Litterära klassiker: Gyula Krúdy

ESSÄ. I den här essän berättar Crister Enander om en av Ungerns främsta litterära klassiker, Gyula Krúdy.

Vinden är vass som spetsen på en stålpenna. Det viner kallt om husknutarna. Regnet piskar gränderna och gatorna. Trädkronorna nästan böjer sig ner till marken när kastbyarna rycker tag i dem. Våren har fått ett kraftigt bakslag. Den kyliga luften från Sibirien har rasat ner över Budapest. Torgen ligger öde. De blöta boulevarderna är nästan tömda på människor. Blåsten och kölden driver in folk i värmen. Kaféerna fylls till sista sittplatsen. Restaurangernas fönster lyser lockande i mörkret.

I ett hörn sitter en ovanligt reslig man. Klädseln är strikt och stram, om än en aning sliten av ålder och för många tvättar. Hans gråa hår blänker till som silver i det fladdrande gaslampsskenet. Hans ögonlock är tunga som mjölsäckar. Och hans blick är trött och liksom tömd på innehåll eller kanske snarare vänd inåt mot en annan värld, en annan tid. På bordet framför honom står den obligatoriska lilla bläckflaskan bredvid vinglaset. Bläcket är lila som alltid. Timmen är sen. Mörkret utanför restaurangen är redan nästan ogenomträngligt. Framför honom ligger en försvarlig bunt fullskrivna pappersark. Två noveller är redan klara. Morgondagen är räddad.

Han lutar sig tillbaka mot de ekboaserade väggarna. Han är trött och den obotliga ledan river i hans nerver. Han väntar på nattens dam, en kvinna med finlemmad hals, eleganta kläder och en ovanlig förmåga att med ord och anekdoter fånga hans flackande och rastlösa intresse. Det är, tänker Gyula Krúdy med sin inåtvända blick, en kvinna av värld; det är en kvinna höjd över varje form av trist trivialitet och med en smak och ett sinne för skönhet som överträffar hans mest passionerade förväntningar. En kvinna som för några timmar kanske kan skingra hans desillusionerade och brustna tankar.

Med den längtan, med den brinnande passionen, har han suttit här på samma stol, vid samma bord år efter år alltmedan håret tunnats ut och grånat. Han tänker tillbaka på de vackra månskenspromenaderna han vandrat under sin ungdoms nätter, då när förväntningarna tätnade och längtan växte sig stark som en inre vulkan av smärta och åtrå. Han tänker på kvinnorna som en gång förföriskt lockade och fick honom att kasta sig in i det ena tumultuariska förhållandet efter det andra.

”Han lämnade inte en kvinna ifred förrän hon hade blivit kär i honom”, skriver Krúdy om sitt alterego Sindbad i ”Szindbád Három Könyve” (Sindbads äventyr). ”Det var anledningen till att han hade tillbringat tiondelen av sitt liv med att vänta under fönster, tittat längtansfullt, ödmjukt, olyckligt eller hotfullt. Han hade en fallenhet för att studera kvinnor, för att följa efter dem i hemlighet och avslöja deras hopp, hemligheter och begär.”

Gyula Krúdy suckar och tar ännu en djup klunk av det sträva, lite vassa vita vinet som han uppskattar så mycket. Självfallet kommer det ingen kvinna till honom denna sena kväll. Självfallet blir han sittandes ensam kvar här vid sitt stambord på restaurang Kéhli. Drömmar är förvisso bara drömmar, även om de förmår fylla honom med en bittersöt saknad som gör honom varmare om hjärtat och tacksamt nog en aning lättare till sinnet.

”Lycka är ett kort ögonblick mellan begär och sorg”, har han själv skrivit en gång.

Hans liv är numera annars vareviga dag en tröstlös och omöjlig kamp för överlevnad. Ekonomin är ett absurt virrvarr av tillfälliga handlån han aldrig kan betala tillbaka, krediter hos restaurang- och barägare och då dessa småskurna och förnedrande arvoden han får för alla de noveller han skriver till dagstidningar och litterära publikationer. Han är numera nästan bortglömd som författare. Berömmelsens dagar ligger bakom honom. Gyula Krúdy rör sig i staden som en vålnad, likt en ovälkommen påminnelse om en annan tid, ett annat sätt att leva; en rest från de dagar då Budapest var en mondän, levnadsglad och stoltare stad. En illasinnad kollega skrev nyligen att hela hans skrivande ”enbart är underhållning skriven av en romantisk drömmare”.

