flyta förbi på Nilen utan att se efter vad den innehöll. »Han ska heta Mose, för jag har lyft upp honom ur vattnet«. Upplyft ur vattnet skulle bli betydelsen av det hebreiska namnet Moses. Lyssnar man på Sigmund Freud skulle Moses eller Mosis varit i högsta grad egyptiska med betydelsen »barn«, som i Touthmôsis (Totmes), Thots son, eller Ra-Moses (Ramses) »Ras son«; vidare enligt Freud skulle Moses i denna historia med en bebis hittad i en korg flytande på Nilen också lika gärna kunnat vara i högsta grad egyptisk, en i panik påkommen förklaring till föräldrar från en ung oskuld, som uppenbarligen upphört att vara det.

Det borde vara lika mycket på sin plats att i Moses historia gå tillbaka till dessa urminnes tider. En människas historia, har inte den sitt ursprung hos den som bär hennes förnamn, är det inte redan ett frö till ens öde? I november 1777 när Dresdens judar bönfaller om filosofens hjälp mot dekretet som gav dem valet mellan en hög årlig skatt eller skoningslös fördrivning, är det en andra Mose som de verkar åkalla : »Såsom Mose sträckte ut sin hand, kommer hans högra hand stödja oss, och hans styrka kommer att tjäna oss och med sin visdom kommer han att rädda staden, skydda den och befria den …« 3 Förvisso, det är en upplysningstidens Mose av vilken man inte längre förväntar sig trolleritricks, utan modiga skrifter, övertygande tal riktade till makthavarna :

Dina ord är som sprungna från en skicklig skriftlärds penna, du är den vise författaren till böcker man bär till kungens slott där prinsarna skriver av sentenserna. Och vi vet att riksrådet Fritsch älskar sina möten med dig. Han nämner ditt namn med idel lovord och minnena av dig är det som gör honom allra lyckligast.

Detta upplysningens århundrade är fortfarande en värld där nyheter inte färdas särskilt snabbt. Riksrådet Fritsch hade varit död i nästan två år. Men, trots denna långsamhet värdig antiken och brevets bibliska ton speglar detta hur mycket omständigheterna förändrats. Det är inte för att få tillåtelse för dem att ge sig av, Let My People Go, som denne andre Mose borde komma till Dresdens judars undsättning. Det är tvärtom för att få tillåtelse för dem att stanna i denna stad där de fredligt bor sedan många generationer. Detta innebär dock inte att vi får glömma, att utan den förste Mose hade kanske historien om Moses börjat någonstans i Egypten snarare än i Dessau, den lilla huvudstaden i det lilla hertigdömet Anhalt.

Man skulle kunna hitta ytterligare dussintals inledningar till denna historia. Moses Mendelssohns historia börjar exakt i maj 1761 när han börjar underteckna sina brev moses mendelssohn. Det namn han tagit sig och kommer att föra vidare till sina barn och därmed öppna det spår i historien jag försöker skriva om: Familjen Mendelssohns historia. Men med en mer intellektuell infallsvinkel kanske hans historia börjar med Baruch Spinoza, den bannlyste filosofen, vars arbete han var en stor beundrare av. Om hans religionsbröder i nöd ser honom som en Mose nummer två, fruktar Moses själv framför allt att bli en Spinoza nummer två, och i kronologin som jag använder som utgångspunkt här, och som jag utvecklat genom tålmodigt utförda sammanställningar, och som löper ända fram till början av 2000-talet har jag således, långt före hans födelse, även inkluderat 27 juli 1656 : Amsterdams judiska församling bannlyser Spinoza. Detta datum som långt ifrån är det första. Då Mendelssohns historia är den som avslutas som en berömd protestantisk familj i Preussen har jag funnit för gott att även inkludera Allhelgonaafton 1517 : Martin Luther spikar upp sina 95 teser på Wittenbergs slottskyrkas port. Och om det rört sig om daterade och bevisade händelser hade jag inte tvekat att allra först placera : Mose, enligt källorna ett hebreiskt hittebarn eller ett egyptisk utomäktenskapligt barn av kunglig börd som leder sitt folk tvärs igenom Röda Havet till fots.

