SAKPROSA. Jesper Nordström skriver i Veckans DDR om Christoph Anderssons aktuella bok ”Stasis svenska agenter.
En närmast parodiskt grå Östermalmsänkeman går för att handla en sådan där takeaway-husmanslunch på Fältöversten. En säkert lika klichémässig ”haffa-folk-på-stan”-journalist från DN ställer några frågor och är väl kanske mest ute efter att få bekräftat fördomen om en gubbe i rock som handlar halvfabrikat på ett köpcentrum på Östermalm. Han får några torra fraser om ”dagens jädra samhälle”.
En annan åldring, boende på ett äldreboende på Kungsholmen, väser om sina värktabletter och säger vid ett besök av en journalist att ”jag var mer mot det jävla USA”.
En anonym gubbe är körledare på ett församlingshem i Småland. Ynglingar från Södertörns folkhögskögskola ringer och intervjuar honom om mötena i Dresden 1973. Han visar då prov på de gamla takter som var hela östblockets strategi; att konsekvent köra whataboutism. Varje kritisk fråga om Stasi möts av ett påhopp på Säpo eller CIA.
En småskolefröken – ursäkta det lite nedvärderande språkbruket – sade sig vilja ha ett större sammanhang och mer mening, och jag säger just småskolefröken eftersom hon framstod som en lite ängslig och missnöjd Filifjonka.
De förenades alla av att de var Stasiagenter. Christoph Andersson skriver torrt, matigt och faktatungt om vad som nystades upp efter murens fall i ”Stasis svenska agenter: Om DDR spionage under kalla kriget” (Lind & Co).
De som rekryterades präglades av vad man skulle kunna kalla funktionell medelmåttighet. Det ligger i linje med vad Katja Hoyer – stjärnskottet inom historieskrivning om Östtyskland – noterar: att man så att säga trodde på Dunning–Kruger-effekten, fast tvärtom. De som verkade inom Stasi skulle vara lagom smarta, så att det inte riskerade att uppstå en slags självreflexionens kollaps inifrån.
Det är värt att citera en DDR-vits: ”Varför kom alltid Stasi tre och tre? Jo en kunde läsa, en kunde skriva och den tredje var internutredningen om misstänkta intellektuella.”
Christoph Andersson skriver torrt, så där nästan typiskt public service-aktigt à la Mats Knutson och K G Bergström. Det är en språklig stil som är väldigt svår att sätta fingret på, hur den fungerar och vad själva koden i språket är.
Ett slags gråblå stil, om en abstrakt liknelse tillåts. Det gör att det indirekt faktiskt blir lite spionromantiskt.
Det är lätt att se mörka korridorer och flimrande lysrör framför sig och känna stämningen vid ett rekryteringsmöte på en hamnbodega i Rostock. Torrheten gör det lätt att lägga in mycket själv: svarta blanka bilar, trenchcoat och hatt. När Christoph Andersson tar ett steg tillbaka till andra världskrigets Stockholm och resonerar kring hur Sverige blev en knutpunkt för spioneri förstärks den känslan.
Möjligen skulle jag vilja se lite mer psykologiserande och kontext kring dem som lät sig lockas till att bli informanter. Å andra sidan knyter Christoph Andersson an till den arkivforskningstunga traditionen där man inte gärna spekulerar. Gott så i en framställning som annars lätt hade kunnat bli väl tendentiös och ideologiskt färgad.
Avrundningsvis en liten fundering om kulturjournalistik. Det kan irritera mig när recensenter inte kan stiga ur sitt alltför stora subjekt utan i stället klagar på vad som inte finns i en bok och negligerar vad som faktiskt tas upp. Med detta sagt väcks en fråga dock – vad just i Sverige fick Östtyskland att ägna sig åt spionage? Var det fråga om geopolitik? Var det som under andra världskriget att Sverige var ett neutralt land och fungerade som ett slags arena för stormakters intressen?
Tyvärr misstänker jag också att Olof Palmes Sverige var naivt kring hur cyniskt och stundtals imperialistiskt DDR egentligen var.
jesper.nordstrom@opulens.se