Gyula Krúdys rykte som författare har med tiden tagit skada av alla anekdoter och skrönor sanna eller osanna, verkliga eller påhittade som med skvallret evigt illasinnade snabbhet har berättats runtom i stadens alla kaféer, restauranger och fashionabla bordeller. Historier om hans vilda bohemiska livsföring, hans sena nätter vid krogborden och rouletten, på hästkapplöpningarna och de dueller han utkämpat och vunnit. Och alla historier om hans kvinnor har i folks föreställningsvärld förvandlat honom till en lätt parodisk ungersk Casanova, till en man född i fel tid med fel ideal som levt ett förfelat liv.

”Han kunde försöka tjäna pengar”, hävdar den framstående litteraturkritikern Antal Szerb, ”men i stället skrev han mästerverk.”

En av Gyula Krúdys beundrare, författaren Dezsö Kosztolányi, har hjälpt honom genom att se till att flera litterära priser tilldelats honom. Krúdy i sin tur har insisterat att de skulle delas ut i tysthet utan sedvanlig pompa och ståt. På så sätt skulle hans kreditorer inte få reda på att han plötsligt hade fått lite pengar. Han har tvingats flytta från Margitsziget (Margaretaön) till en liten ruffig och billig lägenhet i Óbuda på Templom utca 15, bara några tvärgator från restaurangen Kéhli.

Krúdy har under senare år börjat dricka allt hårdare, även om aldrig en enda människa någonsin sett honom berusad. Han sitter längre och längre på Casinot och spelar alltid över sina tillgångar. Kostymerna är nötta men oklanderligt skötta, rena och med pressveck skarpa som rakknivar. Det är längesedan han anlände till Budapest år 1896 då det stora Millenniejubileet firades från födelsestaden Nyirség i östra Ungern där den ligger på slätten i skuggan av de mäktiga Karpaterna. Hans far var advokat, en bister och av allt att döma djupt obehaglig och dominerande person.

Krúdy minns tydligt hur han som sjuttonåring, dödstrött och utvakad en tidig morgon vid sextiden efter att ha rest i över ett dygn på ett skakigt tåg, kom till Budapest. Hur staden fyllde honom med en överväldigande glädje och de starkaste förväntningar; alla dessa människor, hästvagnarna och ryttarna, dragkärrorna och tidningspojkarna, de elegant klädda damerna som spatserade utmed Erzsébet Körút och Andrássy út, de sobra herrarna i sina stela blänkande cylinderhattar, alla välfyllda kaféerna och de tjugotvå dagliga tidningarna och alla litterära tidskrifter som gavs ut i staden som lockade med arvoden bara han fattade pennan och skrev.

Ingen kunde denna soliga sommardag ana, allra minst han själv, att Gyula Krúdy skulle bli nittonhundratalets största ungerska författare.

Trots sin ungdom hade Gyula Krúdy hunnit trycka flera hundra artiklar och noveller när han anlände till Budapest. Redan som trettonåring började han skriva flitigt och skicka in bidragen till olika tidningar i landsorten och några större städer. Han kommer ihåg hur hans far styvnackat vägrade låta honom fortsätta. Skrivandet och det febriga läsandet av romaner och dikter gick ut över hans studier och betygen som var minst sagt mediokra. Faderns motdrag var att tvinga iväg Krúdy från Nyirség för att gå i Piaristordens klosterskola i den lilla tysta och snörika staden Podolin högt uppe i bergen.

Vinden rycker plötsligt tag i dörren, ett ungt par kommer in i restaurangen och tar med sig en försvarlig mängd kylig luft utifrån. Med vänsterhanden gör han en diskret nästan omärklig rörelse och får omedelbart in ett nytt glas vitt vin. Krúdy minns klosterskolan alltför väl. Munkarna var vänliga men miljön var instängd och klaustrofobisk, även om stämningarna i Podolin fortsatte att reta och stimulera fantasin. Han minns inte hur många noveller han skrivit genom åren som utspelar sig med den lilla staden som fond. Hundra? Tvåhundra? Han har ingen aning. Krúdy dricker sakta sitt vin, med eftertanke. Hans blick blir plötsligt mörk, full av sorg och en sedan länge stillnad vrede. Till slut rymde han hemifrån när han precis fyllt sexton. Han sökte upp tidningsredaktionerna i Nagyvárad och Debrecen, där redaktörerna bleknade när de fick se honom. De hade tryckt Krúdys noveller fullt och fast övertygade om att det var hans berömde farfar och namne som skrivit dem.