Bara idéer har en begynnelse, fast ändå inte. När läsarna frågar mig : »Varifrån har ni fått den eller den idén?«, förväntar de sig utan tvivel ett enkelt och klart svar, men bra skarpsinnig är den som vet var våra idéer kommer ifrån. Därför begränsar jag mig till att berätta vilka förhållandena var när idén kom till mig : »Ni förstår, jag tittade ut genom fönstret på pendeltåget när jag plötsligt kom på att den här romanen från Galizien borde berättas av ett hus.« 2* För det mesta nöjer sig mina läsare med detta och det är alltså vad jag kommer att göra här, så långt det är möjligt.

Jag visste sedan länge att kompositören Felix Mendelssohn (1809 – 1847) var sonson till filosofen Moses Mendelssohn (1729 – 1786) men det var inget jag ägnat någon särskild tanke, eftersom kompositören verkligen inte var en av mina favoriter och vad beträffar filosofen, fast han stått modell för Nathan den Vise i Lessings stycke, hade jag knappt läst honom. En dag kom jag emellertid att tänka på mannen som varit far till den förstnämnde och son till den andre. Vilket underbart ämne för en roman, tänkte jag. Och vilken intressant historisk omständighet! Att vara son till en upplysningsfilosof, död tre år före franska revolutionen, att vara far till en kompositör från romantiken, död året före revolutionsvåren, och detta liv som ett mellanting – mellan två genier, mellan två brytningstider, utan att ha gjort något, eller åtminstone ingenting framstående. En roman om tomhet och om släktband.

Men idén förblev vilande, andra projekt kom i vägen. Ända till våren 2010, då jag just var i färd att tillfälligt bosätta mig i Berlin kom jag åter att tänka på min triad. Vore inte detta ett tillfälle att skaffa sig underlag för den? Om det skulle slumpa sig så att den har något att göra med Berlin? (Jag var osäker på det, eftersom Moses kom från Dessau och Felix som var född i Hamburg dog i Leipzig.) Det var då jag på internet fann spåret till min förbindelselänk. Han hette Abraham, Abraham Mendelssohn (1776 – 1835) och hade varit bankir. Att han föddes och dog i Berlin var uppmuntrande, men jag behöll huvudet kallt. Man kan mycket väl vara född och död på en plats men tillbringat merparten av sitt liv någon annanstans. I Hamburg till exempel, eftersom hans son var född där. Hamburg och en bank, det passade bra ihop i mitt tycke, ett tycke jag fattat med upptäckten av tysk litteratur vid 16 års ålder då jag förälskade mig i Heine, som var snar att håna kommersens stad med sina förmögna brackor.

En bankir hade alltså varit bryggan mellan en upplysningsfilosof och en romantikens kompositör : Det var ett nytt och ganska störande inslag. Jag hade utgått från antagandet att Abraham Mendelssohn var en intighet mellan två genier. Nu gällde det att acceptera idén att han faktiskt varit någonting : en bankir, kanske även han en förmögen bracka.

Därmed begav jag mig äntligen mot Berlin med gåtan Abraham i bagaget, nu tyngd av ytterligare information. Om han verkligen varit bankir verkar det inte som Abraham varit en särskilt skicklig sådan. I fyrtioårsåldern drar han sig tillbaka från företaget han grundat med sin bror Joseph för att ägna mer tid åt fostran av sina fyra barn – en mycket driven fostran för att två av dem, Felix och Fanny, ska bli framstående konstnärer.