Han trivdes på krogarna och kaféerna. Där fick han äntligen möta andra som skrev och drevs av samma vilda passioner och de dolska demoner som levde sitt säregna liv på bottnen av bläckhornet. Och hur förnedrande var det inte när fadern och en av hans lärare kom och nästan med våld transporterade honom hem till Nyirség? De tvingade honom också att återvända till skolbänken och gymnasiet. Fadern hade ännu inte gett upp planerna att Krúdy skulle bli jurist precis som han själv. ”Jag ska bli poet i Budapest”, minns Gyula Krúdy att han svarade sin far.

Han ler ett tunt lite stramt leende åt minnet. Inte en enda dikt har han skrivit i hela sitt liv. Det var noveller tidningarna ville ha. I början var han alltför influerad av Mór Jókais romantiska sätt att skriva sina populära historiska romaner. Det tog några år innan han fann vägen till den egna stilen det drömska, melankoliska och impressionistiska skrivsätt som är Krúdys och ingen annans. Han drar ett djupt bloss på den tunna cigarillen. Tar glaset och sippar förstrött på vinet och tittar samtidigt i smyg på det unga paret som slagit sig ner i dunklet vid ett av hörnborden.

Det var ingen lätt tid som låg framför Gyula Krúdy när han anlände till Budapest. Det var hårda år. Han flyttade in i det gamla slitna och livliga Józsefváros (Josefdistriktet). Han bodde billigt och levde under många år varje dag ur hand i mun. Det gick inte en dag utan att han skrev en eller flera noveller eller ett nytt romankapitel han lade sig till med en stenhård arbetsdisciplin som han upprätthöll under hela sitt liv, oavsett hur bakfull han var eller var han än befann sig. Men det Krúdy minns bäst från de unga åren, de tidiga åren i det förföriska Budapest, är nätterna och de sena kvällarna, alla kaféerna, de billiga matställena och kvinnorna. Det dröjde inte länge förrän han själv var gift. Det var med en annan författare, en flera år äldre judisk kvinna som skrev under signaturen ”Satanella”. Hennes egentliga namn var Bella Spiegler och hon arbetade även som lärarinna. Det var på hennes lön familjen levde. De fick i snabb takt fyra barn, varav ett dog i späd ålder.

Gyula Krúdy minns Satanella. Vinet smakar plötsligt surt, sticker vasst på tungan som ren ättika. Inte ens i minnets mildare och skonsammare sken eller efter alla år som hunnit passera förmår han se henne i ett försonande ljus. Det var en kamp, bokstavligen en strid på kniven att vara gift med Bella Spiegler. Hon hade ett minst sagt lättantändligt humör, var dessutom halvgalen och allt annat än lätt att vara till lags. Han minns deras galna nätter. Alla evighetslånga gräl över meningslösheter och futila småsaker. De stormiga uppgörelserna. Inte blev deras liv lättare av att Krúdy själv nästan aldrig var hemma, utan hellre satt nätterna igenom på billiga krogar och drack eller skrev och dessutom envist som smått besatt bedrog henne om och om igen. Han var tjugo år när de gifte sig. Han minns också hur himlastormande det kändes när hans första bok kom ut, året före de gifte sig. ”Üres a fészek” (Nästet är tomt) var dess titel och kom 1897. Fyra år senare publicerade han efter ytterligare en novellsamling sin första roman ”Az aranybánya” (Guldgruvan).

Tiden har gått fort, tänker Krúdy i sin ensamhet. Dagar har blivit till år. År har gaddat sig samman till decennier. Han för högerhanden över den vältrimmade mustaschen som även den börjar bli gråsprängd. Och så allt detta lila bläck som runnit genom hans gamla hårda stålpenna; alla dessa böcker, över sextio romaner, alla tusentals artiklar, skådespelen och därtill över tretusen noveller. Kanske har jag rätt att vara lite trött? Krúdy suckar på nytt. Ändå ångrar han ingenting. Hans liv, som denna mörka och kalla kväll tycks leka konstiga lekar med hans melankoliska och dystra sinne, har blivit vad han själv gjort det till. Dramatiskt, drömskt, tumultuariskt, fullt av sena nätter och kvinnor, alltid dessa kvinnor som fångade hela hans uppmärksamhet, och dessutom mängder med god mat och bättre eller sämre viner.