I Berlin blev emellertid ingenting som planerat. Redan från de första veckorna insåg jag att Berlin inte hade något, utan allt att göra med familjen Mendelssohn. Om denna familj varit ett land (tänkte jag oskyldigt, utan att ana att jag en dag skulle komma att upprätta dess karta), vore Berlin dess obestridliga huvudstad. Moses hade flyttat dit vid 14 års ålder och inte rört på sig sedan dess : Hans tio barn föddes och dog för det mesta där, liksom deras barn. Vilket redan var rätt mycket folk (tänkte jag naivt, utan att skymta faran som redan lurade på mig). Och om Berlin var dess huvudstad, var dess Staatsbibliothek här det administrativa centrat, dess rådhus, dess slott och allmänt känt som »StaBi«, motsvarigheten till vårt BnF 3* , fast det är mer välkomnande och mer kaotiskt, detta StaBi där jag arbetade två till tre dagar i veckan. Där fanns det mesta av Mendelssohn-arkivet, ett arkiv som exploaterades aktivt; vid en disk i entréhallen såldes trycksaker, cd-skivor, snurrställ med vykort med porträtt på Felix, Fanny och Moses som dansade ringdans genom alla stadier av sina liv. Av Abraham, ingenting. Han var varken tillräckligt vacker eller tillräckligt berömd.

Men livet tar sina omvägar. Jag hade aldrig tid. Visst hade jag köpt två vykort som visar Moses och Felix med samma ansiktsprofil och där de – med håret likadant bakåtstruket över tinningarna, samma mörka lockar över öronen – liknar varandra så mycket som nu en ful femtioåring med okynnig blick kan likna en drömsk och fager yngling. De tronade i mitt sovrum och jag kastade en blick på dem morgon och kväll och tänkte : »En dag ska jag ta mig an er.« Jag hade också köpt en cd-skiva med släktforskning om Moses, där man med ett enkelt klick på ett namn fick fram alla förgreningar på direkt nedstigande släktingar, och så vidare ända till sjunde generationen. Likväl, förutom att bli förundrad över bakgrundsmusiken (vilken på hösten 2012 blev till ett maniskt klinkande som jag föredrog att stänga av) och leka med Abrahams efterkommande med mina barns förbryllade blickar på mig, då de inte såg någon poäng med det hela, hade jag inte fått ut någonting.

Jag var alltför upptagen med att bränna en påhittad antik stad i Främre Orienten där en »skicklig skriftlärd« hade understått sig att tolka lagen med modernt språk, vilket hade utlöst vad man senare, mycket senare, skulle kalla en revolution. 4* De Mendelssohnska källorna på StaBi skulle få vänta. För mig var det mest brådskande att utforska salarna i Egyptiska muséet och Pergamonmuséets babyloniska avdelning. Dessutom hade min galiziska roman kommit ut i tysk översättning och för att förbereda ett antal öppna föreläsningar begav jag mig ibland till den belgiska ambassaden på Jägerstraße 52 – 53 och såg då till att passera över Gendarmenmarkt, som med sina tvillingkyrkor och sitt Schauspielhaus är en av Berlins finaste platser.

Datumen får mig att ana ett slags orsakssamband mellan Albrecht Mendelssohn Bartholdys födelse och hans far Carls galenskap.

I korthet, året rann iväg. Det var inte förrän i maj jag fick ledig tid att besöka den lilla permanentutställningen över familjen Mendelssohn på StaBi. Jag var utarbetad och därför inte särskilt mottaglig, men en detalj sa mig ändå något. En av Felix söner, Carl Mendelssohn Bartholdy, hade blivit historiker och författare till ett arbete om den grekiska frihetshjälten Ioannis Kapodistrias och därpå drabbats av galenskap sedan han gift om sig efter sin första hustrus död. Ännu ett underbart ämne för en roman! Särskilt som den stackars Carl innan han blev satt i förvar hade haft tid att i sin tur avla en son : Albrecht Mendelssohn Bartholdy, och att denne jurist, sedan 1933 i exil i Oxford, hade planerat att skriva historien om sin släkt i tre volymer, vars uppdelning förvånade mig. Enligt utkastet till innehållsförteckningen, utställt i en monter skulle nämligen den första volymen beskriva farfar Felix liv, inte fram till hans död 1847, utan bara fram till Carls födelse. Den andra volymen skulle bli en biografi om honom och skulle avslutas 1874, vid författarens födelse, varpå avslutningsvis en tredje självbiografisk volym skulle följa.

Datumen får mig att ana ett slags orsakssamband mellan Albrecht Mendelssohn Bartholdys födelse och hans far Carls galenskap, det vill säga slutet på hans liv i själssundhet. (Detta orsakssamband minns jag väl var något Freud fann i sin studie av fallet president Schreiber : Han var också son till en berömd man och förlorade också förståndet när han blev far.) Albrecht föreföll ha upphöjt detta orsakssamband till allmängiltig regel, att för en man är att bli far för första gången att redan sätta en fot i skuggornas rike.

Det var tankeväckande.

Jag förvånades också av att Albrecht, hemsökt som han var av sitt släktskap, inte gick tillbaka ända till självaste Moses, särskilt vid en tidpunkt i historien då hans judiska anor hade tvingat honom i landsflykt. Ja, det var tankeväckande och jag skulle komma att ägna mig åt detta under året därpå, eftersom jag under tiden hade beslutat mig för att förlänga min vistelse i Berlin med ett år. Året därpå, eller till och med redan från augusti, som jag egentligen planerat för lugn och flit efter några veckors semester i Frankrike.

Augusti 2011 blev fylld av flit men inte av lugn. Jag hade en rad texter av Stefan Zweig att översätta och skriva förord till, och jag insåg att jag måste sätta igång omedelbart, om jag skulle bli färdig i tid. Jag arbetade därför frenetiskt. En vacker eftermiddag, då jag fick lust att ta en nypa luft bestämde jag mig ändå för att gå och överlämna min äntligen utgivna låtsasantika roman till mina vänner på den belgiska ambassaden. Och för första gången gick jag från den andra änden av Jägerstraße. Vilken överraskning att på en skylt framför porten till nummer 51 upptäcka »Mendelssohn-Remise«! Det var ett litet museum inrymt längst in på gården i vad som varit vagnslidret till stadspalatset där bankiren Joseph, Abrahams bror, hade bott och arbetat. I själva verket hade även nummer 52 – 53 tillhört familjen innan den blev hemvist för belgiska ambassaden. Utan att veta om det hade jag alltså redan haft anknytning till familjen Mendelssohn i nästan ett år.

Jag irrade runt en halvtimme i den ödsliga salen, likt en nattfågel bländad av ljuset. Från väggarna betraktades jag av otaliga porträtt med outgrundliga miner. Vid utgången försåg receptionisten mig med fem eller sex broschyrer (vilka jag fortfarande har kvar och där jag har klippt ut bilderna). En av dessa beskrev verksamheten i ett Mendelssohn-Gesellschaft och innehöll även en blankett för ansökan om medlemskap : det gick runt för mig. Förutom att det på bordet fanns en tjock bok om familjen Mendelssohn till försäljning låg där en ännu tjockare om Abraham Mendelssohn. Avskräckt nöjde jag mig med att skriva upp namnet på författaren, T. Lackmann och tänkte att jag skulle komma att behöva modifiera mitt projekt. Vad skulle det tjäna till att skriva en roman om en man som redan gett upphov till material för en monografi på 700 sidor?

Året 2011 – 2012 blev inte mycket annorlunda än året 2010 – 2011. På samma sätt som jag behövt kasta mig in i Babylon och det antika Egypten under mina första tolv månader i Berlin, hade jag under de tolv följande i tanken behövt leva tillsammans med Stefan Zweig i Wien, i Salzburg och ett tag i Brasilien : det vill säga överallt, utom på platsen där jag befann mig. I mitt rum hade porträtten av Moses och Felix samlat damm. Allt jag kunnat göra för dem, var att besöka deras gravar. Moses grav, en fejkad grav på en återuppbygd judisk begravningsplats på Grosse Hamburger Straße, förstörd av Gestapo under vintern 1943 – 1944. Felix och hans föräldrars gravar fanns på den protestantiska Trinité-kyrkogården, nära Hallesches Tor. En vän hade tagit ett foto på mig där jag strålar av lycka mellan Abrahams och hans fru Leas gravar. Strålade, eftersom jag var nöjd att äntligen ha funnit dem och för att kyrkogårdar om sommaren är stora trädgårdar fulla av fåglar och där jag känner mig ganska väl till mods. Men just då fyllde jag flyttkartonger, sa upp abonnemang och förhandlade med flyttkarlar. För mina efterforskningar var det helt klart för sent.