Hur var det han skrev en gång? Krúdy försöker minnas. Han är inte en man som vårdar eller vakar över det han själv en gång skrivit. Han äger inte ens alla böcker han är upphovsman till. Men snart dyker ändå stycket upp i hans minne.

”Vad tyckte Sindbad om?

Han uppskattade snödrivor och kvinnors ben.

Den lantliga dansskolan och den lilla krogen där han kunde sitta som en främling och viska i värdens hustrus öra, komma med förslaget att de tillsammans skulle rymma.

Löven i parken om hösten, när marken var som inbäddad av blod, och övergivna vindkvarnar där han en dag kanske skulle mörda den kvinna han älskade allra mest.

Melankoliska stigar mellan bergen och leendet från kvinnan som skötte hästarna hos det resande cirkussällskapet när hon fick sin blombukett.

Han tyckte om lukten från kyrkogårdarnas blommor i berättelser berättade av ålderstigna gummor som satt och stickade sockor och mindes sina gamla förlorade kärleksaffärer, och lögnerna han berättade för noviser från nunneklostret i järnvägvagnens korridorer.

Han tyckte om händer, hår, kvinnors namn, deras röster och milda smekningar. Han uppskattade att dyka upp i unga flickors drömmar… Han tyckte om lögner, illusioner, inbillningar och fantasier.”

Gyula Krúdy har levt sitt liv såsom skådat i en fjärran spegel.

Hovmästaren tittar undrande och aningen oroligt på sin trogne och alltid vänlige stamgäst. Han dricker inte med samma sammanbitna målmedvetenhet som han brukar, han sitter där stilla och bara sippar sakta på vinet och han har ännu inte beställt in något att äta.

Krúdy sitter vid sitt bord med handen tungt vilande runt vinglaset och minns hur han under flera år, när Första världskrigets vansinne rasade, bodde på Hôtel Royal på Erzsébet Körút. Han kunde bo och leva på hotellet utan att behöva betala tack vare ägaren, hans vän och beundrare Várady. Krúdy var som vanligt utfattig, levde på kredit och underhölls tillfälligt av rika kvinnor som med entusiasm och nöje bedrog sina äkta hälfter med den skandalomsusade författaren och förfarne förföraren. Han var dessutom söndrig i nerverna efter att under en lång alltför lång tid ha levt ett hårt och utsvävande nattliv. Han återhämtade sig sakta men säkert på hotellet. Hans krafter började komma tillbaka och livslusten vaknade på nytt till liv. Framtiden blev ljusare och tungsinnet skingrades som när höstvindarna driver Donaus dimbankar på flykten. Krúdy minns att hans kanske allra mest populära roman ”A vörös postakocsi” (Den röda postvagnen, som då var en berömd krog, min anm) nyligen kommit ut och gjort stor succé såväl hos publiken som bland kritikerna.

Och där i hotellets lugn, med den diskreta uppassningen och sobra komforten, kunde han äntligen arbeta ostört och koncentrerat. Bläcket flöt i en strid ström över de tomma arken. Men det dröjde inte många månader förrän Váradys blivande hustru föll för honom. Hon blev hysteriskt och förblindat förälskad i Krúdy. Svartsjukt som en halvsvulten havsörn på jakt bevakade hon varje steg han tog, varje möte, varje samtal och framför allt varenda kvinna han träffade. Krúdy sade till henne, som han sade till varje kvinna han levde tillsammans med, att hon måste förstå hans behov:

”Jag måste få vara ifred. Jag behöver ensamheten.”

Plötsligt sprider sig ett maliciöst leende över Krúdys ansikte, det rinner ner från ögonen och kröker munnen i en vänlig båge, när han minns några heta och soliga månader som han tillbringade på familjen Váradys sommargods.

Han minns hur han i ren desperation bett en vän, som till längden och viss mån utseendet, liknade honom om hjälp. Vännen fick uppträda i rollen som Krúdy, så att Madame Várady genom fönstrets fördragna gardiner kunde se hur skuggan av den man hon trodde var Krúdy gick omkring där på sitt rum alltmedan han själv i smyg uppvaktade en kvinna han blivit förälskad i. Hans liv hade en märklig och enveten förmåga att alltför ofta härma handlingen i en sämre roman.