Och jag förstod att denna flod höll på att breda ut sig till ett ofantligt delta som växt fram ur all min nostalgi över Berlin.

Jag återvände alltså till Paris och hade i bagaget med några foton, broschyrer, minnet av Felix hus som jag besökt under en blixtvisit till Leipzig och den tjocka boken om Abraham med titeln Min faders son som jag beslutat att köpa precis innan jag for. Och efter att de första veckornas förvirring lagt sig (det är förvånansvärt hur en bekant tillvaro kan upphöra att vara det efter bara två års bortavaro) ägnade jag mig äntligen åt Mendelssohns.

Det var som om detta bräckliga projekt jag inte ens varit säker på att jag skulle ägna mig åt, denna tunna vattenstråle som vägrat växa sedan fem eller sex år, plötsligt svällt till en bäck, sedan till en fors. Inte bara för att Moses liv och verk hade allt för att göra mig fascinerad (till att börja med det faktum att han likt min skriftlärde i Villes de la plaine ställt till med skandal genom att införa en ny tolkning av lagen), men allt det han och hans samtida tillsammans med hans släktförgreningar, Mendelssohn-komplexet, som jag snart kom att kalla det, täcker in all den sorts stoff som betyder, eller någonsin betytt något för mig.

I Hamburg träffade Moses rabbinen Eybeschutz, misstänkt för att hysa sympatier för Jakob Franks antinomiströrelse. Författarinnan från romantiken, känd under namnet Dorothea Schlegel, var en av Moses döttrar. En av hans sonsöner, en läkare i 48-årsåldern, gjorde sig av hängivenhet till Ferdinand Lassale skyldig till stöld, innan han dog i exil i det Ottomanska riket. En unghegelian var mycket förälskad i Felix lillasyster innan hon gifte sig med matematikern Dirichlet. Jag fick veta att Heine hade en koppling till familjen (fast Abraham, inte oväntat, fann honom odräglig), liksom Wilhelm och Alexander von Humboldt, vilket tillför lingvistik, naturvetenskaperna och de stora upptäckterna till denna historia.

Där fanns bankirer och konstnärer, frimurare och pastorer, fromma och jurister, grundaren av agfa och en regissör från Weimarrepubliken som sedan han emigrerat till Paris där satte upp Tolvskillingsoperan : Oupphörligen nötte min svällande fors på stränderna för att dra med föremål som varit mig kära eller åtminstone bekanta sedan länge. Dessutom var det inte längre en fors, utan redan en flod, en flod så bred att man från ena stranden inte längre kunde se den andra. Vad fanns det för samband mellan frankiströrelsen och Tolvskillingsoperan? Vilket var sambandet mellan en belgisk ursulinersyster och en teodlare på Ceylon, förutom att de kom från samma källa, från samma smala stråle, sprungen ur marken på gårdsplanen utan stenläggning till ett hus i Dessau?

Och jag förstod att denna flod höll på att breda ut sig till ett ofantligt delta som växt fram ur all min nostalgi över Berlin, där jag velat leva ett annat liv, utan att lyckas vara där på riktigt; över alla mina förlorade tillfällen, alla mina försvunna känslor, allt det som jag inte lyckats lägga bakom mig eller misslyckats att bevara. Allt det som inträffar, flyr undan, späds ut eller utplånas på jordens yta – och det är mycket.

DIANE MEUR

1* I slutet av romanen kan läsaren finna källorna till citaten ( förf.anm.).

2* »Les vivants et les ombres«. Förlag Sabine Wespieser Éditeur, Paris 2007 (övers. anm.).

3* BnF, Bibliothèque nationale de France (övers. anm.)

4* »Les villes de la plaine«. Förlag Sabine Wespieser Éditeur, Paris 2011 (övers. anm.)

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.