Gyula Krúdy tänder en ny cigarill. Röken ringlar sakta upp mot taket. Och vinet smakar som vanligt. Han tar några djupa begärliga klunkar och torkar sedan av mungiporna med den vita välstrukna linneservetten. Han funderar på om det inte vore dags för något att äta. Det är sent. Men han har ingen aptit. Han känner ingen hunger.

Den förmögna familjen Várady och den fattige författaren Gyula Krúdy, det är sannerligen en historia att berätta, tänker den sobra gentlemannen i sin ensamhet. Det unga paret borta i hörnet får in sin mat. De andra gästerna enbart några få äldre herrar nöjer sig med att dricka lugnt och reserverat. Det är stilla och nästan tyst inne i restaurangen. Det enda som hörs är parets viskande röster och mest påträngande av allt är det stillsamma ljudet av de trånande och längtansfulla blickar de ger varandra. Krúdy minns hur det var i början med dottern i familjen Várady. Zsuzsi var hennes namn. Hon var endast sjutton år, men hon kunde inte dölja sina känslor, inte gömma hur kär hon blivit i den tjugotre år äldre författaren och charmören. Han kände sig självfallet smickrad av uppmärksamheten och den lite valhänta uppvaktningen.

Efter två års intensiva och infekterade bråk med Bella Spiegler fick Krúdy äntligen ut sin skilsmässa. Han och Zsuzsi gifte sig. Det dröjde inte länge förrän Krúdy återigen var tvungen att till sin unga hustru säga: ”Jag måste få vara ifred. Jag behöver ensamheten.”

Kanske ångrar han sig där han sitter vid sitt vinglas? Kanske inser Gyula Krúdy att han inte hade något val, att han var sina uppflammande och blinda passioners ohjälplige fånge? Hans blick avslöjar inget. Ansiktet ger inga ledtrådar. Det är tomt som en maskeradmask i det fladdrande skenet från stearinljusen på bordet. Tränad som Krúdy är efter åratal och oändligt långa nätter vid olika rökiga och stökiga spelbord på Budapests eleganta och fashionabla Casinon är han van att inte visa vad han känner. Ibland, tänker Krúdy denna sena kväll, har det varit som en grym förbannelse vilat över mig. ”Kommer jag alltid att tänka på kvinnor”, har han en gång skrivit, ”även när jag är död och ligger två meter under marken!”

Gyula Krúdy minns sitt gamla Budapest. Han minns hur det en gång var. Vad har hänt med min stad? Vad är det som har förmått förändra henne? Allt går inte att, som åtskilliga försöker, förklara med den ekonomiska depressionen. Året är 1933 och många har drabbats av den stora kraschen. Men det är inte det som Krúdy tänker på denna kväll som därute i mörkret håller på att övergå i tidig natt.

”Pest har kastat sin mask av blygsam återhållsamhet; för varje ny säsong klär hon sig i allt fler och fler juveler; de anspråkslösa har blivit högljudda, de sparsamma har blivit hasardspelare, de oskuldsfulla flickorna, uppvuxna i strikta klosterskolor, har börjat bli stolta över sin svällande barm. Pest har blivit otrogen. Hon är fullt medveten om sin tilltagande charm.”

Gyula Krúdy minns alla sena nätter, alla kaféerna, de många kollegorna som sökte upp honom när han var ett namn att räkna med i de litterära kretsarna. Han minns alla de ytliga bekantskaperna. Några nära vänner har han egentligen aldrig haft. Skrivandet har varit hans enda vän; hans trognaste fiende. Och aldrig har han med ett enda ord berört sitt författarskap, hur många och närgångna frågorna än har varit. Det är inget man talar om. Det är en hemlighet, djupt begravd under tunga tankar, lyckliga timmar då pennan rusat fram över sidorna, djupt nergrävd under sorgliga minnen och plågsamma nätter tillsammans med alla ljuva solskensdagar och sprittande vårkänslor även i en gammal mans kropp. ”Det finns morgnar då litteraturen liknar en vänlig men sorgsen hustru som tyst sitter och gråter, ensam, utan att yttra ett ord; hon är alltid i ens tankar men aldrig att man talar om henne.”

Det är bara Gyula Krúdy själv som vet varför han skriver. Han skriver för han måste. Han har inget val. Han har aldrig haft något val. Han måste skriva. Det är hemligheten om något så grymt och obarmhärtigt kan nämnas vid ett så högtidligt namn.

Krúdy blundar medan tankarna letar sig inåt, bakåt och blir vassa och tydliga. Samtidigt skrattar han plötsligt till, tyst för sig själv. Tidigt i sin ungdom lärde han sig att sitta på kaféerna och sova utan att någon kunde avgöra om han satt och skrev eller om han faktiskt sov. Han satt alltid med pennan i handen, huvudet lätt sänkt som om han tänkte. Men nu sover han inte. Tankarna är glasklara som en av alla dessa vackra höstdagar i Budapest när löven sveper fram längsmed avenyerna som håret på en rödhårig kvinna. Hösten är hans tid och nu har även hans livs höst anlänt. Femtiofem år, tänker Krúdy. Hemma i den lilla trånga trerumslägenheten på Templom utca 15 är elektriciteten avstängd sedan flera veckor. Det har inte funnits pengar till att betala räkningarna. Inte heller hyran har han lyckats skriva ihop till på flera månader. Hoten att han snart blir vräkt även från denna lägenhet precis som från den förra har blivit allt aggressivare. Hustrun Zsuzsi och hans lilla älsklingsdotter Zsuzsika har flyttat ut sedan länge, för flera år sedan även om de då och då kommer på korta besök. Jag är verkligen ensam, tänker Gyula Krúdy och ber stillsamt kyparen om ännu ett glas av det vita vinet.

Han dricker av vinet och minns alltför väl att han alltid varit en ensam människa. Hela hans väsende är i grunden tillbakadraget, bakom en mask av tillmötesgående vänlighet. Bakom den förr så bländande charmen, och förmågan att alltid fälla rätt replik vid rätt tillfälle, finns en stor och mörk tystnad, en skygg och reserverad människa. Det är i minnet, i skrivandet, han lever. Det är som om världen blir verklig först när han fäster den med sitt lila bläck på papper. När han väl förmått att fånga vad han vill skildra tappar han intresset. Han bryr sig egentligen inte om vad som händer med det han skrivit. Han säljer novellen eller följetongen, romanen eller artikeln och begraver sedan sina ord djupt nere bland sina andra minnen.

Gyula Krúdy minns kvinnorna. Han minns en kvinnas vita smala anklar, en annans röda hår, hur någon för många många år sedan kunde ta på sig sina skor på ett sådant sätt så hans sinne sattes i brand. Korta, förstulna möten i hemlighet. Mer långvariga förbindelser, ibland ändlösa som gamla vindlande gränder med förklaringar och ständigt nya bortförklaringar där en lögn byttes mot en annan. Lyckliga möten i parken under valnötsträden uppe i Budas berg, olyckliga och dramatiska slut i stängda rum med låsta dörrar när kvinnan i vredesmod kastat ut nyckeln genom fönstret och hotat med att själv följa efter.

”Fattigdom hade gjort honom svag och lat, han sökte inte längre okonstlade förbindelser, och blev inte längre lycklig när hans ögon mötte sammetslena, drömska, längtansfulla ögon. Under andra tider hade den rike och lycklige Sindbad varit beredd att företa långväga resor när han frestades av den snabba anblicken av fållen på en fladdrande kjol. Han tvekade inte att resa från Pest till Buda, från Stadsparken till Margaretaön, om inte ännu längre. Men nu skulle han inte ens förmå sig att gå så långt som till närmsta gathörn när en vacker kvinna behagfullt passerade honom iklädd en vit tunn slöja och vackra snören som prydde skorna.”

Sorgsenheten som lägrat sig i sinnet skingras för ett kort ögonblick när Krúdy minns sin farfar vars hustru gick ifrån honom efter att han fyllt åttio eftersom den gamle militären ständigt var otrogen.

Men, skriver Krúdy vidare, han ”överlämnade sig åt ödet och hade en vag känsla att den här gången, på samma sätt som hänt så ofta förr, skulle en kvinna eller flicka korsa hans väg och väcka honom till liv igen, fylla hans trötta vener med friskt blod och väcka nya tankar till liv i hans utmattade hjärna. Endast kvinnor kunde roa honom, endast kvinnor kunde väcka hans intresse. Allt han lärt och läst, alla hans resor han gett sig av på hade ett enda syfte: att göra honom förmögen att ljuga, att berätta historier för kvinnor. När han seglade på de vackraste sjöarna, under de största molnen och med de vackraste segel, hade han aldrig ögon för någonting annat förutom fiskarens dotter som badade på stranden.”

Dold bakom ett blått moln av cigarrök tänker Gyula Krúdy på döden. Det är en dyster kväll, en kväll som hunnit bli mörkaste natt. Det unga paret har betalt sin nota och lämnat restaurangen med ansikten upplysta inifrån, fyllda av förväntningar och förhoppningar. Endast ensamma herrar, män som redan sett sina bästa dagar och haft sina roligaste nätter, dröjer sig kvar inne i krogens falska känsla av gemenskap och samhörighet. Under hela sitt medvetna liv har Krúdy umgåtts med döden. Försökt att förstå dess väsen, dess innebörd. Han har skrivit om det mäktiga mörkret där allt tar en ände. Han har lekt med tanken på sitt eget frånfälle, skrivit hundratals noveller där hans alterego, Sindbad, redan är en död man som återvänder till världen, till spelborden och kaféerna och framför allt till kvinnorna uppstigen från sin murkna kistbotten. Krúdy minns många kvinnor han en gång känt som inte lever längre. Kvinnor som kastat sig i Donau, som skurit upp sina handleder. Han har själv dödligt sårat motståndare i dueller.

Döden är ingen vän. Döden är ingen fiende. Döden bara är.

”En charlatan hade en gång berättat för honom och det hade senare blivit bekräftat av en spågumma att hans död skulle komma plötsligt. Döden skulle vara som en gäst från ett främmande och avlägset land som oväntat kommer gående på gatan. Eller någon som kommer promenerande från motsatt håll längsmed en lång boulevard eller på en häftigt trafikerad gata mitt inne i staden, en person som han själv lyckas få syn på bland tusentals andra. Döden kommer att vara som en ondskefull, obehaglig främmande man med inträngande blick som på långt håll får syn på honom. De kommer emot varandra, de kommer allt närmare.”

Krúdy ryser till trots värmen inne på krogen och tar ett sista djupt bloss på cigarillen, tömmer vinglaset och reser sig sakta upp från bordet. Garderobiären hjälper honom på med rocken och räcker honom hatten, halsduken och handskarna. Restaurangvärden skriver med en medvetet oberörd gest, utan att yttra ett ord om saken, upp kvällens vin på den mycket långa kreditnotan. Krúdy ber att få låna en lykta att lysa upp de mörka prången på vägen hem. Väl innanför dörren, inne i den nattsvarta lägenheten, sätter han stearinljuset från lyktan i en tom vinbutelj och ställer den sedan bredvid sängen. Stillsamt och ordentligt tar han av sig kostymen och hänger in den i garderoben. Tyst och trött lägger han sig i sängen innesluten av sin ensamhet och sina tankar.

Tidigt på morgonen kommer städerskan. Hon låser som vanligt upp dörren med sin egen nyckel. Gyula Krúdy sitter inte vid sitt gamla skrivbord som han alltid gör varje morgon. Han ligger död i sin säng.

Under de sista femton åren av Gyula Krúdys (1878 1933) trycktes hans böcker och följetonger i små billiga böcker, tryckta på sämsta tänkbara papper och ibland tvingades Krúdy själv stå för kostnaderna. Ingen köpte böckerna eller häftena. Ingen läste dem förutom andra författare. De var däremot fullt medvetna om att Krúdy skrev den mest bländande, förnämsta och mest suggestiva prosan i Ungern. De insåg vad han betydde för deras språk, de förstod hur han ensam lyckades utveckla och förfina de litterära uttrycksmedlen. Men efter sin död 1933, vid femtiofem års ålder, föll Gyula Krúdy och hans mäktiga verk, hans stora arv till den ungerska litteraturen, i total glömska.

Hans grav förföll. Den billiga gravstenen började sjunka ner i den överväxta och misskötta gravvården. Minnet av hans böcker förbleknade. Hans namn nämndes inte längre i litterära sammanhang. Han hade försvunnit, förvandlats till den vålnad han så ofta själv skrivit om.

En dag, drygt tio år efter Gyula Krúdys frånfälle, kom mycket överraskande en skönlitterär bok ut. ”Szindbád hazamegy” (Sindbad kommer hem) var dess titel. Författaren, den då hyllade och framgångsrike Sándor Márai, återuppväcker där på en prosa som kärleksfullt efterliknar Krúdys särpräglade stil den försvunne hjälten, Sindbad den store sjöfararen. Sándor Márais bok kom att bli en vändpunkt. Krúdys litterära verk och dess lockande skildringar av minnen och flydda dagar återupptäcktes, och hans plats som den kanske störste och mest originelle av 1900-talets ungerska författare har sedan dess egentligen aldrig ifrågasatts.

I slutet av andra världskriget, och i ännu högre utsträckning efter fredsslutet när den sovjetiska järnnäven hårdare och hårdare kramade och sög ut Ungern, framstod Gyula Krúdys värld som alltmer lockande. Den blev en tillflyktsort, en dröm att drapera sig i för att slippa bli påmind om den bistra och hårda vardagens villkor, en dröm om en svunnen tid, en påminnelse om en tillvaro som för alltid gått till spillo.

”Denna plötsliga och vitt spridda Krúdy-sekterism”, skriver Sándor Márai i boken ”Föld, föld!” (Land, land!), ”var av samma sorts besatthet som narkotika förmår frambringa… Krúdyismen var en flykt, men också ett gemensamt mentalt uppvaknande. Det var uppenbart att många medvetet och metodiskt flydde från ensamhet och hopplöshet in i Krúdys värld. Han var författaren som med grundlig exakthet och samvetsgrannhet skildrade det andra Ungern. Och i det kommunistiska Budapest utbröt en kraftig nostalgisk våg kring detta andra Ungern… Det är fyrtio-femtio år sedan som Krúdy skrev sina mästerverk för Budapests boulevardtidningar för några hundra forinter styck. Efter femtio år, när hans verk på nytt börjat tala, framstår hans litterära storhet som snudd på bortom all jämförelse. Denne alkoholist har inte en endaste trött rad, inte en enda misslyckad metafor… Med bara några få pennstreck fångar han apokalyptiska scener om sex, köttets lust, mänsklig grymhet och hopplöshet.”

Gyula Krúdy var en utpräglad solitär. Han var förvisso ingen ensling eller social enstöring, även om han var känd för att även i sällskap kunna sitta tyst en hel kväll. Men han fann ingen mening med att gå i led. Han höll sig undan, ville inte utgöra en del av några litterära kotterier eller underordna sig i några grupperingar eller falanger. Den ungerske litteraturhistorikern Lóránt Czigány skriver till exempel att ”Krúdy antagligen var den ende betydande författaren i sin tid som inte någon gång ingick i kretsarna kring den tongivande tidningen Nyugat.”

Vad Krúdy ville var att skriva. Det var drivkraften. Det var meningen med hans liv. Han skrev oavbrutet, varje dag under hela sitt liv.

Hans stil är drömsk och förförisk, stundtals surrealistisk och full av dofter, smaker och frammanade intryck. Det är ofta sina minnen Krúdy utforskar, undersöker och skildrar. Han kallas ofta Ungerns Proust. Men till skillnad från sin franske kollega skriver Gyula Krúdy en öppen prosa, han bjuder in läsaren att följa honom på minnets dunkla och snåriga stigar där Marcel Proust för att citera Olof Lagercrantz ofta förbrukar allt syre själv. Krúdy skapar en egen värld och en utpräglad personlig stil.

Hôtel Royal finns kvar än idag på Erzsébet Körút. Även om dess forna ombonade och sammetsdraperade atmosfär, dess genuina stämning av högborgerlig elegans och förfining, förbytts och ersatts av iskall marmor, minimalistiskt möblemang och huvudsakligen frekventeras av nyrika turister från USA och Tyskland. Hotellet bombades svårt i andra världskrigets slutfas. Józsefváros som i Krúdys ungdom var ett livligt arbetarkvarter med mängder av småbutiker, krogar, billiga kaféer, skomakare och smedjor är idag Budapests mest förfallna och fattigaste stadsdel. Husen flagnar. Fönster är igenspikade med bräder och plywood. Misären är iögonfallande och närgången. I folkmun kallas distriktet kort och gott ”zigenarkvarteren”. Det är inget område som bör besökas efter mörkrets inbrott, knappt heller i fullt dagsljus om det alltför tydligt syns på kläder och beteende att man är en eurostinn turist från Västeuropa.

Kéhli Vendéglö, där Krúdy tillbringat så många timmar och även sitt livs sista kväll, är fortfarande öppen och ligger på Mókus utca 22 bland de få kvarvarande äldre husen i Óbuda. Det finns över hundra ungerska maträtter uppkallade efter Gyula Krúdy som själv var en sann och lidelsefull gourmet av den högre skolan så fort arvodena räckte eller värdshusvärden var tillräckligt generös med krediten. Restaurang Kéhli är en rustik krog som i dag lever högt på Gyula Krúdys namn och anseende.